Beckham får svårt att köpa tillbaka sin själ

FOTBOLL

MILANO. Välkommen till ett delat Milano.

Inters problem är inte att de är beroende av Zlatan – utan att de valt det själva.

David Beckhams problem är inte att han sålt sin själ – utan att den är så svår att köpa­ tillbaka.

Det viner snöregn och regnsnö mot fönster och folk i Milano när jag skriver det här.

Men tror ni att Silvio Berlusconi bryr sig?

Hans tv-kanal Mediaset frossar i Milan, och de gör det med all rätt. David Beckham knallar in framför kameran i Contro Campo, rasande söt med svart halsduk och perfekt skäggstubb. Han ler fint, säger ”sono molto contento” (jag är mycket­ nöjd) på italienska, och när han får höra­ att hans målpassning till Patos mål var ”mjuk som en fjäder” rodnar han och säger att målet var bättre­ än passningen.

Ödmjukhet är en attraktiv egenskap på rätt ­ansikte.

Men nu ska vi prata om Inter.

Jag blev besviken på dem i går, och jag tänkte­ förklara varför genom att försöka trycka in ­orden ”Mourinho” och ”ödmjuk” i samma ­mening. Det får gå som det går.

Att gå hela långa Via Caprilli till San Siro brukar vara gott för själen, men i går var hela gatan en vattenpöl med vassa armbågar, det var förutsättningar som viskade om en arbetsam söndag och poäng som ville någon annanstans. Torino är dessutom ett bättre lag än de ser ut som (på bänken i går, oanvända: världsmästaren Simone Barone, Corini är en gammal trollkarl, Nicola Amoruso har sett allt, Stellone var skållhet för ett år sen), så jag trodde på en hård söndag.

Men så är jag inte Inters tränare heller.

Inter saknar turbo och temperament

Inter leder Serie A, de har en annan sorts trygghet än de andra lagen och de kommer förmodligen att vinna till slut. Och José Mourinho är en gigant, han är klubbfotbollens störste vinnare ihop med en gammal rödnos från Gowan, han vet hur man vinner serier.

Fast… ändå… det är inte första gången den här säsongen som jag blir besviken på hans och ­Inters sätt att hantera sitt övertag.

De kör på i sin fart, med sin metod, ett par kilometer/timma snabbare än konkurrenterna. Men jag saknar turbon. Jag saknar temperamentet.

När de vinner så är det nästan alltid tack vare sin överlägsna kvalité, och väldigt sällan tack vare att de mosar sin motståndare.

Inter ställer upp med sitt baktunga mittfält, med tre rätt defensiva spelare och en passningsspelare (Stankovic, som varit bra det sista året, och Figo, som var bra i går). De vill att ytterbackarna (Maicon mest) hjälper till framåt och de litar till hundra procent på att en svensk ­magiker som heter Zlatan Ibrahimovic ska tända­ sina fyrverkerier varje gång.

Och det gör han ju, nästan jämt.

Men lag som Manchester United eller Liverpool, eller – för all del – Milan kan då och då forsa­ fram över sina motståndare på ett annat sätt. De kan markera sin överlägsenhet på ett nästan oartigt sätt och bara rinna ifrån. Den egenskapen vinner du sällan serier med, men den betyder allt när du ligger under med 1–2 med tio kvar av en kvartsfinal i Champions League.

Jag saknar den hos Inter.

Inter spelar sakligt, tungt, duktigt, och lite för ödmjukt.

Just nu kan det kanske bero på tung vinterträning – bara sex av Champions League-lagen vann i helgen! – men de kan verkligen komma att behöva sin turbo när de möter United om tre veckor.

I går fick de alltså bara 1–1 mot Torino. Det var Zlatans hundrade match i svartblått, curva nord hälsade honom med ”100 partite, 100 battaglie, 100 volte grazie” – curva sud svarade med ”100 volte Ibra Cadabra”.

Deras Ibra hade gjort mål fem matcher i rad och var en elak stolpe från att både avgöra matchen­ och slå personligt rekord. Att han gjorde det med huvudet var talande – jag vet inte om jag någonsin sett Zlatan behöva spela så mycket nickspel som i går.

Beckham borde läsa Faust

”Toro” kom till San Siro för att kriga, och de gjorde det både smart och snyggt. Rosina, den lille skallige kaptenen, var överlägset bäst på planen med sitt löp- och passningsspel – om han bytt lag hade Inter vunnit med 5–1. Istället spelade de långsamt, omständligt, med för många tillslag och för låg passningskvalité. Mot ett så väl organiserat 4–4–1–1 som Torinos måste man antingen anfalla snabbt eller spetsigt, och Inter gjorde varken eller.

De tappade bollen, eller så lyfte de mot Zlatan och Julio Cruz, och det kändes som slöseri med resurser. Bianchi lurade Cordoba och satte en supernick för 0–1, Burdisso (av alla) kvitterade till 1–1 och Ibrahimovic var närmast ett segermål.

När allt var över hade Inter ryckt från Juve, men släppt Milan lite närmare. Jag åt middag bland Milanisti, och på tv log Galliani så brett att jag blev rädd för hans hälsa. Beckham och Pato tycker om varandra – det märks på alla sätt – och Ancelotti har anmält Beckham till sin Uefa-trupp.

Milans nuvunna självfötroende kom med en 33-åring från östra London som sålt sin karriär till Hollywood. Nu vill han så oerhört gärna ha den tillbaka, men frågan är om det går.

När familjen Beckham letade julklappar fastnade David för ett exklusivt exemplar av designern Valentinos biografi.

Han borde läst Faust istället.

ARTIKELN HANDLAR OM