Gerrbrand och Dahl är ryggraden som Bajen behövde

FOTBOLL

På tre veckor hittade Hammarby något att tro på. På 90 minuter förstod de att de trott rätt.

Det här laget ska inte åka ur.

Okej. Du har en spillra till fotbollslag, en klubb som leds av en semestrande vd och ett gäng varslade ledare, du har en avstängd skyttekung på väg bort och en mittfältsdynamo som redan stuckit.

Du har för lite poäng och ännu mindre pengar. Vad behöver du?

Hammarby behövde två saker.

Den ena – ryggradsspelare – ordnade de på ett ovanligt kompetent sätt när de plockade hem Andreas Dahl och Patrik Gerrbrand. Den andra var något så enkelt som en ny chans.

I går var det omstart på Söderstadion. Ståplats hyllade Nacka vackert, solen sken en stund, Hammarby hade tre veckor utan ångest bakom sig och precis alla som kommit dit förstod vad det innebar.

Ja, med ett par undantag då. Och problemet för Tom Prahl var att alla de som inte riktigt förstått hade på sig Trelleborgtröjor.

Hammarby rusade mot dem

Alltså, den som sett TFF i år kan inte låta bli att högakta både Prahl och pretentionerna. De vill mer med sin fotboll än att ta 32 poäng och hänga kvar. Det är därför de utmanar sig själva, det är därför Kristian Haynes spelar centralt och spelar klapp-klapp-fotboll, det är därför en lirare som Rasmus Bengtsson trots allt trivs.

Och det var därför de i går åkte hem från Stockholm med noll poäng.

Hammarby kom rusande mot dem, med feriefradga rinnande ur mungiporna – och TFF rullade in bollen på mittplan för att se vad som hände.

Vad som hände?

Fredrik Söderström och Andreas Dahl åt upp Haynes och Magnus Andersson, som inte hade fler spelalternativ än varandra. Och efter fem minuter stal Maic Sema bollen från Paulino, och startade en kontring som Simon Helg och Freddy Söderberg gjorde 1–0 av.

Det fanns många alternativa vägar för matchen att gå efter det (Fredrik Jensen hade två avslut i stolpen), men Hammarby hade fått allt de behövde.

De första 30 minuterna är de bästa de spelat i år. Dahl var magnetisk och modig, drog in boll och spelade direkt i djupled. Gerrbrand och Armas förstod varandra. Simon Helg såg ut som den där talangvispen han borde vara. Freddy Söderberg såg ut som en allsvensk anfallare. Och Emil Johansson forsade upp och ner på kanten som om det vore U21-EM.

Tillsammans satte de ihop ett passningsspel med fart och riktning, tillräckligt bra för att ingen ens skulle tänka på att Charlie Davies var på fel sida Atlanten.

– Kul att komma till ett lag som vågar och vill, sa Andreas Dahl efteråt.

Han har alltså jobbat utomlands under våren.

Sjöng som om de fått livet tillbaka

Det var hur som helst Dahl som slog hörnan som gav Hammarby 2–0 direkt efter paus. Det var hemvändaren Patrik Gerrbrand som nickade in den i sin första match, fångad av en stormvind.

Att komma hem ska vara en schlager,

Vad TFF fick med sig vet jag inte. ”Det gör ont” kanske. Prahl skickade in Joakim Sjöhage efter paus och fick igång sitt anfallsspel.

Ganska ofta var det tydligt att de har större förtroende för sitt passningsspel än för sina anfallare, för de var dåliga på att fullfölja sina löpningar in i straffområdet (som man är när man tror att bollen ändå kommer att försvinna innan man hinner dit). Men de var med i matchen, och Rasmus Bengtsson var matchens bäste anfallare när han fick flytta upp på topp sista kvarten och spela små begåvade stickpass in bakom Bajens backar.

En gick fram till Magnus Andersson som gjorde 2–1, men det var för lite, för sent.

Efter skyfallet doftade det tungt av gräs och asfalt, som det bara gör när det regnat mitt i den allra varmaste sommaren. Prahl pratade om ”en påminnelse om vår dödlighet” och Hammarbyklacken stod kvar och sjöng som om den fått livet tillbaka.

Hammarby är en säker anfallare ifrån att känna sig säkert, men de har fått en ny start. Och det var allt de behövde just nu.

ARTIKELN HANDLAR OM