Thorén: Var inte vad fansen drömde om

SPORTBLADET

BAKU. IFK Göteborg åkte till Azerbadjzjan med vetskapen om att det skulle bli svårt.

Spelarna vänder hem med insikten att det blev svårare än de kunnat ana och med en rejäl snabblektion i bagaget.

IFK Göteborg blev utslaget – och utspelat.

Petra Thorén.

Förra veckan gick jag med min femåring, tioåring och 17-åring på Gamla Ullevi. Det är av vikt att som journalist ibland andas samma luft och få samma vinkel från läktaren som fansen. Det är där man kan känna, se och förstå känslomässigt.

Jag satt där och såg lidelsen och passionen i fansens ögon när ett hårt tillbakapressat IFK Göteborg kunde försvara sig till en seger mot spelskickliga Karabach. Drömmen om att ge sina följare – de äldre som upplevt storhetstiden på 80-talet, 30-åringarna som fick hänga med föräldrarna och se Manchester United och Barcelona besegras på 90-talet och de unga fotbollsälskarna som lärt sig lyfta halsduken när hymnen rullar in över Gamla Ullevi  – ett nytt europaäventyr var bara 90 minuter bort.

■ ■ ■

Sen åkte IFK Göteborg till ett kokande Baku.

Vad såg spelarna på vägen dit? Den lyxiga fasaden i Baku med blinkande glashotell, vackra butiker och kaviar till frukost?

Var på vägen glömde de fansens hopp och vetskapen om det hårda arbete som måste till.

Eller var de kanske bara tagna av stundens allvar eller räckte de helt enkelt inte till när ett motstånd i särklass trummade igång inför sin fanatiska publik.

Vi lutar oss mest mot den sista slutsatsen.

Karabach startade matchen precis som väntat, med en stark anstormning inför en hejande och åt iFK buande hemmapublik.

De belastade hårt på IFK:s högerkant och hade inom loppet av fem minuter tryckt in två farliga inspel och spelade fotboll i samma hastighet som Jörgen Lennartsson tuggade på sitt tuggummi.

Inom loppet av 26 minuter hade Karabach tagit ledningen med ett fint skott och ett lekande lätt mönsteranfall, där vänsterbacken Scott Jamieson lämnade för stor yta bakom sig.

■ ■ ■

Den tekniska kunskapen hos hemmalaget såg vi redan på Gamla Ullevi (efter första kvarten där trodde man ju nästan på 0-3 i första mötet) och när de visade prov på mjuk briljans i kombination med hårt närkampsspel var klasskillnaden för stor. När dessutom den försvarsmässiga, kollektiva insatsen havererade fanns ingenting kvar.

IFK Göteborg blev stundtals avklätt.

Att just Rashad Sadiqov inledde målskyttet, han hade en volleychans före målet också, var symboliskt. Han bär ett ansvar för den här klubben som har en svår historia.

Lagkaptenen är från gränsområdet Nagorno-Karabach som 1993 attackerades av armeniska styrkor. Staden Adgam, där fotbollsklubben Karabach hade sitt säte, bombades. Invånarna flydde och i dag finns laget kvar och ger de som fortfarande minns morden på kvinnor, barn och unga stridande män en chans att samlas och att berätta sanningen för omvärlden.

■ ■ ■

Det var som att IFK:s spelare vaknade till, de tilläts också göra det när Karabach backade hem en aning, först efter en halvtimma.

Då började IFK spela med lugn, sans och behärskat passningsspel.

Men närmare än ett missat Ankersen-läge, ett Albaek-skott och en klurig Albaek-frispark på Hyséns fötter kom aldrig IFK Göteborg.

Inför matchen hade jag en diskussion med IFK Göteborgs Jörgen Lennartsson om möjligheterna att ”periodisera” tempot i matchen.

Han svarade något i stil med att det här är fotboll, inte en tvättmaskin som man ställer in på ett visst program.

Debatten som följde om vem som han tror tvättar hemma hos mig kan vi släppa här, men nog sjutton klarade Karabach det där ganska bra. Periodiseringen

■ ■ ■

IFK Göteborg tilläts ha mer spel i andra halvlek, men när läget kom ställde Karabach spelare bara om. Laget från Azerbajdzjan kunde växla både från turbo, till fintvätt och ekonomiläge.

Laget gav IFK Göteborg en lektion – och för sjätte gången sedan 2009/2010 missade Blåvitt chansen att ta sig in i gruppspelet i Europa League.

Det var inte vad fansen drömde om för en vecka sedan.

Se fler höjdpunkter på viasatsport.se och matcherna live på viaplay.se