Rätt ställa supertalangen utanför landslaget

Niklas Jihde i ny krönika – bara på Sportbladet.se: ”Skillnad på innebandy och innebandy”

SPORTBLADET

Äntligen har det börjat banka på porten till det svenska innebandylandslaget.

Äntligen är det unga och hungriga juniorer som vill in i finrummet.

Inte sedan 1992, då Pixbos Magnus Augustsson debuterade i blågult som 18-åring, har vi skådat en yngre spelare än nu när Storvretas center Joel Kanebjörk får chansen att visa upp sina konster i "det stora landslaget".

Jag tycker det är oerhört inspirerande att det till slut dyker upp lite supertalanger som vill vara med och fightas om tröjorna till Sveriges mest framgångsrika landslag.

Många hävdar dock att det var fel supertalang som plockades ut till den kommande fyrnationsturneringen i Göteborg – jag säger bestämt nej till det resonemanget. Spelaren som diskuterats flitigt på alla innebandysajter som existerar är ölänningen och Färjestadens poängmaskin Kim Nilsson. Killen är endast 18 år och öser in poäng lika ofta som solen lyser över Öland – eller vad sägs om fantastiska 63 poäng på 15 matcher? Det är naturligtvis ett facit som är sjukt bra, men det är stor skillnad att producera 6 poäng mot ett lag som Slätafly och helt plötsligt, utan en enda elitseriematch i kroppen, stå öga mot världens näst bästa lag, Finland.

Det är helt enkelt en annan sport som liras i division ett och det skiljer mer än ett Kalmarsund mellan ett stabilt elitserielag och ett topplag av ettan. Då vågar jag inte ens tänka på hur standarden är på bottenlagen av till exempel Färjestadens serie. Ölandslaget har bankat in 9,3 mål/match vilket kan jämföras med Dalen, det stabila mittenlaget i elitserien, som just nu står på 5,3 mål/match.

Det absolut konkretaste beviset på att division ett och elitserien skiljer sig så kopiöst heter Mattias Ryberg. Den talangfulle Partillespelaren, som stänkte in hela 72 poäng i ettan, värvades till den här säsongen av Pixbo och vägen till priset som Årets Rookie såg redan ut att vara vigt åt poängkungen – men vad hände? Efter ett fåtal matcher av knopptuggande hade han tröttnat på livet som elitseriespelare och vände istället tillbaka till sin tidigare klubb. Ryberg har nu spelat nio matcher i ettan med Partille och ligger, hör och häpna, redan på femteplats i poängligan med 32 poäng – detta trots att han spelat sju matcher färre än vissa spelare!

Som sagt det är skillnad på innebandy och innebandy.

Nu är jag den första att välkomna Kim Nilsson till landslaget, supertalangen har naturligtvis en jättechans att spela till sig en tröja till nästa års VM i Tjeckien.

Jag tycker dock att han måste visa upp sina konster på den stora scenen först, bland världens bästa spelare. Eftersom Färjestaden enkelt promenerar hem sin serie så bör möjligheterna till att Öland ska får ett elitserielag vara väldigt stora.

Skulle klubben dock missa chansen så lär inte något av de tolv elitserielagen bränna möjligheten att roffa åt sig innebandyns nya härskare.

Jag tycker att vi har en rätt konstig syn på poängkungar inom vår sport – gör man mycket poäng så är man helt enkelt en fantastisk spelare. Jag har själv gjort flest poäng i elitserien och i landslaget genom alla tider – men varför?

Okej, visst har man en viss talang för det, men det krävs ändå att man alltid är hungrig och på bettet även fast man möter Tyskland och leder med 18–0 efter två perioder. Det är sådana matcher som gör en poängkung. Jag tycker i stället att det är viktigare att se till vilka mål och assist en spelare gör.

Vi kan ta Anders Hellgård i Pixbo som exempel från förra veckans seriefinal mot Warberg. Veteranen kommer in efter halva matchen när det stod 0–0 – vips så hade han bombat in 1–0 för sitt lag. Att det sedan var "Hellas" som även avgjorde tillställningen med sitt 4–2 mål var föga överraskande.

Poäng är alltid roligt, men det är relativt enkelt att se vilka som är de bästa spelarna – de kliver alltid fram när det gäller som mest.

Niklas Jihde ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM