FANTASTISKT

FOTBOLL

En dag till i Bullerbyn, men i kväll blir det avbrott för lite skuggboxning mot Ukraina.

Det kommer att se fint ut.

Ingen kommer att se att Lars Lagerbäcks dansar lindans med dynamit i händerna.

Foto: Foto: ANDREAS BARDELL
Sportbladets experter är övertygade om att det är EM:s anfallspar vi ser från start klockan 16.00 i dag.

Andreas Isaksson tycker inte om att läsa.

Eller, rättare sagt: Andreas Isaksson h a t a r att läsa.

Han berättade det i går, och jag intresserar mig för det eftersom jag just läst en fantastisk intervju med den medicinskt galne Arsenal-målvakten Jens Lehmann. En fråga handlade om varför England har sådana problem med att få fram bra målvakter, och Lehmann lanserade teorin att det beror på att de saknar intellekt.

En målvakts viktigaste egenskap är koncentration, han ska klara att vara totalt uppslukad av en match i minst 90 minuter – och var lär man sig det? Det lär man sig, menar Lehmann, i skolan, när man läser böcker.

Och Andreas Isaksson sa:

– Jag har aldrig gillat att läsa. Har svårt att sitta still.

Jag vet inte om det betyder något, men jag vet att det här svenska landslaget kommer att behöva mer koncentration än någonsin.

Med början i kväll.

Ibrahimovic och Larsson på topp, den långe och den gamle. Det är så vi går in i EM, och det känns lika naturligt som spännande. Är de hälften så bra som de borde blir det fantastiskt. Är de hälften så bleka som i VM får Johan Elmander börja stretcha.

Om jag fick välja skulle jag tio gånger av tio välja en skickligt genomförd 1–0-match med ett helt försvarsspel än en sprakande galamatch där Sverige vinner med 5–3 efter ett par billiga bollförluster på egen planhalva.

Behöver uppfinna en trygghet

För Sverige går inte till EM-kvartsfinal på offensiva kvalitéer allena.

Inte en chans.

Det här laget behöver – gärna redan i kväll på Råsunda – uppfinna en trygghet som just nu inte finns.

Vi kan väl se över vad det är för lag vi har, hur mycket lösa bitar som ligger där och skramlar runt i fickan på mannen från Ånge.

Hans bästa anfallsspelare är skadade (Ibrahimovic), comebackande (Larsson) eller traumatiserade efter en säsong i ett bonkegäng (Elmander). Hans bästa mittfältare är skadade (Linderoth), skadade (Ljungberg) eller psykologiskt bräckliga (Svensson). Och längst bak har han spelare på fel plats (Nilsson), spelare som är osäkra på sin plats (Stoor/Alexandersson) och spelare som inte spelat riktig tävlingsfotboll sedan Smygehamn var danskt (Isaksson).

Det är den långa diagnosen.

Den korta har ni här:

EM-äventyret är bara ett par felbeslut från att explodera.

Kollektiv som konstrueras av så många individer med individuella små orosmoment blir ömtåliga. Börjar något gå fel förstärks det mycket snabbare än vanligt. Självförtroenden har kortare till botten, irritationsmoment har närmare till ytan.

Det var, förstås, därför som Lars Lagerbäck ville markera så hårt, så tidigt, mot vad han upplevde som ett försök att ifrågasätta Fredrik Ljungberg.

– Det är så viktigt att man inte låter sig irriteras, sa Lagerbäck i går, och med det menade han nog mest att det är viktigt att inte Den Heliga Gruppen blir irriterad.

Lagerbäck var på strålande humör, och förde intressanta resonemang om allt från skador till struktur och psykologi.

Särskilt intressant var det att höra när han berättade om hur landslagets sjukgymnaster har rollen som psykologiska tentakler ner i truppen, att det är på sjukbritsen som sanningarna kommer fram.

– Det är väl därför psykologer använder britsar, sa han.

Sverige är ett gammalt lag, med mycket rutin, men då vet de också hur viktigt det är med knuffar åt rätt håll för en trupp full av osäkra spelare.

I kväll kommer Ukraina till Råsunda. De vill inte hit egentligen. Spelarna vill ha sommarlov, Sjevtjenko och Voronin har redan stämplat ut, och i måndags gjorde Kuyt, Huntelaar och Babel 3–0 på dem.

För Sverige är det ett EM-genrep, och genrep är aldrig en match för publiken. De är till för tränarna som vill se att systemet fungerar och för osäkra spelare som vill känna att de är en del av det.

En oviktig, viktig match

Det är därför kvällens match är väldigt viktig för att vara så oviktig.

Zlatan Ibrahimovics ljumske kastade sin frustrerade skugga (det där är en metafor av det slag ni nog helst ska undvika att försöka visualisera) över hela VM senast. Det viktigaste i kväll är att skadorna slutar jävlas, att Zlatan, Fredrik Ljungberg,

Tobias Linderoth och Andreas Isaksson får små glada besked om form och fysik.

Om Sverige får det, om bräckliga spelare får ett lyft – så kan laget lyfta hur högt som helst.

I normala fall ska det bomber och granater till för att störa ett Lagerbäckskt lag, men det är annorlunda den här gången. Väldigt många vet väldigt lite.

Och om vi ska prata taktik istället för psykologi så är det det kollektiva försvarsspelet som måste hitta hem igen. På Lagerbäcks fyra första kval släppte Sverige in elva mål på 36 matcher – i det senaste har de släppt in nio mål på tolv.

– Vi skapar mer framåt och släpper mer bakåt, det är konsekvensen av att vi balanserar mer offensivt, sa förbundskaptenen i går, medan han strök ett finger över sin vänstra tinning.

Det får vara hur det vill med det. Jag ser Ibrahimovic och Larsson och Elmander framför mig, och jag hör att Rosenberg börjat springa på allvar igen.

Men Sverige går inte till kvartsfinal om de släpper in mål i varje match.

Ingen ska inbilla mig det. Och ingen ska stå och hyssja åt mig om jag lite försiktigt knyter näven efter en rätt grå, men stabil 2–0-seger i kväll.