Anrell: Lehtonen är som en sämre version av Brendl

Foto: Scanpix
Mikko Lehtonen tillsammans med domaren Ulf Rönnmark.
SPORTBLADET

LINKÖPING. Den sjätte kvartsfinalen blottade två svagheter hos Skellefteå.

Och den blottlade två uppenbara svagheter i hockeyförbundets regelbok.

Men framförallt: tillbaka på ruta ett – nu avgörs allt i morgon i Skellefteå.

Man kan inte ha en massa filosofiska hockeyregler.

Jag har redan tidigare varit förbannad på den röriga regeln om offside i målgården som mera verkar vara en känsla än en regel att döma efter.

I går var problemet den märkliga regeln att tackling bakifrån som ger skada innebär fem minuters utvisning och matchstraff.

Vad är en ”skada”?

Ett filosofiskt tillstånd eller en diagnos? Är det domare som dömer eller doktorer eller spelare själva? Det där är tramsregel ett som måste ändras.

Martin Laumann Ylven tacklade Pierre-Édouard Bellemare som föll ihop och såg illa skadad ut. Det var han sannolikt också. Inte ens Hardy Nilsson skulle kunnat anklaga honom för att fejka.

Laumann var kraftigt övertänd. Han är känd för att tackla gärna och bra. I Linköping spelar man till och med Laumann-bingo där det gäller att pricka in vilka han ska proppa under match. Det här var hans andra match efter skada. Först proppade han Yared Hagos, sen åkte han raka vägen till Bellemare. Smack. Bingo. Och tilt på en gång.

Laumann ut i omklädningsrummet. Bellemare ut på bår. Laumann var ursinnig och skrek i spelargången. Sannolikt inte för att Bellemare låg halvdöd på isen.

Bingo och tilt – efter 1.54. Så kan det gå.

Ingen i världen som kan avgöra

Den andra kalkonregeln fick sin illustration efter 7.24 i andra perioden.

Skellefteå gjorde 2–1 efter en styrning. En hög styrning, långt från mål.

Videogranskning av de filosofiskt och matematiskt utbildade domarna. Men vi som hade tillgång till repriser kunde se att ingen människa i världen utan tillgång till 3D surroundbild skulle kunna avgöra höjden på styrningen.

Det har inte domarna. Det betyder att de gissar om det var en styrning över ribbhöjd. Det är inte värdigt att gissa.

Då är det bättre att domaren dömer och sen är det inte mycket mer att tjafsa om. Hög klubba är inget filosofiskt tillstånd. Det är nåt man kan mäta. Det kan inte domarna via tv. Då är det löjligt att låtsas det.

Nog om det. Linköping gjorde en mycket bra match. Patrik Zackrisson var isens gigant och segern var helt rättvis. Till och med den kroniskt osynlige Jaroslav Hlinka deltog i ett mål. 3–2 kom efter att Mikael Håkanson gjort en offensiv tackling i sarghörnet och Hlinka passade in till Jan Hlavac som lurade Andreas Hadelöv.

Glad om han får stanna i elitserien

Efter det var Skellefteå ett slaget lag.

Skellefteå har ett påtagligt problem och det är Mikko Lehtonen som är pinsamt dålig långa stunder. Hade han inte gjort 2–2 på ett direktskott hade hans insats varit värd betyget minus. Han är som en sämre version av Pavel Brendl just nu. Totalt stillastående. Dessutom slarvig.

Jag förstår att coach Anders Forsberg inte låter honom spela med Joakim Lindström och Fredrik Warg i sin gamla kedja. Lehtonen är för dålig och egoistisk för det.

Lehtonen säger att han vill tillbaka till NHL. Med det här spelet får han vara glad om han får vara kvar i elitserien. Jag vet inte om han besväras av sin skada fortfarande, men hans 17 minuter i går var pinsamma – om man bortser från den sekund när han gjorde mål.

Anders Forsberg tänker självklart inte bänka honom. Målskyttar är det ont om. Men om han inte är bättre i morgon och fortsätter tappa puckar över hela isen, fortsätter passa fel hela tiden och fortsätter stå som en stelopererad Pavel Brendl i powerplay skulle jag inte vilja vara vare sig i hans eller Anders Forsbergs kläder om Skellefteå förlorar.

Lehtonen var den ena svagheten. Den andra tycker jag var att laget inte verkade orka att forcera på slutet och jaga kvittering. Det borde de orkat.

ARTIKELN HANDLAR OM