I Zlatans egen armé

Jag ville in i det allra heligaste och jag fann en trygg varm famn. Det var alldeles underbart. Jag är inte besviken.

Foto: Christian Santi
En bit ovanför och mellan n:et och o:et i "nord" satt Lasse Anrell under söndagens heta Milanoderby.
SPORTBLADET

Jag sökte Zlatan och fann en kejsare.

Jag sökte Beckham och fann en utbytt kille på väg bort.

Jag sökte Zlatans armé och fann en trygg varm famn.

Jag sökte fotbollen och fann en själ.

Jag är inte besviken.

Jag vet inte hur litterära ni är, smartingar, men det där ni just läste var en parafras – slå upp det ordet också när ni ändå håller på – på en världsberömd dikt av Edit Södergran. Dagen svalnar. Typ.

Det var så jag kände mig.

Italiensk fotboll skapar poetiska känslor för somliga av oss.

Jag gjorde min debut i går i Curva Nord på San Siro.

Jag tillbringade fyra och en halv timma med Inters ståplatspublik och jag kan inte säga annat att det var alldeles underbart.

Varför gjorde jag det?

Därför att jag ibland kan känna mig så förbannat trött på pressläktare.

Jag har levt ett helt liv, snart, på olika pressläktare och kan ibland känna att alla grötmyndiga analytiker som likt eunucker kan allt om själva hantverket – allt utom hur man gör själv – får mig att känna en viss matthet.

Jag stammar från ståplatskulturen.

Det var där jag fick min fostran. Östra övre på Råsunda. Diverse olika sidor på Söderstadion.

Det är miltals från pressläktarna på samma arenor. Tro mig, för jag har testat båda.

När jag som nummer två på min serie om världens bästa idrottsevenemang ville gå på ett derby i Milano så var det självklart att välja bort pressläktaren. Jag ville rakt in i det allra heligaste. Eller allra djävligaste, skulle nog många säga. Mitt i Zlatans armé.

Curva Nord på San Siro är Inters kortsida. Där står de 10 000 värsta fanatikerna. Ingen sitter, trots att det är sittplatser. Alla står, alla är fanatiker, alla deltar i ramsorna, alla njuter och hatar med samma energi.

Alla – i stort sett – är dessutom ganska fredliga.

Det sista är faktiskt sant. Det är nästan aldrig bråk i Milano på derbyn.

Orsaken är enkel. 1983 var hela stadens fotboll på väg att urarta med veritabla krig vid varje derby. Då samlades alla berörda ultrasgrupper och förhandlade och lyckades faktiskt komma fram till ett avtal. Fred i vår tid. Peace in our time.

Och det har i stort sett hållit.

Gör som i Milano, firmor

Det blev ett litet krig i går när några vanliga Interfans under Milans Curva Sud drog ner flaggorna i tifot och Milanfans rusade ner och slogs vilt, ett par hundra Interfans rusade från motsatta sidan och det var full strid en stund.

Men även det avtog och det blev lugnt.

Före matchen stod jag med några Intervänner i Inters bar bakom curvan. En eller annan Milan-supporter stod där också.

Ingen reagerade. Jämför det med barerna runt Råsunda eller Stadion. Något sådant skulle aldrig kunna hända där. Tyvärr.

Passionen handlar inte om att slåss. Passionen handlar om kärleken till något.

Jag tycker också att olika firmor i Stockholm skulle fundera över att ta efter Milanos krisplan: förhandla nu, skapa fred nu. Om inte annat så för att rädda den tynande Stockholmsfotbollen.

Det var några saker som ändå förvånade mig en smula:

Det knarkas överallt i klacken. Efter matchen är jag närmast inpyrd av olika nyanser av jazztobak. Allt sker helt öppet.

Priserna på säsongsbiljetter är låga. 200 euro för Inters curva. 2 000 spänn. Det är billigare än på Söderstadion.

Även om folk slåss väldigt lite i Milanos fotbollsvärld är deras språkbruk rena krigsförklaringen. Bastardi, var det vanligaste ordet jag hörde. Va fan culo – som är en förolämpning med anknytning till ändtarmen och ”Milan Milan pezzo di merda” är bara en variation på bajstemat.

Hyfsat kul, ohyggligt rytmiskt.

Men mest bara ord. Det g-å-r att vara huligan i ord men kompis i handling. Faktiskt.

Matchen då?

Det var en alldeles strålande

underhållande match.

Båda lagen skapade massor av chanser. Även om Zlatan inte gjorde mål var han alldeles briljant i sitt passningsspel och hade bara Adriano passat några gånger i stället för att skjuta i dåliga lägen hade Zlatan gjorde ett eller ett par mål.

Adrianos 1–0 var möjligen både offside och hands. Definitivt hands.

Bonera, Kaka, Nesta, Mattioni, Gattuso, Shevchenko och Borriello saknades i Milan och det gjorde att laget kändes fysiskt underlägsna. Pato var strålande, men en spelare som Seedorf är alldeles för omständig när han närmar sig straffområdet. Han hade flera bra lägen men fastnade i sina egna och motståndarnas fötter.

Ambrosini var Inter-klackens verkliga hatobjekt – varför fattade jag inte riktigt – men hans brytning på Stankovic givna målläge i första halvlek var kanske matchens allra bästa prestation.

Elegant av Zlatan

Ronaldinho slog massor av briljanta passningar – de flesta till Pato. Ronaldinho var bra men Milans bästa var Pato, han kan bli hur bra som helst.

Inters bästa var många. Maicon som slog den magisk passningen till 1–0. Zlatan som elegant nickade ner bollen till Stankovics 2–0. Fullständigt kliniskt exakt.

Mina Intervänner talade mycket om hur viktig han var för laget – även i en match som den här där han inte glänste i matchprotokollet så mycket. Jag tyckte han var majestätisk i sin kontroll av Inters anfallsspel.

Men onekligen hade han vissa problem med en annan kejsare – Paolo Maldini som höll ganska bra ordning på svensken men hade betydligt svårare med Adriano.

Beckham? Utbytt i 57:e och jag vet egentligen inte varför. Jag tyckte han var ganska bra i första, men är man på väg bort är man ju?...

Roligaste banderollen?

HannIBRAl the Cannibal

Ganska kul i alla fall?...

Plus en eller annan tarvlig om Beckhams val av Spice Girls-låtar.