Anrell: En episk bragd av Söderling

Federer blev utspelad – det måste känts ytterst obehaglig

SPORTBLADET

Det var på alla sätt en episk eftermiddag i Paris.

Herregud, det regnade på Roland Garros.

Precis så där som det alltid regnade i Wimbledon när några generationer svenskar lärde sig älska tennis på 70-talet och lärde sig att se både ledan och upphetsningen i långa, eviga sommareftermiddagar med Björn Borg och John McEnroe där egentligen allt och ingenting hände.

I år regnade det till och med på Roland Garros.

Långa uppehåll för regn under evighetslånga eftermiddagar – det är sånt som finns i den svenska genbanken. Robin Söderling har allt det där. Schweizare har det inte.

Klart att svensken vann då.

16 grader i luften. På slutet, timtals senare, var det 14. Svenskt juniväder. Underbart väder för gäss och tennissvenskar.

Upptakten var klassisk. Rafael Nadal satt hos Mats Wilander i en tv-studio och pratade om hur han upplevde det för ett år sen när han spelade mot Robin Söderling i Paris och hur illa han mådde och hur förlusten mot svensken förstörde

hela hans år efter det. Jag tror han menade att han verkligen inte tycker om att spela mot Söderling.

Några timmar senare tror jag att Federer tänker nästan exakt samma sak. Han är inte längre den oslagbare med 24 semifinalplatser i rad i Grand Slam sen 2004, 12–0 mot Robin i matcher, bara två set överhuvudtaget förlorade mot svensken (28–2), inte ett enda set förlorat i Paris i år och så vidare och så vidare.

Det är över nu.

Han kanske är världsetta ännu några dagar. Men säker kan han inte vara och jag tror han tänker att det var en ytterst obehaglig upplevelse att bli utspelad av den där jobbiga och lite arroganta svensken som slår så förbannat hårt och inte ger en någon som helst tid för att ta tillbaka initiativet på det där sättet som han en normal dag är världens bästa på.

Såg ut som en skolpojke hos rektorn

Det var lite annorlunda i början.

Då såg det precis ut som det gjort i de tolv första mötena mellan pojken som brukar gå köksgången i Tibro och mannen från Münchenstein med den strama pappan med den bestämda mustaschen.

Federer slog perfekta stoppbollar – Söderling sprang inte. Federer slog perfekta stoppbollar – Söderling sprang. Men hann inte.

Söderling såg ut som en skolpojke som var inkallad till rektorn. Han tog emot uppsträckningen – och gick därifrån utan att ha lärt sig något. Det var klasskillnad. Det var som en av alla dessa Federer-matcher man sett och som alltid slutat på samma sätt.

Men i andra set hände något. Söderling fick ett break och började dominera. Förstaserverna började sitta. Stenhårda.

Han mötte bollen snabbare. Rörde sig tidigare. Läste spelet bättre. Slog långa diagonalbollar. Dominerade. Agerade i stället för att reagera.

Från den stunden för inte Federer matcher längre och kanske var det ett systemskifte vi såg där. Kanske var det sista gången Roger Federer dominerade en match mot Söderling med samma självklarhet som han gjort tolv gånger i rad.

Kulmen nåddes vid en viktig boll där Söderling slog en lång, lång boll i forhandshörnet som Federer lyckades hämta upp långt uppe på läktaren – och slog en stenhård lobbretur som Söderling på något obegripligt sätt lyckades nå med ryggen mot bollen och slår en backhandsvollylobb stenhårt in på Federers helt tomma planhalva.

Det var den bästa tennisboll jag sett på åratal.

Kanske den svettigaste sen McEnroes omöjliga scenkonst.

Det var en klassiker och bragd på samma sätt som Söderlings åttondelsfinal förra året mot Nadal var det och som hela den här kvartsfinalen mot Roger Federer var det.

Möjligen kan man hitta ännu en parallell till vad gäller Wimbledon, förutom regnet och svenskintresset; hörde ni buropen?

Ren Borgklass på stenansiktet

Skillnaden mot Wimbledon var att nu gällde de svensken. Inte den odräglige McEnroe utan Robin Söderling som ifrågasatte en hel del domslut och buades ut för det.

Men – och det var det viktiga – det sket svensken fullständigt i. Inte en min. Stenansiktet från Tibro höll ren Borgklass där. Ingenting skulle kunnat få Söderling ur balans den här kvällen. Inget regn, ingen världsetta, ingen publik – sannolikt inte ens hans eget humör som sänkt honom så många gånger tidigare.

l l l

Vem som såg surast ut efter matchen? Federer skakade på huvudet när han snabbt gick ut ur Roland Garros. Uppgiven. Förkrossad.

Nadal? Ja, kanske. Jag antar att han tänkte på den där dagen för ett år sen när ett helt år förstördes och jag tror att han tänkte på att om några dagar så kan den där jobbiga svensken, som slår hårdare än alla andra, göra det igen.

Han såg inte ut att trivas med den tanken...

Senast jag var på Roland Garros var för tio år sen när Magnus Norman var en viskning från att bli Grand Slam-vinnare.

I går var Norman coach för Söderling och jag tror att han kanske var den allra nöjdaste den här dagen. Han har gjort Söderling till en maskin som inte dukar under för sin egen svartsyn, och visst var det lite rörande att se Norman sitta som ett gott föredöme och bara visa bråkdelen av alla känslor han just då kände innerst inne.

I sanning ett stort ledarskap.

ARTIKELN HANDLAR OM