Ut gick ett mediokert lag – och in kom mästarna

FOTBOLL

GÖTEBORG. I en halvlek klädde Kalmar FF av IFK Göteborg, i nästa klädde IFK av KFF.

Till slut satt vi där, i solen, och kollade på 22 nakna, svettiga män.

Det var en fin kväll för allsvenskan.

Alla säsonger har sina avgörande ögonblick, sina tillfällen då lag väljer att ligga eller stå, springa eller gå.

Om jag skulle gissa här och nu så antar jag att IFK Göteborg stod vid ett vägskäl vid åttasnåret i går kväll.

0–2 mot serieledarna, nio poäng upp, 45 minuter kvar. Fansen buade, Ragnar Sigurdsson var så arg att han hade kunnat döda en islandshäst med en blick.

Ut gick ett mediokert fotbollslag.

In kom mästarna.

Där har ni förvandlingen som hela allsvenskan – med undantag för en grönsvart koloni i Göteborg – i natt jublade åt. Vi kan väl ta en liten omväg innan vi förklarar hur det gick till?

Jag önskar att ni hade fått vara där

Häromveckan, efter en IFK-match, fick jag ett telefonsamtal från en bekant med blåvita sympatier.

– Alltså, Tobias Hysén, jag har kommit på en grej med honom.

– Jaha?

– Han är ointelligent som spelare, va, men han vet om det – och det är jävligt intelligent!

I går, mitt i andra halvlek av matchen mellan Sveriges två bästa lag, kunde jag köpa resonemanget.

Fotboll handlar om att veta vad man kan och inte kan.

Jag önskar faktiskt att ni allihop hade fått vara på Ullevi och se hur tydligt det där kan vara ibland.

Svenska mästarna mötte svenska cupmästarna, ettan och tvåan från i fjol under en sommarkväll som var årets allra finaste. Och om jag efter 45 minuter hade fått dela ut en stor, röd blomsterkvast till matchens lirare så hade jag stegat fram till en gråhårig 52-åring.

Spelade skiten ur IFK Göteborg

Ni vet, Nanne Bergstrand spelade skiten ur IFK Göteborg.

Han var intelligent nog att veta vad KFF kan och vad Blåvitt inte kan, och valde taktik utifrån det.

Han såg till att laget var lågt och packat som en emo-tjej på Hultsfredsfestival, bytte ut långskånken David Elm och satte in tre små sprinters på topp.

Sedan lät han IFK spela.

Och IFK Göteborg var inte nära att klara det. IFK rullade runt i backlinjen, sedan gick de rakt i fällan med obegåvade passningar in på det där packade mittfältet.

Jonas Wallerstedt slog en passning i gapet på Daniel Sobralense, Sebastian Eriksson tappade en boll mitt i ett anfall, Mattias Bjärsmyr missade ett enkelt uppspel. Det sa pang, bom, krasch, Ingelsten, Vingelben och Santín – och så hade Kalmar FF världens klaraste 2–0.

Kalmar har mött Blåvitt med fysik i ett par matcher de senaste åren, och de har förlorat varje gång. I går ställde de sig (”nästan som Sundsvall” sa Wallerstedt) och lät göteborgarna visa vad de kunde. Och det var inte mycket före paus.

Plockar inlägg som äpplen

Sedan gick de mediokra in i omklädningsrummet, och skickade ut mästarna.

Jag hade nästan glömt vilket frustande energiskt fotbollslag IFK Göteborg var i höstas. De påminde oss i går.

Om Kalmar visade upp Blåvitts svagheter i första halvlek så var det tvärtom i andra.

Slå höga uppspel mot Kalmars bagarbacklinje – och de plockar ner dem som äpplen. Slå tidiga inlägg bakom dem – och de får problem. IFK struntade i att spela mot Rydström och Viktor Elm i mitten, och satsade istället allt på kanterna.

Tobias Hysén sköt ett inlägg från vänster, Adam Johansson sköt ett från höger. Jonas Wallerstedt nickade in båda, och titanerna Lindberg-Rosengren hade krympt till behändig fickstorlek.

IFK hittade hem till höstenergin. Och eftersom KFF gått in i matchen med en idé som gick ut på att avvakta hade de svårt att ställa om till att vara aktiva, agerande, aggressiva.

Ett tredje tidigt inlägg gav Gustav Svensson öppet mål till 3–2, och efter 90 minuters toppmatch stod vi alla och stirrade på Jonas Wallerstedts buckliga, blödande vinnarskalle.

Ingen nickar som Wallerstedt

Det finns ingen i Sverige som nickar som Wallerstedt. Skicka fram honom att slå en avgörande straff i EM-finalen så kommer han fem gånger av fem att göra det med huvudet.

När KFF:s tröga backar fick duellera med Wallerstedt felvända förlorade de matchen, och när IFK vräkte på framåt med spel från kanterna var de en blåvit urkraft igen.

– Hade vi förlorat hade hela stan sågat oss, sa Adam Johansson. Men man glömmer sånt nu. Tre poäng, det är allt som känns.

Han satt med vänsterknät i kylpåse, Adam. Och högervaden hårt lindad. Men han var nöjd som en fredagsberusad Jan Guillou, och det gjorde ondare på dem som just klivit på bussen hem till Kalmar.

ARTIKELN HANDLAR OM