Anrell: Tumba var verkligen en som berörde. Ständigt.

SPORTBLADET

När begravningen startade sken solen över Engelbrektskyrkan.

När det var över och prästen överlämnat Tumba till Gud och evigheten regnade det och solen hade flyttat någon annanstans.

Och jo, visst fanns det en blomma från prinsessan Birgitta där, någonstans.

Men från de ansvariga fick jag veta att jag aldrig skulle kunna hitta den...

Det blev en lågmäld och finstämd begravning av nationalklenoden Sven Tumba.

Alla var där.

Lill-Babs, ryske ambassadören Boris Pankin, hockeystjärnorna, herr och fru Adelsohn i nämnd rangordning.

Och Lasse Björn.

Nu är han sist kvar. Sist från det gamla legendariska gänget djurgårdare med Rolle Stoltz och Tumba i spetsen.

Lill-Babs sjöng en sång om det. Hon var en vän till Tumba sedan 60-talet.

Hon sjöng Lars Forssells vemodiga text ”O va´blev alla vänner av” och hon ställde gång på gång den frågan med tillägget ”Alla dom vi hållit av och älskat så.” Lill-Babs sjöng så rasande fint. Tyvärr gjorde Engelbrektskyrkans usla ljudanläggning så att det stundtals lät som om hon sjöng från andra sidan.

Men så kanske det ska vara på en begravning.

Raymond Björling sjöng ”Time to say goodbye” och han var inte enbart med för att han sjunger bra.

Jag frågade honom efteråt och han berättade att han umgåtts med familjen Tumba sen han var barn. Hans pappa – sångaren Rolf Björling – och Tumba var barndomskompisar och spelade hockey ihop, stundtals med Rolfs pappa Jussi som åskådare.

Även Rolfs halvsyster Ann-Charlotte Björling var på plats.

Monas önskemål

Anita Strandell sjöng Bosse Parneviks text till ”Du är den ende” där orden nu löd ”Du är den Nenne”. Tumba kallades ju Nenne i familjen.

– Du är den Nenne, vi aldrig kan glömma.

Det var begravningens enda humoristiska inslag. Texten skrevs till hans 50-årsdag. Det var Tumbas fru Mona själv som bett Anita Strandell sjunga den, berättade hon när jag frågade.

Och texten skojade om Tumbas och Bosse Parneviks gemensamma golfspelande.

– Ibland måste du ropa fore när du puttat...

Prästen Fredrik Höggren höll sin begravningsakt med Håkan Södergren på vakt vid kistan, hållande en Djurgårdsflagga. Håkan har aldrig varit tyst så här länge, vände sig gamle hockeyspelaren Mats Ulander till mig och sa. Håkan såg verkligen mycket allvarlig ut.

– Sverige har förlorat en av sina stora profiler, sa prästen och vände sig till familjen med de fyra sönerna och änkan Mona och pratade om deras förlust.

– Livet kommer att gå vidare, men det blir inte likadant.

Ullna – ett av många livsverk

Kistan var draperad med enorma mängder av blommor. De flesta gula och vita.

En del av blommorna forslades efter akten till Stockholms stadion där Djurgården anordnade en minnesstund i går kväll.

Resterande kördes till Galärvarvet där de bildar ett slags minneslund.

Askan efter Tumba kommer att spridas på okänd plats. Några jag pratade med trodde att det nog blir på Ullna golfbana, ett av Tumbas många livsverk.

Antagligen får han leva vidare där, lite diskret i en ruff eller en bunker någonstans. I den mån det diskreta är något för Tumba.

Barbro Lill-Babs Svensson sa att hon pratat med Mona och det Mona saknade mest är de där ständiga beröringarna från maken.

– Han var ju en sån som tog på henne jämt, varje morgon, varje kväll, hela tiden. Han var en sån människa, sa Barbro.

Jag tänkte på det när det var slut.

Sven Tumba var ju verkligen det; en sådan som berörde. Ständigt. En sådan som berörde oss alla, hela tiden.

Det saknar vi nog alla i dag i det regniga kalla Stockholm.

Och prinsessan Birgittas blomma? Nej, jag såg den inte. Men det var ju inte meningen heller.