Livet från den ljusa sidan

Ingen Jack Nicholson i Staples Center – bara skönhet, stjärnglans och fullständig briljans

Foto: AP
JACK OCH VE Drömmen om Jack Nicholson stannade vid just det – en dröm. Lasse Anrell njöt ändå när drömresan nådde den glamourösa NBA-cirkusen i Los Angeles. Kobe Bryant (till vänster) och LA Lakers tog emot svenskättade Joakim Noah och hans Chicago Bulls.
SPORTBLADET

LOS ANGELES. Nej, kamrater.

Jack kom inte. Hans stol nere på golvet på ena långsidan stod tom innan en spektakulär blondin tog den. Jack Nicholson valde att missa en av få matcher under ett spelår när jag satsade en förmögenhet på att få sitta bredvid honom.

Men sanningen är den att det inte gjorde så mycket.

Jag fick se en basketmatch som var ett under av skönhet, stjärnglans och fullständig briljans.

Jack har suttit där i över 30 år.

Men inte den här kvällen. Tyvärr. Nog om Jack nu. Jag skrev spaltmil om honom i går och det får räcka.

Men jag fick se andra stjärnor:

I Chicago spelade till exempel Joakim Noah och det låter ju hur svenskt som helst och det är det också. Morsan är den svenska skönhetsmissen Cecilia Rodhe – Fröken Sverige 1978 – och pappan är den franske tennisspelaren och popidolen (inte) Yannick Noah.

Joakim spelar inte tennis utan basket och han gör det bra. Han bär nya Bulls under korgarna – eller ska göra det i alla fall. Han var bra i en knapp halvlek, men sen orkade han inte mer och på slutet var han ganska dålig.

Noahs ork höll inte, skulle man kunna säga. Så kan det gå.

Bäst – och näst bäst betald

Där fanns också Kobe Bryant i hemmalaget.

Av många ansedd som världens bästa basketspelare.

Han är hur som helst världens näst bäst betalda med en årslön på 23 miljoner dollar – ungefär 150 miljoner kronor.

Bäst betalt har Tracy McGrady i Houston med en miljon högre årslön.

Kobe Bryant är en fascinerande liten strulputte.

Han spelade den här kvällen äntligen den basketboll han ska göra. Sannolikt beror det på att lagets andra stora stjärna – spanjoren Pau Gasol – var tillbaka. Han är lång (213 cm) och stor (113 kg) och smart och tar defensivt ansvar samtidigt som han gör en massa poäng. Med Gasol i laget kan Bryant koncentrera sig på det han är bra på, han behöver inte göra en massa poäng för att hålla siffrorna uppe, han kan passa, leverera, dribbla och göra tekniska underverk som att dribbla bollen mellan sina ben och under sig själv och få publiken att sucka hänfört. Aaah...

Klassiskt poängrekord

Jag har alltid gillat Bryant.

OS i Peking var en stor stund.

Men jag har haft lite svårt för hans något yviga privatliv.

Men visst; rekordet han slog 2006 när han gjorde 81 poäng i en enda match är en klassiker. Han gjorde 55 poäng i andra halvlek mot Toronto, så att laget vann en match som de såg ut att redan ha förlorat.

Jag gillade däremot inte att han bytte tröjnummer 2006 från åtta till 24. Även om jag kan förstå att han ville gå tillbaka till sitt gamla junisnummer.

Jag kan också ha synpunkter på det sexmål som han lyckades köpa sig ur för dyra pengar 2003 när en hotellanställd i Colorado anklagade honom för våldtäkt.

Men jag kan gilla att han faktiskt bad om ursäkt och gjorde det på ett korrekt sätt:

– Jag trodde verkligen att det som skedde var ömsesidigt, jag inser nu att hon inte upplevde det på samma sätt som jag och jag är uppriktigt ledsen för vad som hände.

Sjaskigt, men karriären kunde gå vidare. The show must go on. Någon regisserade. Uppgörelsen var nödvändig.

– De sålde inga souvenirtröjor, de var tvungna att göra nåt, berättade Aftonbladets Magnus Sundholm som var min eskort på matchen i Staples Center.

På basketbollplanen var Bryant strålande den här kvällen.

Men han överglänstes av Pau Gasol som är den bästa basketspelaren jag sett live sen OS i Peking.

Han har spelat här sen februari 2008. Snittar på 18,9 poäng varje match, nio returer, tre poänggivande passningar och en block.

Han ger Bryant utrymme.

Men Los Angeles Times krönikör Bill Plaschke klagar på att han får för lite ovationer för sitt hårda arbete och kräver att publiken ska sluta tycka att han är tråkig.

Det tycker inte jag att han är.

Den ohyggligt smart spelande spanjoren har varit borta hela säsongen och gjorde comeback den här kvällen mot Chicago.

Han gjorde annars en helt annan debut häromkvällen i ett avsnitt av populära tv-serien ”CSI: Miami” där han spelade en kille som dog av en hjärnskada.

Gasol – och är inte det ett smart spelarnamn så säg? – fick inte mycket beröm för sitt skådespeleri av sin coach, den legendariske Phil Jackson – ganska lik Lars Lagerbäck, faktiskt – som torrt konstaterade att han faktiskt hade tittat på programmet men att han tyckte att det var så dåligt att han undrade hur folk kunde se sån smörja.

– Han ska vara försiktig med sina kvällsjobb, sa Jackson.

En amerikansk Hamrén

Han skämtade naturligtvis. Lite grand som en amerikansk Erik Hamrén. Men i motsats till Hamrén var det inga amerikanska medier som hakade på och framställde det som att han skulle tolkas bokstavligt.

På det sättet kan man kanske säga att amerikanska medier har lite mer humor än svenska…

Pleschke skriver om rollprestationen att Gasol inte var så där jättebra när han i början fick spela en man som drog en tonåring ur ett bilvrak men att han var mycket bättre när han spelade död.

Så kan det gå.

Den här kvällen gjorde spelaren, som spelade en avgörande insats när Lakers mästerskap i våras, 24 poäng och tog 13 returer.

Bryant gjorde till slut 23 poäng, tog nio returer och årsbästa åtta assist.

Lakers vann med 108–93.

Var det en bra show?

Självklart. Staples är en fantastisk arena och det är ganska bra tryck på publiken även om det inte är i närheten av den hockeypublik jag såg i Montreal eller den basebollpublik jag njöt av på Yankee Stadium.

Men det är klart, det kanske är lite svårt att vara konstant upphetsad i två timmar när det blir poäng hela tiden.

Jag pluggar lite baskethistoria, i stället.

Funderar på det här med dynastier, som jag skrev lite om i går.

Vi hade en gång två dynastier i basketvärlden.

Vi hade Earvin ”Magic” Johnson och vi hade Michael Jordan.

Kungen och kejsaren.

Johnsons fem mästerskap ((1980, 1982, 1985, 1987, 1988) mot Jordans sex (1991, 1992, 1993, 1996, 1997, 1998).

Chicago mot Los Angeles.

Air mot Magic.

Tyngdlagens upphävande mot teknikens under.

Air mot… aids?

Nja, det sista stämmer inte riktigt. Johnson utvecklade aldrig aids. Bara hiv. Han utvecklade bromsmedicinerna i stället och är lika stark som någonsin och mannen som gav hiv:s överlevnad ett ansikte i världen.

Vi hade de två dynastierna.

Bulls avslutade sin era 1998 och nu har vi Lakers.

Kollektivet mot kollekthåven

Vi har ett lag som är ligans dyraste med 91??miljoner dollar i samlade årslöner.

Det är nånstans kring 630 miljoner kronor. Hej och hå.

Chicago Bulls betalar numera bara ut futtiga 69 miljoner dollar om året och ligger med det på ligans fjortonde plats i lönestatistiken.

Ingen i laget ligger på topp 30-listan löne-mässigt.

Det är med andra ord ett kollektiv mot en kollekthåv. Ett ”lag” mot en stjärnkult.

Men Lakers hade sin största stjärnkult säsongen 2003/2004 när man samtidigt hade Karl Malone, Gary Payton, Shaquille O’Neal och Kobe Bryant i laget.

Ändå vann man inte titeln utan förlorade finalserien med 4–1 i matcher mot Detroit.

Så kan det gå.

Chicago hade sin motsvarighet på 90-talet med Michael Jordan, Scottie Pippen och Dennis Rodman i laget samtidigt. Coachade av Phil Jackson.

Chicago vann titeln 1991, 1992, 1993, 1996, 1997 och 1998.

Lakers vann 1980, 1982, 1985, 1987, 1988, 2000, 2001, 2002 och 2009.

För de andra lagen återstod som synes små, små smulor.

Dynastierna tog allt.

Om man ser basket från NBA i svensk tv så ser man en eller annan kontring som slutar med en dunk och så ser man antagligen ett trepoängskast för att variera inslaget på 30 sekunder.

Ser man NBA-basket live så fattar man plötsligt vad det handlar om:

Förmågan att ta returer, möjligheten att blocka skott, taktiken att genom en stark defensiv vinna matcher.

Jag tittade på några bilder av hur NBA-spelare såg ut för 30 år sen, på Larry Birds tid. Det är nästan chockerande att se hur små spelarna var. Inte på höjden utan på bredden. Det har skett en enorm tillväxt i NBA – av muskelmassa.

Spetiga, gymnastiska, små män – betydligt fler vita än nu - har ersatts av stora spelare med enorm fysik och muskelmassa.

Det ser ut som om timmarna på planen med spelövningar och screeningstester har ersatt av samma antal timmar i gymmet med styrketräning.

Kroppsligt ser det inte ut som om de ägnade sig åt samma sport på 80-talet. På 60-talet var de ännu mindre.

Fortfarande lika smidiga

Jag frågar en journalist på ESPN om det skett på bekostnad av smidighet och teknik.

Han säger att det har det märkligt nog inte gjort. Spelarna är faktiskt ännu mer gymnastiska och kroppsligt koordinerade nu än tidigare. Orsaken är att de är det för att de är tvungna; med sina tunga, muskulösa kroppar skulle de gå sönder direkt om de inte var i perfekt kondition rent rörelsemässigt.

Att falla ner från ett hopp ett par meter uppe i luften utan att ha en perfekt teknik och smidighet skulle vara en katastrof. De skulle gå sönder.

Glömde jag nåt?

Ja, det skulle väl i så fall vara att min och Sundholms utmärkta biljett nära golvet kostade 260 dollar styck – 1 820 kronor. Det är dyrt med stjärnidrott i USA.

Ett försök att få tag på statistik på hur många timmar – av dyrbar träningstid – som en normal NBA-spelare i snitt tillbringat hos sin lokala tatuerare misslyckades. Ingen vill prata om det.

Herregud, det fanns knappt en kvadratcentimeters kroppsyta att uppbringa på planen som inte var täckt av diverse inristade budskap.

Nåt mer? Jo, det fanns cheerleaders också, nämnde jag det?

Inte. Då kan jag rapportera att de var 18 stycken. Snygga, representerande samtliga tillgängliga raser och hårfärger och att ingen av dem, vad det syntes, var silikonopererad. Se där en fördom jag blev av med. Jag trodde alla cheerleaders i alla stora sporter var opererade lika mycket som Peter Forsbergs fötter. Tvärtom, de såg hälsosamt mycket ut som 18 dansande platt-tv-apparater.

Gott så.

FAKTA

LAKERS HAR VUNNIT 15 NBA-MÄSTERSKAP

1948/49*

4–2 i finalen mot Washington Capitols.

1949/50*

4–2 i finalen mot Syracuse Nationals.

1951/52*

4–3 i finalen mot New York Knicks.

1952/53*

4–1 i finalen mot New York Knicks.

1953/54*

4–3 i finalen mot Syracuse Nationals.

1971/72

4–1 i finalen mot New York Knicks.

1979/80

4–2 i finalen mot Philadelphia 76ers.

1981/82

4–2 i finalen mot New York Knicks.

1984/85

4–2 i finalen mot Boston Celtics.

1986/87

4–2 i finalen mot Boston Celtics.

1987/88

4–3 i finalen mot Detroit Pistons.

1999/00

4–2 i finalen mot Indiana Pacers.

2000/01

4–1 i finalen mot Philadelphia 76ers.

2001/02

4–0 i finalen mot New Jersey Nets.

2008/09

4–1 i finalen mot Orlando Magic.

* Som Minneapolis Lakers.