Och till slut orkade hon bara – gråta…

SPORTBLADET

TURIN-STOCKHOLM. Jag missade festen på Medborgarplatsen.

Nu har jag sett den på video.

Var det Leif Pagrotsky som vann OS-guld?

Jag bara frågar.

Det är några bilder som hänger sig kvar från Turin.

Och några från Stockholm. Det bisarraste är den med Pagrotsky i huvudrollen. Hur tänkte de? Tvingade han sig upp på scenen, tvingade han sig kvar? VILLE förbundet ha honom där? Var det regeringsfjäsk i väntan på nya bidrag?

Jag bara frågar.

Och vem hade valt artisterna?

En grottmänniska? En tondöv? Bert Karlsson? Pekka Heino?

Jag bara frågar.

Och bråket med olympiska kommittén är verkligen ovärdigt. Det känns lite som när ett miljonarv ska delas upp; plötsligt blir alla familjemedlemmar osams. Mycket vill ha mer.

Succén i OS gjorde förbunden giriga. Ni borde varit generösa, grabbar. Alla medaljörer borde firat ihop.

Att SVT:s och TV4:s krönikörer hade så totalt olika åsikt och insikt i ärendet är obegripligt. Ekwall som gick på hockeyförbundets linje har naturligtvis fel. Det var deras girighet som förstörde värdigheten och skapade bråket. Att hockeyordföranden Christer Englund valde bort olympiskt firande för hockeyförbundsfirande berodde ju naturligtvis på att han jobbar på sitt förbunds huvudsponsor Svenska spel. Klart de skulle få sätta upp sina feta dekaler på scen – trots avtal som förbjöd det.

Kallas girighet. Kallas Dansen Kring Guldkalven. Hallå, du fattar va, Ekwall?

Jag bara frågar.

Men OS.

Vilka bilder lever starkast?

Det finns flera. Den sista är bilden av den finske hockeymålvakten Niitymäki. I kameravinkeln som är tagen från andra målet ser man något märkligt.

När Nicklas Lidström skjuter sitt ohyggliga skott så – duckar Niitymäki.

Han duckar faktiskt – och släpper in det sorgligaste målet i finsk hockeys historia. Jag antar att det var instinkt. Att krypa ihop. Täcka längs isen. Göra sig stor. Men det ledde till Sveriges guldmål.

Så kan det gå.

En annan bild är flera.

Det är Norges misslyckanden.

Och särskilt en persons misslyckande.

Marit Björgen skulle haft sitt livs stora triumf i Turin. Hon skulle tagit sex (!) guld. Det blev i stället hennes livs fiasko.

J ag är rädd att Marit är det här OS Per Elofsson.

Jag kommer aldrig att glömma bilderna när hon bröt första grenen, jaktstarten, 15 kilometer. Gråtande tröstades hon av ledare.

Jag kommer aldrig att glömma när hon förlorade sprintstafetten mot Lina Andersson. Besviken, förundrad över en kropp som inte fungerade trots att den tog i.

Jag kommer framför allt aldrig att glömma intervjun med henne i norsk tv efter 10 kilometer klassisk. Hur hon plötsligt började gråta i direktsändning.

Marit hade varit sjuk i magvirus inför OS. Hon var frisk igen och skulle självklart åka. Tyvärr skulle hon åka allt. Norrmännen var undrande över att hon inte vann, men ju mer hon åkte desto tröttare blev hon, trots att hon tog i allt hon orkade. Till slut orkade hon bara gråta.

Jag tittade på henne och såg flera troliga symptom på utbrändhet. Hon hade hela året legat på gränsen, träningsmässigt, för vad kroppen tål. Kanske för nära gränsen. Per Elofsson gjorde likadant. Han ville vinna allt, slå alla. Sjukdom, Johan Mühlegg, förväntningar men framförallt motgångar påverkar särskilt den som brinner, misslyckandet blir så mycket jobbigare att bära då.

Jag hoppas Marit Björgen kommer igen. men jag är inte säker. Hon borde fått vila sig i form. Det fick hon inte.

Det såg ut som om något dog i henne under OS.

Jag förstår att Mats Sundin inte ville fira guldet med de giriga pamparna i förbundet på kvällen.

En annan av de mest fascinerande känslorna är att guldet verkade så overkligt för oss som var i ishallen i Turin. Det kändes inte som om det hänt något historiskt just där, just då.

Kanske var det först när man fick rapporterna om Medborgarplatsen som det blev verklighet. Precis som för spelarna. Jag förstår verkligen att de ville hem – till varje pris. Jag skrev det redan direkt efter finalen: vad är det annars för mening med att vinna stora segrar?

Jag bara frågar.

Eller också kanske det var Pagrotsky de ville träffa?

Undrar ni annars hur det var? Tja, arbete 20 timmar om dygnet i 21 dagar i sträck. Hundratals mil i bilar och bussar. Några minuters sport då och då. En halv flaska vin för att kunna somna. Mycket mer var det inte.

För övrigt anser jag att Örebro SK bör spela i allsvenskan. Va? De gör det? Jaha. Hallå – Örebro SK är tillbaka i allsvenskan.

I bandy, visserligen, men ändå? tjoho.

lasses lista – här är veckans 10 hetaste svenska sportprofiler

ARTIKELN HANDLAR OM