”Är inte så jävla roligt att bli tunnlad av en med sju fingrar”

Fredrik Malmgren är elitspelare – med en arm: ”Dysmelin gör att jag pressar mig själv”

1 av 2
SPORTBLADET

Vad är det minsta som krävs för att kunna bli elitspelare i innebandy?

Tänk på det en sekund.

Titta sedan på Fredrik Malmgren. I en toppmatch i division ett smäller 24-åringen in ledningsmålet på halvvolley.

Han jublar och lyfter upp sin enda arm i luften.

En septemberdag 2015 får Åkersberga IBF straff mot Grimsta AIK. Det står 3–3 och den enarmade spelaren Fredrik Malmgren kliver in i mittcirkeln.

Ansatsen är långsam. En skottfint. Blicken spänd på målvakten när han byter fattning, så att vänsterhanden inte längre greppar nertill utan högst upp på grepplindan – och så sker allt kvickt.

Malmgren roterar i en halv piruett, tunnlar sig själv, fångar upp på andra sidan och sprätter upp bollen i nättaket. Dragningen är magnifik. Glädjerusigt svingar han klubban över huvudet och viftar med den smala stump som utgör högerarmen.

TV: SE MAGISKA STRAFFEN HÄR

Trotsar uppenbara nackdelar

Klippet är ett år gammalt när jag av en slump ramlar över det. Törstig efter mer information söker jag efter artiklar på nätet, men finner knappt något om Fredrik Malmgren. I stället fastnar jag i spelarstatistiken från division 1 östra Svealand. De tre senaste säsongerna står han listad för 64 matcher, 19 poäng och 26 utvisningsminuter. Ett pålitligt facit av en ung back i ett mittenlag, men i det konstaterandet ryms något mer uppseendeväckande än en snurrfint.

För inget tyder på att Malmgren kastas in bara för att showa på straffslag. Han verkar inte vara typen man ger chansen som en fin gest när spänningen är borta. Av siffrorna att döma är han en vanlig, lite bufflig vänsterskytt som helg efter helg spelar toppinnebandy.

Hur är det möjligt? Hur kompenserar han de uppenbara nackdelar som måste finnas med att sakna fullt utvecklad högerarm?

Lördag 15 oktober 2016 är det toppmatch i division 1 östra Svealand. Jag sätter mig på läktaren i Åkersberga Sporthall och ser hemmalaget värma upp inför mötet med Rasbo IK. I långärmat ställ är Fredrik Malmgren svår att särskilja från resten av de svartklädda, för han använder utan svårighet både den fullväxta och den mindre utvecklade armen.

Springer mer än de flesta

Matchen börjar. I sitt första byte täcker Malmgren två skott, men hamnar också snett i positionsspelet och ådrar sig ett frislag. I sitt andra byte slår han två fina uppspel. I sitt tredje byte har en lagkamrat bollen i offensivt hörn och slår en hög diagonal genom slottet. Nummer 19 läser bollbanan, rusar dit och viftar till på halvvolley.

Bollen susar in i nätet. Åkersberga leder och Fredrik Malmgren är målskytt.

Det är vanskligt att bedöma en spelare utifrån en match, men tveklöst springer Malmgren mer än de flesta. Han söker upp motståndare, kliver nära, är energisk med fötter och höft. I anfallen greppar han dubbelfattning, den fullt utvecklade armen längst ner, och i försvaret gör han som på straffen: fattar högst upp med vänstern för att stöta på bollhållaren. Han spelar aldrig med bara högern.

24-åringen matchas inte i power play och ses alltså inte som en av Åkersbergas fem målfarligaste killar, men verkar i hackordningen komma strax därbakom.

Det blir inga fler poäng och i tredje perioden går Rasbo ikapp. Gästerna vinner med 13–9 och en slokörad Malmgren lämnar planen med två klubbor vilande i vänsterhanden.

– Det var åtminstone spännande, säger han.

Vad säger du om ditt mål?

– Det är bara att trycka dit den på halvvolley. Skönt att spräcka nollan för säsongen. Jag har varit forward hela mitt liv, men nu är jag back och trivs på defensiv planhalva. Få bryta bollen, spela fysiskt.

I Sverige föds varje år ett 60-tal barn med dysmeli, vilket är grekiska för onormal lem. Hälften av dem saknar enskilda fingrar eller tår, medan den andra halvan har ofullständigt utvecklade armar eller ben.

Fredrik Malmgren gillar Arsenal och NHL. Han har rödlätt frisyr, pratar fort och presenterar sig på Twitter med devisen "brutit mot normerna sedan -92". För att ringa in 24-åringen som person räcker det inte att fokusera på armarnas utseende, men om de ska beskrivas måste jag först korrigera mig själv.

Han är inte enarmad. Han har en och en halv arm och sju fingrar. Vänstern är fullt utvecklad medan högern är smal och tar slut strax efter armbågen. Där sitter två fingrar som kan knipa om exempelvis en innebandyklubba.

Fredrik berättar om hundratals timmar av nötande framför spegeln för att slipa fram en vägvinnande teknik. Han demonstrerar ett dragskott, bollen sprätter upp i nättaket, och bombar ett slagskott strax över vänsterkrysset.

”Jag måste pressa mig”

På tv i uppväxten syntes inte många med dysmeli, men Fredrik Malmgren fann en förebild i fotbollsallsvenskan. I Landskrona Bois visade Håkan Söderstjerna att det inte krävdes färdigutvecklad högerarm för att spela elitfotboll, inte om du hade tränat upp en extraordinär balans i bålen.

– Jag provade fotboll men var bättre på innebandy. Jag lirade i förskoleklassen på skolgården, såg att det gick bra och gick sedan in i ett lag och provade, säger Fredrik.

Kände du någon jämnårig som upplevde samma saker som du?

– Ja, när jag var mindre var jag på dysmeliläger och träffade andra som såg ut som jag. Det var skönt att ha den plattformen för att utbyta tankar.

Såg du äldre personer på de där lägren som sportade?

– Javisst. Det var en grabb som körde slalom utan armar. Där fanns fullt av inspiration.

Minns du första gången du greppade en innebandyklubba?

– Nej, men det har alltid känts naturligt för min del. Jag spelar golf också, där kör jag med enhandssving och får kalibrera mer. Använda styrkan på ett annat sätt.

Han drar en luftdrive med innebandyklubben och låtsas blicka mot horisonten.

– Sexton i handikapp. Helt okej.

Hur har du nått den här nivån?

– Jag har medfött bollsinne och försöker visa att slit ger resultat. Om man tror på sig själv går mycket bra i slutändan.

Du håller alltid klubban med vänstern. Vilka fördelar ger den spelstilen?

– Jag gör saker som folk tycker är onormalt och otippat. Vänder åt fel håll. Utöver det är fördelen att jag hela tiden måste pressa mig för att ligga steget före. Det blir en mental grej, en morot.

Hur brukar motståndare reagera?

– Man har fått en del glåpord. Din enarmade bandit! Vissa är schysta, andra mindre schysta, men trashtalk hör till spelet. Om man sedan är ganska duktig får man höra mer ord. Det är inte så jävla roligt att bli tunnlad av en kille med sju fingrar.

Har det varit tufft att växa upp med dysmeli?

– Absolut. När man är annorlunda blir man uttittad. Tänk själv att du är ett djur på cirkus. Alla vill kika på dig. Inte riktigt så illa, men det är fullt naturligt att blickar dras till det som är onormalt. Sådana är vi människor. Man får lära sig att hantera det.

Nog har han stött på idioter i ett och annat sarghörn, men det händer alltmer sällan – och minskningen beror inte på att han har slutat tunnla folk, direkt.

Han är småsur i dag, den där halvvolleyn borde ha bidragit till en poäng, men får han summera sportens inverkan på hans liv verkar det positiva vinna över det negativa med typ 1000–3.

– Jag har alltid hittat styrkan i innebandy. Det här är min fristad. Här är jag som alla andra.

FAKTA

Ett ögonblick... Håkan Söderstjerna, 40, gammal Landskrona Bois-hjälte i fotboll som också har dysmeli.

Vad sägs om en elitspelare i innebandy med dysmeli?

– Det måste vara en jävla teknik han har.

Trots olika sporter var du en förebild för honom. Hur ser du på det?

– Det gläder mig att man kan ha inspirerat honom. För allting går, huvudet utvecklar den tekniken vi är skapta efter. Jag växte upp med innebandy, spelade varje dag i skolan och har till och med tränat med division 1-laget. Har man vilja och passion så funkar allting, bara hjärnan sätter stopp.

Hur tränade du för att kompensera för att dina armar inte var som de andras i allsvenskan?

– Jag spelade fotboll och brottades. Brottningen gav mig balansen och styrkan som krävdes, den var min stora passion. Och så spelade jag tennis också.

När du var barn, fanns någon med dysmeli som du såg upp till?

– Nej. Inte vad jag kommer ihåg. Jag tänkte inte på det, visste knappt om att jag hade en arm. Eller jo, men det fanns ändå inte riktigt.

Till sist: vad önskar du mest av allt just nu?

– Han får ta sig upp i högstaserien så får jag se honom på tv.

ARTIKELN HANDLAR OM