Linna har fått en rätt jobbig start

SPORTBLADET

TURIN

Debatterade norska OS-fiaskot med Norges statsminister Jens Stoltenberg i NRK.  

Kändes stort.

Norge vann inget guld där heller, om ni frågar mig.

– Om Norge förlorar en damstafett mot Sverige är det ett land i kris, sa jag.

– Hmmm...,  sa Stoltenberg.

– Om Norge inte ens kan valla är det kris, sa jag.

– Öööh..., sa Stoltenberg.

Som vanligt har jag förstått att ni vill veta hur livet på ett OS egentligen ser ut.

– Läs bloggarna, svarar jag alla mejlare som törstar efter sanningen om vad som sker bakom kulisserna.

– Bloggarna är OS fjortisar, svarar mejlarna.

En ständig kamp

Okej, då; OS är en ständig kamp. Att inte göra fel, att inte vara på fel plats, att få hemmaredaktionen att fatta vilken sport man vill skriva om.

– Boardercross, säger någon.

– Va, är det hockey? säger hemmaredaktionen.

– Nä, b-o-a-r-d-e-r-c-r-o-s-s, säger någon trött.

– Bording eller crosschecking, det spelar väl ingen roll, det blir väl två  minuter ändå. Det är nolltolerans.

Då lägger någon ner. Han har rest fem timmar för att skriva om boardercross men inser att tv hemma inte visat nånting. I alla fall ingen som någon svensk chef har sett.

Skit i boarding och crosschecking, jag vill ha en story om lagtemposkridsko, vilken grym sport. Vilka fantastiska kroppar, när dom böjer sig framåt så där som skridskoåkare gör så får de världens sexigaste kroppar. Som kentauer. Snacka om benmuskler.

– Det är femton mils alpvägar dit, svarar någon.

– Sluta gnäll, var glad att du får va på OS, svarar chefen.

Så där fortsätter det.

Träffar på SVT-Åsa och hennes fotograf och Wikegård och Kiss, som Jihde säger.

– Du har väl ingen blogg, säger de.

–Nej.

–Gud så skönt, då kan vi tala fritt utan att riskera att hamna i en blogg.

De andas ut.

Nära frysa ihjäl

Sen finns det krönikörerna som är på plats. Förutom sportkrönikörer finns det allmänkrönikörer. Det är såna som ska ge de lite småintresserade friska inblickar i hur det går till på ett mästerskap. Jag var själv sån på fotbolls-VM 1990 och på vinter-OS i Albertville 1992.

På fotbolls-VM skrev jag att de svenska målvakternas fruar såg ut som målstolpar. Det gick inte

hem. I Albertville höll jag på att frysa ihjäl eftersom jag aldrig varit i närheten av en alp tidigare.

Expressen har gjort en festlig satsning på sin allmänkrönikör här i Turin.

Hon heter Linna Johansson och

skriver i vanliga fall på  ledar-sidan.  Hon är himla feministisk.

Hon har skrivit mycket roligt genom åren. Bland annat kallade hon Mats Wennerholm för ”sexistiska Mats”. Sånt uppskattar man.

Här i OS har hon fått en lite jobbig start. Hon inledde med att skriva en hyllning av en rysk skidskytt:

”Om Cathy Freeman är sommar-OS symboliserar ryskan Olga Pyleva vinter-OS för mig”.

Dålig tajming

Lite taskig tajming där för Linna. Trycksvärtan hade knappt torkat innan Pyleva hade åkt fast och blivit OS första dopningsoffer.

Fast Linna kanske gillade det. Hon har den lite udda läggningen att hon gillar dopade östeuropeiska idrottskvinnor från den tiden det fanns Väldigt Dopade Öststatsidrottare. Hon gillar Pyleva för att hon är av den gamla stammen. Blå ögonskugga. Uppumpad. Utmanar uppfattningen om vad kön är för något.

”Att Olga Pylova åkt fast för doping. Jag antar att Wada är nöjd, när de sätter dit dem, en efter en. Själv tycker jag varje stjärnfall gör idrotten fattigare.” skrev Linna. Sådan är alltså Expressens politiska linje.

Linna kanske tänker ge sina döttrar anabola steroider, vad vet jag.

Misslyckad revansch

Men sen skulle Linna ta revansch och skriva en krönika om svenska damskidåkarna.

Hon skrev:

”Jag skulle kunna använda ord som slapp och oengagerad om en typisk svensk kvinnlig längdskidåkare men det är egentligen bara en omskrivning. Jag såg en gång en intervju med Elin Ek som gjorde att jag kom att tänka på ett annat, mer exakt: bortskämd. Ek resonerade lite lojt, efter ytterligare ett lopp som lett ingenvart, kring sin framtid som skidåkare. Skulle hennes resultat verkligen räcka till en fortsatt sponsrad skidkarriär? Vad ville förbundet? Hon visste inte, och framförallt: hon verkade inte bry sig det minsta om saken.”

Skrev Linna. Hoppsan.

Och timingen är viktig. Knappt hade trycksvärtan torkat innan svenska damerna gjorde ett av de grymmaste, mest heroiska och gristuffa lopp man sett - och tog guld och bröt all den idrottsliga ökenvandringen som svensk vinteridrott ägnat sig åt i tusen år.

Linna lät sig inte nedslås av det.

Dagen efter tog hon det säkra för det osäkra och skrev en krönika om sig själv. Hon hade kommit 20 minuter för sent till Anna Carin Olofssons silverlopp.

Klockren vinkel.

Kan inte bli fel.

Lasses lista – här är veckans 10 hetaste svenska sportprofiler

Lasse Anrell