Jag förstår om Kim deppar

Spekulationer och höga förväntningar - men inget händer

SPORTBLADET

Problemet med media är knappast frågor om vem som sover naken.

Problemet för idrottsmän är snarare att media håller på att knäcka vissa spelare.

Ta Kim Källström, till exempel.

Kan man inte ana en lättare depression i hans ansikte och framför allt i hans spel.

Efter floppen mot San Marino och petningen mot Polen den 11 juni har han inte varit samma spelare.

Det var som att det plötsligt blev tydligt för honom att det här som står i media hela tiden - att han ska bli en världsstjärna och att alla storklubbar är ute efter honom - det kanske inte är sant.

I alla fall inte självklart.

Jag förstår hans förvirring.

Jag förstår om han deppar.

Och matcherna mot Partizan blev ju ingen hit. En frispark i ribban var ju egentligen allt. Den som imponerade på spanarna var ju Andreas Johansson.

Och mot Elfsborg var han nästan osynlig och mot Enköping var han något som Milan knappt ens skulle tagit i med tång.

Inte ens Wolverhampton.

Frågan är om ens Odd Grenland skulle höjt på ögonbrynet.

Apropå alla rykten kan jag bidra med ett par till:

Spanarna från Wolves tyckte att Kim var alldeles för dålig defensivt. "Ett rundningsmärke", sa de.

En annan sa:

Han var smidigare under Häckentiden, vi hade koll på honom redan då. Nu verkar han ha prioriterat styrka och muskler på bekostnad av speeden. Feltänkt. Styrkan hade han ju redan.

Enkel psykologi

Psykologin är enkel och rätt ansträngande; du läser vecka efter vecka att du är ett köpobjekt. Det är klart att du till slut blir påverkad och att du vill att något ska hända. Det blir en schizofren situation. Spekulationer som utmynnar i ingenting gör dig deprimerad. Det är som om jag - för att ta en självklar parallell - skulle läsa vecka efter vecka att jag var aktuell för Nobelpriset i litteratur men varje gång är det nån annan som får det. Klart jag blir kluven.

Klart mina artiklar börjar suga.

Klart mina böcker börjar tappa i distinkthet.

Kim går kvar i allsvenskan. Kal harvar vidare medan Osborn Elmander försvann. Dorsin försvann. In i laget kommer Europas överskottslager.

Och faktum kvarstår med smärtsam tydlighet: när Djurgården spelade ute i Europa var det Andreas Johansson som visade sig ha internationell kapacitet. Inte Kim. Inte den här gången i alla fall.

Zoran säger att Kim inte ser så glad ut längre. Jag tror han har rätt. Zoran är en större psykolog än många anat.

Jag tror att Zoran redan analyserat problemet; Kim är bara 20 år men har redan passerat lika många karriärsteg som en normal spelare - säg en normal Fredrik Ljungberg - hade gjort först vid 24. Den speeden kanske inte varit enbart nyttig. Kanske ledde den fram till det som skulle kunna kallas 11 juni-depressionen.

Vände den 11 juni

Jag tror att Kim behöver hjälp.

I alla fall med sitt spel. För sanningen är väl att han inte varit riktigt bra sen den 11 juni när Magnus Svensson var den som fick komma in i 72:a minuten och inte Kim och när alla skrev om hur fantastisk Anders Svensson var i den där rollen som de innan matchen skrev var självklar för Kim.

Dessutom borde han kanske fundera på den där frisparksansatsen.

Såvitt jag kunnat räkna har han inte gjort ett enda frisparksmål sen Conny Johanssons målvaktstavla i matchen mot Halmstad tidigt i våras.

ARTIKELN HANDLAR OM