Ska Djurgården jubla – eller vara förbannade?

FOTBOLL

Om de inte haft nog med att jubla efter en vunnen match hade Djurgården ställt sig en fråga.

Borde de fira att de är ett lag igen?

Eller vara förbannade över att de sölat bort ett år?

När Djurgården spelat håller de presskonferens i Torben Grut-salen, ett enormt mötesrum med plats för en normalstor sovjetisk rikskongress.

Kvällar som i går, när två tränare krupit upp bakom ett podium för att prata inför kanske tio journalister, ser det absurt ut. Som en ovanligt lyckad scen ur en Roy Andersson-film.

Det var bara en sak som förstörde bilden i går.

Andrée Jeglertz satt där och log, som en nyfrälst.

2–1 mot Helsingborg – låt vara ett väldigt försvagat Helsingborg – låter ju väldigt fint, och det var det också. Men mest var det ett bevis på att Djurgårdens IF är ett fotbollslag igen.

Alla pratade efteråt om den nya assistenten/gamle Djurgårds-ikonen Steve Galloways positiva aura, om kärnreaktorn Mattias Jonsons återkomst, om att trygghet och tydlighet lyft den där spillran som sprang runt i Dif-tröjor i våras.

Egentligen är det enklare.

Djurgården blev bra nog för allsvenskan i samma sekund som de insåg att de inte är för bra för allsvenskan.

Spelsätt som inte fanns

Den sorts 4–3–3 som Dif spelade i tio omgångar sänkte mittfältarna och förvisade anfallarna till ett vakuum. Det var ett spelsätt för spelare som inte fanns, som knäckte ryggen på spelarna som fanns.

Sedan de skrotade det och gick tillbaka till ett enkelt 4–4–2 har de tagit sju poäng på tre matcher.

Helsingborg kom till Stadion utan tre fjärdedelar av sin backlinje, med en Henrik Larsson som lämnade återbud på uppvärmningen och med en Marcus Lantz som tvingades bryta efter fem minuter.

Det var en straffspark, på många sätt, men inte mer än att det gamla Djurgården hade kunnat skjuta den tio meter över.

Nu smällde de in den utan att tveka.

Jag såg inget revolutionerande, inga stora nyheter, inget exceptionellt över huvud taget. Allt jag såg var ett fungerande lag med spelare som fick chansen att visa vad de kunnat hela tiden.

Daniel Sjölund är en av seriens bästa playmakers. Med Markus Johannesson bredvid sig kunde han gå hem, hämta boll och bygga anfall.

Boyd Mwila är en iller med snabba fötter och begränsad fysik. Med tre, fyra alternativ runt sig fick han både boll och utrymme.

Och så har vi Patrik Haginge och Sebastian Rajalakso.

Haginge har ägnat våren åt att vara en halvdan ytterback – nu fick han glänsa som mittback och skalla in sitt första mål för Djurgården. Rajalakso har varit helt övergiven i sin kantroll – nu dyngade han in 2–0 efter ett anfall där Hrvoje Milic och Boyd Mwila fanns med och byggde en perfekt triangel i offensivt straffområde.

– Det var roligt att spela fotboll igen. Vi gillar det här spelsättet mycket bättre, sa Daniel Sjölund.

En djurgårdsdröm

Det märktes. Första halvlek var en djurgårdsdröm.Perfekt gräsmatta, solbränneväder, bra tryck på läktarna, vilda-västern-fotboll som hade slutat 4-3 om alla riktigt klara chanser gått in. Erik Sundin visade att han kommer att vara oerhört nyttig för HIF och Christoffer Andersson var kanske bäst på planen – men med hela centrallinjen borta hade de stora problem.

Och om Djurgården just kommit underfund med hur de ska använda sitt spelarmaterial så hade Bosse Nilsson det svårare med sitt HIF.

René Makondele spelade anfallare, Rasmus Jönsson yttermittfältare. Det borde varit tvärtom. Ólafur Skulason spelade mittfältare, Andreas Landgren mittback. De bytte plats efter paus.

Helsingborg hade kunnat sno poäng, för Dif var inte tryggare än att de darrade efter två forwardsbyten och ett Jönsson-mål. Men Erik Sundin sköt dagens sista skott över, det slutade 2–1, djurgårdsklacken sjöng om SM-guld och Steve Galloway vinkade åt alla som ville bli vinkade åt.

– För mig är det här julafton varje dag, sa han.

Det kommer att komma andra sorters dagar också för Djurgården den här säsongen, jag lovar.

Men det är lättare att överleva dem när man är ett riktigt fotbollslag.

ARTIKELN HANDLAR OM