De vet sitt värde och älskar sitt ursprung

SPORTBLADET

LONDON. Gåtan:

Vad är det som kommer från nordvästra Skåne och spelar i en alldeles för dålig liga?

Svaret:

Är inte det praktiskt taget alla från nordvästra Skåne...?

Det kanske är en lite löjlig fundering jag har, men är det inte alldeles särskilt många av våra idrottsstjärnor som kommer från en liten, liten plätt uppe på den lilla udden i trakterna av Helsingborg och Ängelholm?

Ni vet säkert vilka jag menar.

Eller i alla fall vem.

Alla vet vem Henrik Larsson är. Hela världen vet vem Henrik Larsson är.

Jag är i London och alla jag pratar med jollrar om Wayne Rooneys "mellanfotsben". Hela nationen låter som självsäkra läkare när de analyserar mellanfotsbenets betydelse för engelsk idrott i allmänhet och Sven-Göran Eriksson i synnerhet.

Traumat kring Rooney avslöjar intressant maktspel mellan klubb och landslag. Mellan Ferguson och Eriksson. Mellan Manchester och United Kingdom. Båda vann. Sannolikt frågar ingen Rooney, men jag menar, vad är det för mening med att fråga en 20-årig kille om han vill spela fotboll. Alla vet svaret. Rooney tänker aldrig innan han agerar. Owen tänker alltid. Ibland alldeles för mycket. Där kan tala om två

o l i k a  killar i ett och samma anfall.

Sånt tänker jag på.

Vem tänker i svenska landslaget? Zlatan? Antagligen inte. Ljungberg? Knappast. Inte när han spelar, han plöjer ner huvudet och springer. Henke? Kanske. Henke är trots allt en äldre kille, en överlevare. Han var med redan -94. Han vet vad som händer när saker och ting går åt helvete.

Roland Andersson är också ansedd som en tänkare. Sosse, världssamvete, läser böcker. Ändå blir det fel när han pratar. Från kvinnosyn till synen på unga mäns fåfänga. Ibland hjälper det verkligen inte att tänka. Titta på Roland. Han är från sydvästra Skåne. Kävlinge.

I nordvästra Skåne tänker folk.

Bland annat tänker de på hur många världsstjärnor de fått fram. Det gör jag också.

Henke ledaren

Henrik Larsson är den självklar.

Efter Champions League-finalen framstår han ju faktiskt som en av världens absolut viktigaste fotbollsspelare - sett till vad som händer när han är på plan. Jag tror att det blir han som leder vårt landslag i VM, oavsett om Roland eller Lars står bredvid eller om lagkaptenen heter Mellberg från Gullspång.

Eller som det stod i gästboken på hans egen hemsida häromdagen:

"I prayed for magic from #7. God must either love you or #7 is God."

Men tillbaka till nordvästra Skåne.

Visst är det en sällsam märklighet att det kommer så många världsstjärnor därifrån just nu? Henrik Larsson är ju inte ensam. Vi har Kenny Jönsson. Världens bästa hockeyspelare i OS i vintras när Sverige tog guld. Lagkapten förra veckan när Sverige tog  VM-guld och en alldeles lysande back hela turneringen.

Jag älskade hans sätt att spela.

Jag älskade hans sätt att vara kapten, till och med när han försvarade Mika Hannulas crosschecking på Sidney Crosby. Kanske ska en lagkapten göra just så. Jag vet inte, men i Kennys mun lät det självklart. Till och med med de något märkliga orden "ger sig in framför mål får man tåla leken".

Kenny talade överhuvudtaget makalöst bra.

Värd uppmärksamheten

Rent tekniskt. I det kaos som är mixed zon där journalister trängs framför enskilda spelare hör man sällan nånting av vad som sägs. Kenny pratade lugnt och tydligt med stark röst. Verkligt s t a r k. Han är en dröm för oss journalister. Tack för det. Kenny ger ett oerhört vuxet intryck i en värld av pojkar och ännu yngre pojkar. Tack för det också.

Och Jörgen.

Äntligen har han fått all den uppmärksamhet han är värd. Radion direktsände från träningen där vi skulle få se om han var för skadad för att spela VM. Det är en ära som vanligtvis bara erfars Foppa.

Jag tycker verkligen att Jörgen Jönsson kan sättas långt, långt framme i den så kallade Gyllene Svenska Generationen. Bredvid Foppa, Sudden och Lidström. Jörgen har aldrig fått det erkännande han varit värd. Hans harvande i elitserien har gjort honom lite löjlig i mångas ögon.

Och där faller bitarna på plats.

Pojkarna från nordvästra Skåne är inte bara bäst i världen.

De är oerhört hemkära också. Henrik Larsson väljer att spela i Helsingborg, sannolikt för att göra sin familj glad.

Kenny Jönsson spelar i lilla Rögle i nån konstig division av traktorförare, Jörgen spelar kvar i Värmland. Hemma i Sverige. Hemma.

Det har alltid talats om starka kvinnor i samband med alla de här tre spelarnas val av spelplats. Kan man inte istället tala om tryggheten hos människor som vet sitt värde och faktiskt gillar den jord där de föddes och den idrottsmiljö som skapade dem?

Det ska vi vara tacksamma över.

Lasse Anrell