SE PÅ FAN, SVERIGE – DOM KUNDE

Sportbladets Simon Bank: Det här är den bästa saga svensk fotboll berättat på länge

FOTO: JIMMY WIXTRÖM
FOTBOLL

HALMSTAD. Kan en förening resa sig från de döda? Kan David slå Goliat medvetslös? Går det att göra allt av nästan ingenting?

Efter 98 år svarade Kalmar FF.

Och de svarade som om de just erövrat hela jävla världen:

Jo, vi kan.

De allra sista minuterna av fotbollsåret 2008 tillbringar Nanne Bergstrand vid sidlinjen.

Femtio fotografer står runt honom, det finns bara ett par kvadratcentimeter av Örjans vall som inte är totalt kaos – och varenda en av dem finns i Nannes ansikte.

Han bara står där, upphöjt, med händerna på ryggen som den enda pastorn i den holistiska, revolutionära, socialt icke-maskande, demokratiska, humoristiska, kalmaritiska kaizen-kyrkan.

Och ni skulle se resten.

Sjutusen skogstokiga smålänningar skriker tills rösterna tar slut och blir ekon. Sen skriker de lite till. För några år sen hände det rätt ofta att Kalmar FF:s fans sjöng en ramsa som gick ut på att ”vi har aldrig vunnit SM-guld, vi kommer aldrig vinna SM-guld” – men den där sångens bäst-före-datum går ut om ett par sekunder.

Matchen har varit mer hafsig än snygg, omständigheterna tillät inte annat. Efter paus har HBK varit starkast – och Andreas Johansson har inte bara gjort ett drömmål, han har dessutom varit bäst av alla.

Det spelar nu ingen större roll. Kalmar FF har vunnit allsvenskan rättvist, snyggt, offensivt, moraliskt, känslomässigt. Det enda som återstår är att vinna den poetiskt.

Det är därför Patrik Ingelsten vinner ett motlägg i straffområdet med tre minuter kvar. Skyttekungen som hånades och dömdes ut i HBK, som döptes till Vingelben på Örjans vall, just han ska förstås se till att KFF inte förlorar sig till guldet.

Sista omgången ska alltid vara logisk på just det sättet.

Hasse Berggren ska förstås göra mål på sina gamla lagkompisar, som alltid. Sören Åkeby ska förstås förnedras på just Malmö Stadion av alla ställen.

Och Vingelben, han ska förstås springa som en galen man rakt ut mot klacken på just Örjans vall.

Två så vuxna män som Henrik Rydström och Lasse Johansson lägger sig ner och kramas som ett georgiskt brottarpar. Petter Wastå hoppar fem meter upp i luften. Det är november, planstormning och småländskt mirakel i luften.

Så är Kalmar FF svenska mästare.

Jag är väldigt, väldigt glad åt det.

Sanslöst sympatisk förening

Jag är glad eftersom det är så enkelt att glädjas med dem som varit nere i helvetet (vi kallar det division II) och vänt, men blivit kvar för kärleks skull. Jag är glad eftersom KFF är en så sanslöst sympatisk förening. Jag är glad för Henrik Rydströms, Lasse Johanssons och Petter Wastås skull. Och jag är särskilt glad eftersom det här är den bästa saga svensk fotboll berättat för oss på väldigt länge.

Det räcker med att se sig om i ett omklädningsrum som stinker av lyckosvett, öl och billigt bubbel.

Kolla, där står Ola Ragnarsson, lagledaren. Han har varit i klubben i snart 40 år. Bredvid honom står Kjell Nyberg, som varit med lika länge och som alltid tagit ut förluster i förskott. 1997, under året i tvåan, kunde han få Hjulsbro att låta som ett toppat Manchester United.

– Vore det inte för Jocke Lantz hade vi rasat rätt ner i ett svart hål på Bollspelaren, säger Ragnarsson och skakar på huvet.

Och visst, för åtta år sen sköt Lantz kvar KFF i division I med ett mål i näst sista minuten mot Sylvia.

Man kan fortsätta sådär.

Henrik Rydström och Petter Wastå var med och krigade i division II för elva år sen, på tiden när KFF inte ens hade en dator på kansliet. Lasse Johansson har åkt ur allsvenskan oftare än vanligt folk åker till jobbet. Bröderna Elm har redan skrivit mer historia än en vråltänd Herman Lindqvist.

Nu står de och skriker KFF-sånger i bar överkropp och sprutar öl på hederligt folk.

Allt förnuft säger att det 2008 ska vara omöjligt för en liten, fattig bonnaförening att vinna SM-guld i fotboll. Det ska inte gå, och det hade inte gått om det inte vore för att en tjurskallig hobbyfilosof från Markaryd hade trummat in ett annat budskap:

Jo, vi kan.

Efterhand gav verkligheten med sig

De senaste tre åren har Nanne Bergstrand låtit sina spelare ägna daglig tid åt att föreställa sig att de vinner SM-guld. Tanken fick gå före verkligheten. Och efterhand så gav verkligheten med sig. Nanne behövde bara ett par dörröppnare från Brasilien.

När Fábio Augusto kom så undrade han när europacuperna spelades, så han kunde planera sin vinter.

– Det var så att man nästan förklarade för honom att... ”näe, det är bara ettan, tvåan och trean som får spela där”, säger Henrik Rydström.

De där placeringarna var ju inte för Kalmar. Inte för tråkiga, bonniga träskogänget Kalmar.

Men Nanne Bergstrand fick tid på sig att genomföra sitt projekt. De första åren efter återkomsten var de, som Magnus Haglund uttryckte det, ”ett Ljungskile med ett par brassar”.

Skillnaden var ambitionen.

KFF har utvecklat sitt anfallsspel, de har lärt sig att spela offensiv passningsfotboll och kombinera det med gamla superegenskaper som kontringsspel och fasta situationer. 2008 är de mästare tack vare att de bättre än något annat svenskt lag lyckats kombinera gammelsvenska värderingar (kontinuitet, strävsamhet, organisation) med nya värden (individualism, frihet, integration, nyfikenhet). De har, naturligtvis, en reservmålvakt som heter Zlatan.

Kanske är det över nu. Viktor Elm är en oersättlig kraft, Ingelsten kommer att lämna, och skandalöst nog är det inte ens säkert att KFF – som gjort mer reklam för Kalmar än något annat någonsin gjort – får en ny arena att spela på.

Men det där är morgondagen.

I dag är det fest, och i går låg mörkret stolt och saligt över Småland när mästarbussen rullade hemåt. I Lessebo och Hovmantorp stod folk med grattisskyltar, i Emmaboda hoppade förtrollade fans i en rondell när bussen körde förbi.

Och en bra bit efter midnatt vandrade Viktor Elm hemåt med en stor, sölig silverpokal under armen.

Se på fan, Sverige.

Dom kunde.

FAKTA

FEM GULDSKÄL

PROJEKTET

”Kontinuitet” som det heter. Nanne Bergstrand är både uppfinnare och dirigent bakom det långsiktiga tänkandet som genomsyrat allt i föreningen. Scoutingen? Inskolningen? Psykologin? Växandet? Nanne har haft en karta – och följt den. För en gångs skull har det inte varit en nackdel utan en styrka att vara landsortsklubb och slippa hetsen och kraven.

TAKTIKEN

Trygghet ger frihet. KFF byggde bakifrån tills de var så trygga att de kunde tänka om. De kunde förlora nyckelspelare (Arí, César) utan att tappa i slagstyrka. Inget annat lag har varit lika skickligt på att kontrollera rytmen i matcherna. Och KFF har kombinerat det med seriens bästa djupledsspel (Ingelsten).

FLAGGBÄRARE

Nervösare föreningar hade satsat på häftigare, yngre namn än Rosengren, Wastå, Lasse Johansson, Rydström. KFF lät dem utvecklas och växa till ovärderliga kulturbärare. Flera av dem har varit bättre än någonsin.

VIKTOR ELM

Den ende spelaren i laget som är oersättlig. Han har matat skyttekungen Ingelsten i djupet, han har vunnit andrabollar, han har samlat upp och fördelat och alltid varit spelbar – och han har gjort perverst mycket mål för att vara mittfältare. KFF kunde sålt honom i somras, men lät bli. De visste att han var guld värd.

BRASSARNA

Fábio lärde dem fuck-off-attityd. Arí gav dem sin offensiva teknik. César höll i boll bäst av alla. Utan Nanne Bergstrands ambitiösa scouting i Brasilien hade inte KFF varit i närheten av den här framgången. Det var bara som det skulle att Sobralense gjorde första målet i går.Simon Bank