Anrell: Därför ville jag inte vara med i filmen om Martin Hansson

SPORTBLADET

Kan man älska en domare?

Kan man älska Martin Hansson?

Svåra, på gränsen till outhärdliga frågor, och på åtminstone den ena är jag beredd att svara ett tveksamt, men odiskutabelt, ja.

S Vilken fantastisk bragd svensk tennis fick uppleva! Otroligt! Såg dessvärre inte matchen, men EN boll skulle jag gärna vilja se!

För hur jag än vänder och vrider på det så kan jag för min ögon inte riktigt få till hur en stenhård backhandvolleylobb ser ut.

Eller har du äntligen själv lyckas kvala in till din egen floskeltopp nu Lasse?

Jag avböjde vänligt men bestämt att vara med i dokumentären om Martin Hansson.

Jag antar att producenterna ville att jag skulle gå igång och hetsa mot den omdiskuterade domaren – ungefär på det sätt jag gjort i spalterna några gånger.

Jag kände att jag inte ville det.

Trots att de smickrade hejdlöst i sitt mejl:

”Hej Lasse, Och tack för flera lysande artiklar/krönikor och Ditt stora engagemang inom bland annat fotbollen! /.../ Då jag vet att Du varit kritisk mot diverse domare i Dina krönikor/bloggar men emellanåt även varit nyanserad i Dina tankar kring fotbollsdomarens existens undrar jag om Du skulle ha lust att ställa upp på en enkel 10–15 minuters intervju i ämnet?” Så pass. Jag sa ändå nej; dramaturgin var för enkel. Jag ville inte bjuda på det. Ville SVT resa ett monument över Hansson skulle de få göra det utan min medverkan som ett slags narr i fotbollsindustrin.

Har förtjänat kritiken

Jag var glad över det när jag såg programmet.

Jag hade framstått som boven i dramat. Som en representant för den där yrkeskåren som står i trädgården och trakasserar grannar, mammor och barn.

Eller ännu värre; som en sån där supporter som hotar och hatar.

Jag tyckte det kändes bra att inte bjuda upp till det. Det räckte att Martins mamma sa att Martin är förföljd i tidningar. Jag håller inte med om det. Jag tycker att han förtjänat det mesta av den kritik han fått. Under åren har han varit både arrogant och klantig, både ödmjuk och alldeles för sugen på att få huvudrollen. Jag försökte ändå låta bli att älta det för mycket i mina spalter, både efter den fatala matchen mellan Liverpool och Atletico Madrid och nu senast när han bland annat missade en avgörande hands när Frankrike gick till VM.

”Fotbollen kommer först”

Men minnena lever tydligen kvar.

Så sent som i våras skrev Göteborgs-krönikören Henrik Leman:

”Ni känner till domaren Martin Hanssons bojkott mot Aftonbladet, va?

Baserad på krönikören Lasse Anrells vidriga personförföljelse i spalterna, något som får Expressen-kollegan Mats Olssons hugg på Patrik Klüft för några år sedan /.../ att verka som en piss i Mississippi.” Det mest intressanta i tv-programmet var annars den privata biten.

Så här sa Hansson självkritiskt apropå sin skilsmässa hösten 2008:

–Först kommer fotbollen, sen kommer jobb om man har något, sen i tredje hand kommer familjen.

Jag skulle vilja lägga en pusselbit ytterligare till bilden av Hansson.

Den kommer från julhelgen 2008.

Om man tänker att man har ett äktenskap som havererat, man sitter ensam i sitt hus och det är jul och man försöker sortera upp sitt liv.

Vad gör man då?

Jag tror jag vet.

När jag satte på datorn efter helgen upptäckte jag ett mejl.

Det hade den här texten:

”Hej Lasse, jag vill önska dig och din familj en riktigt varm God Jul och ett Gott Nytt År, Mvh Martin Hansson” Jag antog att det var ett uttryck för en mild julironi och log när jag läste det. Men sen såg jag klockslaget för när det skickats. Det var avsänt 25 december, klockan 02.23.

Mitt i julnatten sitter alltså Martin och skickar mejl till den person som han anser har gjort att han inte pratar med kvällspressen.

Snön lyser vit på taken.

Endast rättskiparen är vaken.

Rörande? Kanske. Obehagligt? Kanske. Talande? Absolut. Martin bryr sig om mediebilden av sig själv nästan lika mycket som han bryr sig om sin egen insats.

Speakern viskar

Mejl avsända mitt i natten är sällan okomplicerade. Martin satt i sin ensamhet och tänkte igenom sitt år, tänkte på sånt som hänt inom fotbollen, sin skilsmässa, sina barn – och kom fram till att han skulle mejla... en journalist.

Var det en bra dokumentär?

Det första jag tänker är att speakern viskar hela tiden. Som om han tycker att han säger saker som inte riktigt får uttalas öppet.

Ingenting kan dock vara mera felaktigt.

Man får kritisera Hansson.

Man får till och med göra trevliga program som framställer honom som sympatisk.

Men sagoberättarrrösten irriterade mig lite. Den sa saker som ”Under den kallaste vintern på länge svävade Martin i ovisshet.” Det lät som han läste en saga som var nånstans mitt emellan Bullerbyn och Elm Street. Musiken var Twin Peaks. Rätt bisarrt.

För övrigt undrar jag om inte Zlatan till slut hamnar i ett läge när han inte har råd att ha världens största pajas som agent.

ARTIKELN HANDLAR OM