Symbolen Zlatan är det kanske viktigaste vi har

FOTBOLL

Det här uppslaget ska handla om allsvenskan, är det tänkt.

Det får bli som det blir.

Jag kan bara tänka på Zlatan.

Foto: BildBYRÅN
störst i rosengård ”Zlatan är den som gör att vi känner oss som Svenskar med stort S. Inte bara på papper som svenska medborgare, utan de svenskar vars hjärta bankar högt för Du gamla, Du fria,” skriver Faik från Rosengård i ett mejl till Sportbladets Simon Bank.

Maximilian är förstås ett fantastiskt namn, jag antar att han hittade det i sin favoritfilm. Om jag tänkt så hade min förstfödde fått heta Émile, men Zlatan gillar Maximus i Gladiator.

Så, först och sist av allt: Grattis, och lycka till med allt, pappa Zlatan.

De senaste kvällarna har jag druckit och ätit mig lycklig på fantastiska 28+ i Göteborg, men jag har haft Zlatan Ibrahimovic med mig hela tiden, oavbrutet. Det finns något som inte är sagt, tänkt och skrivet när det gäller hans markering mot landslaget.

Så mycket mer än fotbollen

I fjol skrev jag en bok om Zlatan. Inte personen, utan symbolen Zlatan. Många undrade hur jag kunde göra det utan att prata med honom, och svaret var så enkelt. Det finns ju en ”Ibra” som inte har så mycket med den egentlige Zlatan Ibrahimovic att göra.

Zlatan som symbol.

Zlatan som betydelse.

Zlatan som en puls, ett hjärtslag som går utöver allt som han själv någonsin kommer att kunna styra över.

Han är ju så mycket mer än sina klacksparkar, dribblingar, snedsparkar eller misstag, och det är därför jag kommer att försvara honom genom alla stormvindar. För att han är det kanske viktigaste vi har.

Någon gång när jag skrev om honom fick jag ett mejl av Faik från Rosengård. Faik skrev om varför Zlatans bakgrund över huvud taget är intressant:

”Han är den som gör att vi känner oss som Svenskar med stort S. Inte bara på papper som svenska medborgare, utan de svenskar vars hjärta bankar högt för Du gamla, Du fria”.

Gränsen existerar

Det är ju så. Utöver att han får det gamla Sverige – på fotbollsplanen, gubevars – att hitta något nytt så är han en länk för det nya Sverige in i ett sammanhang.

Ingen ska låtsas som att den gränsen inte finns, ingen kan påstå att nytt och gammalt möts i en enda lycklig familj där alla håller händer och sjunger We shall overcome. Lika lite som black-blanc-beur-landslaget gjort Frankrike till ett helt, enat land, så har Zlatan Ibrahimovic löst den svenska segregationen med en klackspark.

Vart femte Landskronabo röstade på Sverigedemokraterna. Nationaldemokraterna är vågmästare i Södertälje.

Så läser jag mejlen om Zlatan, och hittar en klyfta bred som en värld och dubbelt så djup.

Han, Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson gjorde bort sig och sparkades från en landslagssamling. Lars Lagerbäck gjorde det enda möjliga för att rädda sin auktoritet.

Olof kom tillbaka, Christian kom tillbaka.

Zlatan sa nej. Han tog ingen skit.

Svensson fördömer

Och från Eriksson, Svensson och Carlsson väller fördömanden in. ”Låt aldrig den jäveln spela i landslaget igen”, ”hur dryg får man bli”, ”låt honom vädja på sina bara knän innan han får spela igen”. Och visst, jag tycker ju själv att Zlatan Ibrahimovic är löjlig som inte accepterar att han gjort ett egoistiskt misstag – att det är han som inte visat respekt – och sväljer stoltheten.

Men så kommer de andra mejlen, de andra reaktionerna. De kommer från alla andra Zlatan, alla de som kunnat känna sig som Svenskar med stort S tack vare honom. Hundra mejl, tvåhundra.

De skriver att de bara väntat på det här, att svennarna ska sparka ut blatten ur laget. De visste ju det, att blattar bara duger i Sverige när de gör mål och lyckas.

Utifrån den erfarenheten, ett samhälle där alla jävla etablissemang har en trovärdighet strax under noll, blir konflikten Lagerbäck-Ibrahimovic bara en bekräftelse på något många redan känt.

Utöver alla andra aspekter, de fotbollsmässiga inte minst (om jag hör en till som säger att en ordinarie Inter-anfallare är överflödig i Sveriges landslag så spyr jag), så borde det här räcka för att förbund och landslagsledning ska nå en insikt.

Lös det här – helst redan i går

Se till att Zlatan Ibrahimovic vill spela i landslaget igen.

Nu.

Oavsett vad som är rätt och fel så ha respekt för Zlatans sätt att uppleva det som hänt, och agera utifrån det.

Skicka ner Lars-Åke Lagrell, Lars Lagerbäck, Fredrik Ljungberg, Super-Nannyn, Lennart Johansson och Carl XVI Gustaf till Milano. Prata, red ut, be om ursäkt, gör vad som krävs för att få landets viktigaste fotbollsspelare att spela i landslaget igen. Oavsett vad som hänt, i Göteborg och på andra ställen, så är det precis som Maximilian Ibrahimovic skulle sagt om han kunde prata:

Only dad can judge me.

Lös det här. Helst redan i går.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM