Portugal har bara glömt att ta reda på en sak – hur man gör mål

FOTBOLL

ESTORIL. Allt handlar om perspektiv.

Visst, Sverige vore bättre med Zlatan Ibrahimovic i laget.

Men Portugal vore bäst i världen.

Precis före avspark på lördag kommer Pedro Pauleta att släntra ut på Dragãos innerplan.

Han kommer att avtackas, hemmapubliken kommer att applådera – och många kommer att tänka samma sak:

– Tänk om vi haft en sån.

Portugal är ett fantastiskt fotbollslag. De har världens bäste spelare som kapten, Lars Lagerbäck jämför dem med europamästarna i Spanien.

Och de har ett stort problem.

Låt oss prata om det en stund.

Problemet brukar sammanfattas som att det ”fattas 30 meter i portugisisk fotboll”.

De där meterna finns precis framför målet. Om Luca Toni hade spelat för Portugal i EM hade han blivit skyttekung och Portugal mästare.

Nu gick det åt helvete för allihop.

Det intressanta var att Carlos Queiroz hade förutspått det. Ett par månader före EM sa han att de omöjligt kunde sikta högt så länge som de

inte hade några målskyttar.

Sen tog han över laget själv – men de har fortfarande inga målskyttar.

Det är, på det viset, två av världens största fotbollsgåtor som möts på lördag. Det funktionella, överpresterande Sverige, mot det gravt felbalanserade Portugal.

Vi borde gilla det här.

På väg att misslyckas igen

Carlos Queiroz var mannen som gav Manchester United en modern, europeisk ryggrad (4-5-1), men han misslyckades med Real Madrid och han är på god väg att göra om det med Portugal.

Och jag tror att han kommer att

göra det, så länge som han inte låter sin bäste spelare lösa hans största problem. Ett lag med tre spelare i kedjan kan antingen spela som Barcelona, med yttrar som skär in i ett växelspel med en rörlig center (Eto’o) eller med kant- och inläggsspelande yttrar och en tung straffområdesforward.

Queiroz gör varken eller. Han skulle kunna låta Ronaldo spela som center, men hoppas på att det ska lossna för Hugo Almeida, som har större targetegenskaper.

Frågan är om han ens tror på det själv längre.

Både han och Portugal drömmer ju om alternativ. Om att Liedson ska byta medborgarskap. Eller om att Benficas 17-årige supertalang Nélson Oliveria ska kunna kliva rakt igenom U21-landslaget. Till Finlandsmatchen chansade Queiroz med att ge speltid åt Bragas 20-årige långskånk Orlando Sá, som gjort exakt noll mål för Braga. Han hoppades att han skulle bli en portugisisk Theo Walcott.

Det blev han inte.

En av världens mest offensiva fotbollsnationer har helt enkelt glömt att ta reda på hur man gör mål.

Eusébio kunde, men han var inte född portugis. Inte Jordão heller, han var angolan. Och Pauleta spelade aldrig en ligamatch i Portugal.

Noll portugiser i toppen

Jag ringer upp min vän José Manuel Delgado, journalist och Svennis gamle Benfica-målvakt, och frågar.

– I fotbollsskolorna här vill alla unga bli som Figo eller Ruí Costa. De vill ha bollen, inte slå den i mål, säger han.

Kultur, alltså. Tradition.

För att testa tesen går jag in och scannar skytteligan i den portugisiska ligan.

Topp-elva innehåller fem brasilianare, en senegales, en argentinare, en kamerunier, en paraguayan, en kapverdian och en uruguayan.

Noll portugiser.

På Sveriges träning inne på Estádio António Coimbra da Mota i Estoril tränar de försvarsspel, en fyrbackslinje (Nilsson-Mellberg-Majstorovic-Edman) med två defensiva mittfältare möter ett sken-Portugal med numerärt överläge och tre anfallare.

Henrik Larsson, kaptenen, och Lars Lagerbäck, förbundskaptenen, börjar ett finfint portugispsykande (herregud, hur många domare i världen har INTE fickan full av Ronaldo-filmar-fördomar?), men jag lyssnar på den funktionelle istället.

– En Nilsson och en Larsson kan ta ner en Ronaldo, säger Mikael Nilsson.

Han spelar högerback i det här laget eftersom han är oerhört skicklig på att göra allt av nästan ingenting.

På lördag möter han och de andra ett lag som ofta gör ingenting av nästan allt.

Det kommer att bli oförskämt jämnt.

ARTIKELN HANDLAR OM