Anrell: Sverige har gjort comeback som världsnation i handboll

1 av 9
SPORTBLADET

MALMÖ. Deppigt med en förlust i en semifinal i ett VM?

Självklart.

Men jag säger som gamle kungen: Nu vänder vi blad och går vidare och tänker på att det här har varit ett fantastiskt VM och att i morgon har Sverige alla chanser att faktiskt ta en VM-medalj.

Är jag löjligt optimistisk och snäll på Bamsenivå?

Kanske, men det skiter jag i. För ser vi till enskildheter och ser vi till helheter var matchen i går en lika stor bragd som nästan allt det vi sett tidigare under VM.

Särskilt som vi invaggades i en måhända falsk tro om att Sverige faktiskt hade chansen i andra halvlek när laget höll på att äta upp fransmännens försprång.

Falsk? Kanske, men det var ändå en realitet. Efter målvaktsbytet hade svenskarna verkligen häng.

Jag tänker hävda med en dåres envishet att Sverige faktiskt hade chansen.

Jag tänker hävda med den envises dårskap att Sverige faktiskt hade kunnat slå världens överlägset bästa landslag den här kvällen.

Efter matchen rör jag mig in mot stan. Vid ett bord bredvid mig på Hilton hotell sitter några tyska, spanska och franska klubbchefer och för ett måttligt diskret samtal om att med Kim Andersson i laget hade svenskarna verkligen kunnat utmana fransmännen.

Ekdahls genombrott är den stora snackisen

De pratar också längtansfullt om Kim Ekdahl Du Rietz som spelar i en ultimaklubb i Lund och jag är på väg att resa mig och säga att det är bara för dem att ta fram plånboken och göra rätt för sig. Ekdahls genombrott i den här turneringen är ett stort samtalsämne förstår jag.

Sveriges comeback som en världsnation i handboll är ett annat.

Både vad gäller damer och herrar.

Jag sitter och njuter av deras samtal när jag skriver de här raderna. För första gången på många år talas det om svensk handboll som en ledande världskraft igen. Jag hör hur männen säger att Staffan Olssons och Ola Lindgrens spelare är VM:s näst bästa lag – utan minsta tvekan.

Jag håller med.

Jag håller med och säger att jag tror att det är den enkla ekvationen som leder fram till att Sverige faktiskt tar brons i morgon genom att slå Spanien.

Det hela gick så fort.

Efteråt undrade jag och många med mig; vad var det som hände? Hade vi egentligen någon chans?

Det var några enskildheter som man kunde lyfta fram som bidrog till att svenskarna faktiskt förlorade:

Målvakten Johan Sjöstrand höll inte samma fantastiska nivå som tidigare.

Det svenska kontringsspelet var nästan helt borta. Det påminde en del om hur de svenska damerna agerade i EM i Danmark; ju längre turneringen gick, desto mindre vågade spelarna ta risker i kontringslägen. Och eftersom nästan alla matcher avgörs av de lag som gör mål på kontringar så är de lag som inte vågar egentligen chanslösa.

Försvaret gjorde en okej insats, men de hade behövt vara två klasser bättre än okej för att kunna rubba fransmännen målskyttar Bertrand Gille och Michael Guigou.

Carlén och Du Rietz levererade

Kim Ekdahl Du Rietz var mer än okej. Han var inte med från start men så fort han kom in visade han ännu en gång att han vågade – och att han kunde. Fem mål på åtta försök. Hans insats så här långt är ett fantastiskt genombrott.

Snittåldern i det nya handbollslandslaget är låg – Kim Ekdahl Du Rietz sänker den ytterligare. Oscar Carlén går också från matchen med ett mer än godkänt betyg.

Med ett trasigt knä fick han en ömsint hälsning a la NHL när en fransman satte ett omsorgsfullt placerat knä i låret på honom i första halvlek.

– Ett klassiskt franskt knä, sa Carlén med ett skevt leende efter matchen, man kan ana att han inte är särskilt förtjust i världens bästa landslag.

Han säger också att han spelar i morgon.

Han vet – vis av generna i sin familj – att en medalj alltid är en medalj i historieböckerna. En fjärdeplats, däremot, syns knappt.

Det mest imponerande med den här matchen var att svenskarna inte vek ner sig.

När Frankrike hade ryckt och ledde med 24–17 så hade de flesta lag tappat moral och inte fattat att man aldrig sviker en hemmapublik.

Det gjorde inte det här laget.

Upphämtningen till ett tvåmålsunderläge två gånger om är en bragd i sig.

Utvisningen förstörde

Hade svenskarna inte åkt på den där utvisningen för vad jag tyckte var en briljant smäll på halsen av Oscar Carlén på en fransman hade det här kanske kunnat sluta annorlunda.

Jag tyckte ändå att det var bra att Carlén vågade ta den striden. De glasögonprydda domarna kunde lika väl ha missat incidenten. Det kunde lika gärna ha slutat i en kontring och då vet ingen hur finalparet hade sett ut.

Det enda jag vet är att hade Carlén inte vågat så mycket hade den här matchen aldrig blivit jämn.

ARTIKELN HANDLAR OM