Vem behöver Guds hand när det finns svenska domare?

Den svenske domaren Erik Fredriksson blundade när Maradona tog bollen med handen på egen mållinje i Argentinas VM-match mot Sovjetunionen. En god hjälp på vägen till finalen mot Västtyskland (bilden), som Argentina förlorade.
SPORTBLADET

NEAPEL–ARVIKA. Det var 1990 och jag tog tåget till Neapel och jag minns känslan när taxichauffören kedjade fast sin bil med en jättelik järnanordning vid husväggen. Jag förstod att Neapel inte är som andra städer. Jag var fascinerad.

På husväggarna hängde fortfarande flaggorna efter Napolis andra Scudetto och hemmalagets flaggor samsades med Argentinas i något annorlunda blå nyans – och tvätt på torkning mellan väggarna. Det var verkligen som i Lady och Lufsen.

Jag låste in allt jag ägde på hotellrummet och tog en promenad på stan. Hade bara 12 tusen lire i fickan och det var ungefär 60 spänn. Jag gick runt i tre timmar på de fattigaste gatorna, jag tänkte att tolv tusen lire var lagom för att klara ett rån men inte så obscent lite att jag skulle reta eventuella rånare och bli skjuten.

Jag tittade inte någon i ögonen och jag var inte särskilt rädd.

Nu läser jag den briljanta boken Camorra av den mordhotade författaren Roberto Saviano och den berättar om hur stadsdelen Secondigliano både upprätthåller sin moral och tappar den, mitt i all kriminalitet och allt mördande och leveranser av märkeskläder och kokain och mutade åklagare och domare.

”Jag är från Neapel. En stad som får folk att prata så mycket att det räcker att nämna dess namn för att man ska slippa svara på en massa frågor. En plats där det onda blir allt ont och det goda allt gott”, skriver Saviano.

Nästan ensam svensk

Jag tog taxi upp till Stadio San Paolo för att se Argentina spela VM-match mot Sovjetunionen. Jag skulle se Maradona på hemmaplan, det som blivit hans hem efter Barcelona där han fått gulsot och inte haft de framgångar han borde haft. Här var han Gud och Careca, brassen, var möjligen hans lärjunge.

Jag var nästan ensam svensk journalist på plats. Hela den svenska pressen på ett VM var en 20–25 man. Det var före boomen. Aftonbladet hade fyra–fem sidor sport om dagen.

Tv sände långt ifrån alla matcher. TV 4 fanns inte.

Jag hade sett Maradona i VM-premiären i Milano. Där buade alla åt honom när han hade bollen och när han ramlade skrattade de.

I Neapel var hela stan smyckad med argentinska flaggor – och murarna var fullklottrade med fraser om arbete och kommunistiska symboler som hammare och skära. Taxichauffören pratade oupphörligt om Maradona och han undrade om vi saknade honom mycket i Argentina. När han förstod att jag inte var därifrån blev han sur och funderade på att sätta av mig.

När jag sa Sverige igen log han lite och mumlade något om Hans Jeppson.

–Vem är det, sa jag och då surnade han till igen.

Jag pratade i stället om min favoritspelare Ciro Ferrara som jag alltid varit fascinerad av. En kille som satt i rullstol i tonåren och sen blev ligavinnare i Neapel – och sen i Juventus. Taxichauffören omfamnade mig och kysste min panna.

En journalist från DN som hette Lindström kom fram samtidigt med mig till stadion i en annan taxi. Hans bildörr slets upp och hans väska rycktes ifrån honom. Han var bedrövad.

Tappade greppet

Det satt 55 000 i stadion och de jublade lika mycket som folket i det rika Milano buat. Det satt 95 fotografer vid Sovjets mål. Fem vid Argentinas.

När Maradona föll lät folk som om han utsatts för ett övergrepp. Ryssarna lät honom vara efter det.

Domaren den här kvällen hette Erik Fredriksson och han var svensk. Jag vet inte om han var rädd för Maradona eller publiken men han kom snett in i allt han gjorde. Minsta fall blåste han mot Maradona. Men så – när folk var vansinniga på svensken – tappade han greppet. När Maradona tog bollen med handen på egen mållinje så blundade domaren.

Arrogant som synden vinkade han att ingenting skett. Han såg ut som om han tyckte att han styrde världen, även om man kunde se en flik av osäkerhet som började ta över i hans medvetande. Det såg ut som han fick huvudvärk just när det hände.

Jag satt nere i katakomberna efter matchen – jag vill minnas att Lindström och jag var ensamma svenska journalister där och Lindström var inte i form. Jag frågade Maradona om han får favörer av domarna för att han är den han är och i Neapel.

Han log.

Han svarade att det inte var Guds hand som låg bakom det som skedde i matchen utan det var Fredriksson och det var bra det. Han sa också att han var glad över att publiken inte buade under Sovjets nationalsång.

Fredriksson sa ingenting. Han var ålagd av Fifa att vara tyst. Kanske bäst så. Han visste att efter det där misstaget skulle han inte döma i fler VM.

Ryssarna sa desto mer. Det var andra gången svensken förstörde allt för dem.

De sa att det var något med svenska domare på den internationella scenen som var outhärdligt. Som om de var tvungna att kompensera sin osäkerhet med en överdriven beslutsförmåga. Som livrädda gapiga pudlar. De var ledsna.

Nu är det 2008.

Nu ser jag Napoli mot Milan och medan det är elva mot elva så är det Napoli som spelar störst fotboll. Lillebror Cannavaro är magisk, inte bara som spelare utan som Capitano. Laget är balanserat och bara ett par nya spelare från att kunna vinna Scudetton igen. Det är fantastiskt. Fantastiskt för en stad som slits sönder i sin hopplösa kriminalitet och sitt fotbollsvåld.

Nu är det 2008 och Maradona ska bli förbundskapten.

Maradona har varit praktiskt taget kliniskt död, nerknarkad, Castros kompis och jag vet inte vad, men i Neapel och Argentina är han lika stor som någonsin och jag tycker det är stort att man kan få förbundskaptensjobbet som ett slags rehabprogram och kanske också som en betalning av respekt.

FAKTA

VECKANS MAIL:

Apropå din krönika om Rögle–Frölunda: Du har alltså bevisligen sett Tomi Kallio tackla i en match – det har ingen av oss här i hans hemland. Gratulerar, det är att jämföra med en UFO-observation!

Anders från Finland.

Hoppas att din söndagskrönika handlar om hur pinsam Hansson och Vittborgs känsla för spelet fotboll är. Se till att skriva så där underbart elakt och ironiskt som bara du kan göra. Du är inte Sveriges kunnigaste för det håller jag din kollega Niva som, men fan skriva med ironi det är du kung på. Låt all min ilska för dessa två herrar rinna av på söndag när jag läser din krönika.

Jimmy Andersson

Hej Lasse, Du har fel, Martin Hansson är inte bara Sveriges sämsta domare, han är världens sämsta domare!

Tomas Gloveus

CITATET:

”Ursäkta att jag säger det, men många i Djurgårdens ledning kan inte ens skala en apelsin för egen maskin.” Putte Carlsson, Djurgården, på Fotbolldirekt.

KLASSIKERN:

”30 omgångar gynnar oss i Häcken.”

Sonny Karlsson inför ­superettan, avd Det kan väl vara ganska jobbigt också...?

VECKANS FEM HETASTE SPORTPROFILER:

1. STEFAN WITTBERG

Den härliga killen som avgjorde SM-guldet förra året när han vinkade för ett mål som ingen kamera kunde avgöra om det var mål eller inte.

2. ARA ABRAHAMIAN

En halv miljon i böter. En halv miljon. Vilket skämt. Är såna här straff världsbrottningens enda inkomstkälla nuförtiden. Vägra betala, Ara.

3. MAGNUS JOHANSSON

Min nya favoritskribent på svenskafans. MFF:are och stram stilist. Senaste ”Sex och Jävligt offside: Den allvarsamma leken” var briljant.

4. CHARLES BERGLUND

Hockeyns egen Katrin Zytomierska som dömts till 10 000 i böter för fult språk och inte tänker ­betala. ”Det står inget i mitt kontrakt om det...”

5. MARTIN HANSSON

Fotbollsdomare från Kalmar som har en jättetrevlig förmåga att hamna i händelsernas centrum. Att verka genom att synas.