Kvällens match – som en babusjkadocka

FOTBOLL

BASEL. Jag åkte till Basel för att testa teorin om att EM vänt Europa upp och ner.

Tysklands presskonferens kom igång en kvart sent, Turkiets startade på sekunden.

I kväll smäller det. Har vi tur finns Europa kvar efteråt.

Inget kan man lita på.

Tyska plan kan landa för sent, en gentlemanna-huligan som Fatih Terim kan hålla milslånga utläggningar på poetiska. Och

i kväll spelar Turkiet semifinal i en turnering där de, på sex timmars spel, haft ledningen i exakt två minuter.

Lille Arda Turan kung-fu-sparkar i en passningsövning, Hamit Altintop går runt och myser, ett par hundra unga turkar har samlats utanför gallergrindarna för att sjunga ”Sampion Türkiye” i en timme och mer.

Tyskland–Turkiet är en match som beter sig som de där ryska babusjkadockorna av trä. 

Först ser du en fotbollsmatch. Så tar du bort ett lager, och hittar en berättelse om utvandring och integration. Nästa nivå – ett folks kamp för acceptans. 

Om Tyskland fyller semifinalen med kompetens, etablissemang och historia så fyller Turkiet den med allt annat.

Jag skulle kunna gå in på det faktum att 2,7 miljoner turkar bor i Tyskland, att det turkiska fotbollsförbundet haft en filial i Köln i arton år, att fler unga, tyska turkar än någonsin väljer att spela landslagsfotboll för Turkiet eller att Tyska förbundet i helgen startade en stor kampanj för ökad integration genom fotbollen.

Men låt oss istället börja där en klädsamt svettig Fatih Terim, kejsaren, avslutade sin presskonferens i går.

En turkisk journalist tog ordet, och bad honom sätta en etikett på sitt lag. 

– Är det det mest spännande laget? Det galnaste? Mest sympatiska? Intressantaste? Det turligaste – eller det oturligaste?

Mister Terim funderade en stund, strök svetten ur pannan, och svarade:

– Vi är ett lag som är intressant och roligt att se på. Alla håller inte med om det, så låt oss säga så här: ”Semifinallaget”. Världsmästare och europamästare har åkt hem, men vi är kvar. Så det är en passande etikett.

En obsolet företeelse

Tillbaka till fotbollen, alltså.

För fyra år sedan satt jag och skrev en krönika inför EM-semifinalerna i Portugal. Den avslutades så här:

”Europeisk fotboll just nu är feghet, försvar och en ensam kille på topp som aldrig får bollen”.

Nu står vi inför semifinalerna på nytt, medan Europa står på huvudet.

Offensiven är tillbaka, lagen som lyckats i EM har inte varit de som varit bäst på att packa mittfältet fullt och vänta livet ur sin motståndare. 

Vilka lag är det som belönats här?

Turkiet, som förlösts först när de varit tvungna att blunda och trampa gasen i botten. 

Ryssland, som dammade av något så omodernt som passovotchka, totalfotboll i turbofart.

Tyskland, som visst varit försiktigt (som mot Portugal), men som också haft ett fartspel i världsklass.

Spanien, som rullar fotboll som om det stod 1958 i almanackan.

Tre av fyra har två anfallare

Dessutom har vi fått en renässans för en så obsolet företeelse som en nummer tio (Andrej Arsjavin). Just som vi trodde att den enda lediga ytan i modern fotboll fanns på kanterna, och att framtiden bara tillhörde yttrar som Cristiano Ronaldo eller Franck Ribéry – då rullar Spanien in bollen på mittfältet, medan Tyskland litar blint på Michael Ballack och Ryssland söker passningar till Arsjavin.

2004 spelade tre av fyra semifinallag 4–5–1 med defensiva yttrar. 2008 spelar tre av fyra lag åtminstone ofta med två anfallare och offensiva yttrar.

Om ni sätter en pistol mot min tinning skulle jag hävda att det här är en turnering för dem som inte är riktigt kloka (Tyskland undantaget, förstås). De som försökt kontrollera, oavsett om de hetat Italien eller Sverige, har åkt hem. 

Galna turkar, Hiddinks adrenalin-dopade ryssar, Aragonés miniputtar till spanjorer – precis som Grekland gjorde 2004, fast på ett diametralt motsatt vis, har de bevisat att det mest omoderna ofta är det mest moderna. Hegeliansk dialektik, som tyskarna skulle sagt.

Men det finns förstås en gräns? Eller?

Inte kan väl Servet, Altintop, Rüstü och resten göra det omöjliga en gång till?

I går satt jag och lyssnade till Jogi Löw, jag läste tidningar och pratade med tyska journalister. Alla pratade om turkarnas moral.

Van vid mirakel nu

Vi lever alltså i en värld där Tyskland (Tyskland!) berömmer turkiska fotbollsspelare för deras moral. Det är lite som om Brasilien skulle varna för Sveriges grymma teknik.

Europa är uppochner, det är också det enda som talar för att Turkiet skulle ha en chans mot Tyskland i Basel i kväll. Det är två hårda, arbetande lag som möts – men Tyskland har Ballack.

Turkiet kan bara hoppas på ett mirakel.

Å andra sidan har de just börjat vänja sig vid såna. 

ARTIKELN HANDLAR OM