Sagolikt, Zanetti

Bank: Ligan är avgjord – definitivt och slutgiltigt

Foto: getty images
Galet glad Javier Zanetti jublar efter sitt kvitteringsmål mot Roma. Det oavgjorda resultatet innnebär att Inter behåller sitt försprång på nio poäng i Serie A.
FOTBOLL

Fel lag vann.

Men rätt man.

Om Serie 2008 nu skulle sammanfattas så skulle det förstås bli precis som på San Siro i går.

Jag ska inte sitta här och påstå att jag inte hoppades.

När Roma åkt till Milano med så mycket mod, så mycket övertygelse i sin spelmodell, så mycket fart under fötterna – ja, då hoppades jag att de skulle få betalt för det. Jag ville att det skulle räcka för att blåsa lite, lite liv i Serie A igen.

Men när en man blåste ut ljuset så kändes det inte enbart orättvist.

Varför?

För det kan inte vara bara orättvist när Javier Zanetti avgör en serie.

Den perfekte Capitanon

Traktorn från Buenos Aires har spelat i Morattis Inter sedan 1995. Han har varit där under fjorton olika tränare och genom en öken i tretton nyanser av blåsvart. Han är den perfekte Capitanon, en som aldrig passar fel (han hade en passningsprocent på 93 i går) och aldrig någonsin slutar springa.

Vet ni en sak till han aldrig gör?

Mål.

Vi ska återkomma till det.

Först måste jag berätta om en fenomenal seriefinal mellan Italiens just nu bästa lag.

Inter var rädda i går. Roberto Mancini var livrädd. Han har ägnat veckan åt att förlora på Anfield och skälla ut klubbläkarna för att de tillåtit Zlatan Ibrahimovic att bli skadad. Och med ett helt världslag skadat ägnade han resten av veckan åt att tänka på Roma.

Mancini valde bort sitt vanliga 4-4-2, och skickade ut tre defensiva mittfältare (Zanetti, Vieira, Cambiasso) och två kantspelare med defensiva uppdrag (Figo, Stankovic). 4-3-2-1, som Milan fast annorlunda.

Juves Ranieri slog Roma genom att släppa kanterna, Mancini försökte vinna genom att inte släppa något.

I första halvlek såg båda lagen ut som laddade råttfällor. Nosade du för långt in på offensiv planhalva, för oansvarigt och hungrigt, så smällde kontringsfällan igen med en knall.

Den sortens matcher, med så mycket i potten och så mycket skicklighet, brukar bli låsta. Men Spalletti lät det inte hända. Roma fyllde på, spelade från backlinjen till en mötande Totti som stack fram bollar till Vucinic (lysande) och Taddei eller till Perrotta som liknade den gamle, djupledslöparen Perrotta för första gången på länge.

Välförtjänt Romaledning

Taddei testade sin patenterade Aurelio-fint, Crespo konstsparkade i insidan av stolpen, Inter hängde i trots alla sina skador – men de borde veta att Francesco Totti älskar att spela på San Siro.

Det är en del av den romerska mytologin att man vill slåss mot överheten i Milano. Alltså har Totti gjort sex mål på sina senaste tio San Siro-besök. (Det är också en del av den romerska mytologin att man inte kan slå Juventus borta. Alltså har Totti aldrig gjort ett enda ligamål mot Juve i Turin. Totti är ett med mytologin).

Målet i slutet av första halvlek var logiskt, på många sätt.

Roma var bättre, Roma orkade mer, och när Totti dök in i änden på ett Tonetto-inspel hann inte Chivu med. 1–0.

Resten?

En berättelse om ett modigt, viljestarkt Roma, en oerhört dynamisk fotbollsmatch, ett skadeskjutet Inter som höll sig fast i matchen med sina blåsvarta fingertoppar.

Det var så nära att vi fick peta in en spetsig, gulröd pinne i sidan på den här sovande, snarkande scudetto-striden. Ruska om Inter lite. Få se Mancini jobba medan drevet eldar under hans fötter.

Det hade varit roligt. Och det hade varit riktigt.

För när gamla, fina Baby Roma spelade sin fartfotboll igen hängde inte slitna Inter med.

Mancini gjorde vad han kunde. Skickade in offensiv kraft med Balotelli och Suazo, och fick ironiskt nog en bättre matchbild med Maxwell skadad och tio mot elva. Då kunde de spela ren, lång kontringsfotboll. De skulle bara överleva Romas tuffa press, och få en enda chans.

Och chansen kom, de fick den av Roberto Rosetti.

Rosetti hittade en utvisning som inte fanns, efter en Mexès-tackling mot Crespo som knappt var en tackling. ”Una furbata” sa Spalletti. Ett fult knep. Men det var domaren som skämde ut sig, inte Crespo.

Vill ni veta något om säsongen 2007/08 så kan ni alltid se om den här matchen.

Ni kommer att se ett tappert Roma som inte vinner, ett urstarkt Inter som stjäl matcher, och en evig följetong där Rosetti, chef Collina och de andra domarna lever sina liv i försvarsställning.

Rosetti gav Inter chansen

Det kommer att ta många år innan domarna lyckats bygga upp något slags förtroende igen, som gör att de kan döma fritt och utan förlamande press på sig.

Rosetti gjorde bort sig igår, och Inter fick den sista chansen.

Javier Zanetti hade gjort två mål på sex år, mot Ascoli och Empoli, men när han drar till från arton meter och avgör Serie A med några få, skälvande minuter kvar känner jag igen mig.

För tio år sen sköt han från samma ställe, med samma fot, och avgjorde Uefacup-finalen mot Lazio. Det gäller att välja sina kvällar.

Zanetti firade som en galen, som en Pazzanetti. Det var en ljummen kväll i Milano, curva nord höll upp banderoller om att ligan nu är avgjord, definitivt och slutgiltigt.

Och visst, jag kunde önskat dem ett värdigare slut.

Men aldrig en värdigare avslutare.