Bank: Elfsborg är bra på att vinna serier – men rätt dåligt på att vinna matcher

Foto: Bildbyrån
Teddy Lucic.
FOTBOLL

HELSINGBORG. Sveriges ojämnaste lag klev upp från sina bårar och svackor – och fick Sveriges bästa lag att stamma.

Vill ni veta hur man slår oslagbara Elfsborg?

Fråga Marcus Lantz.

Det är skönt när lag uppför sig som man förväntar sig.

Inför den här säsongen höll jag två saker mot Helsingborgs IF. Den första var att de har ett för tunt och osäkert försvar, den andra att de varje år hamnar i ett par svackor som kostar för många poäng.

HIF är det enda lag i allsvenskan som är förutsägbart oförutsägbart.

Senast förlorade de alltså mot nästjumbon Djurgården när hela backlinjen, Marcus Lantz och Henrik Larsson var skadade.

Och igår slog de Elfsborg, som spelat sexton raka allsvenska matcher utan att förlora. Jag trodde det inte, men jag är inte överraskad.

Det var en sån där dag på Olympia när man rätt tidigt känner vart det barkar. En speaker som utropar HIF till ”Helsingborgs, Skånes, kanske Sveriges stolthet”, en stöddig ståplats som ber sina egna spelare (eller, bara Udinese-flyttande Andreas Landgren) ”fara åt helvete”, två gamla gnetande nyckelspelare tillbaka och en bra start.

Det blåste helt enkelt medvind, och här stod vi med två lag som hanterar sina vindar på helt olika sätt.

Elfsborg är bäst i Sverige eftersom de har både kompetens och kompass som gör att de väldigt sällan gör svaga matcher.

Lantz var som en elak general

Helsingborg är bäst i Sverige ett par tre gånger per säsong.

I går var de alltså på det humöret.

Det är svårt att slå ödmjuka lag, det är ännu svårare att slå skickliga lag. HIF gick igår in och var både ödmjukt och skickligt.

De kunde inte hindra Elfsborg från att spela sitt passningsspel – så istället valde de var de skulle låta dem göra det.

De lät Anders Wikström, och inte Teddy Lucic, sköta uppspelen.

De vågade ligga högt med backlinjen, packade mittfältet fullt med folk och lät Marcus Lantz stå som en elak general och stänga passningsvägar med medel som var så små att man behövde mikroskop för att se dem.

Han spelar mer så nu, mer hjärna och färre frakturtacklingar. Det är mycket möjligt att han är Helsingborgs viktigaste spelare i år. Elfsborg spelade som Elfsborg gör, med ett rasande fint och duktigt passningsspel men alldeles för få offensiva hot. James Keene fick sköta den biten själv, det kom inga löpningar från mittfältet och HIF fick gott om tid att skydda sig i zonerna där de är sårbara.

Elfsborg behövde tid på sig för att spela förbi lojale Larsson och jungman Jönsson. Sen behövde de ännu mer tid på sig för att ta sig förbi Lantz. Och när de väl gjort det spelade de ut bollen på en kant och väntade in ett inlägg med tre offensiva spelare mot fyra backar. Det såg aldrig farligt ut. Inte en enda gång. Om de ska spela med Anders Svensson så långt ner och med Keene ensam på topp måste de trycka upp fler spelare, vara ambitiösare i sina offensiva löpningar. Jag får ibland känslan av att Elfsborg är den sorts lag som är bra på att vinna serier men rätt dåligt på att vinna matcher.

En hysterisk uppförsbacke

HIF var oändligt mycket mer effektivt i sitt anfallsspel, och det var ju inte bara så att de vann.

De vann dessutom trots att de bjöd på två mål.Pär Hansson är en lovande liten målvakt, men han slängde in två snälla avslut från Emir Bajrami och gav sitt lag 2–2 och en hysterisk uppförsbacke.

– Vi förlorade mot Djurgården, vi ska till Georgien i veckan utan att veta nåt om förutsättningarna där, och sen möter vi Gefle borta och där brukar vi få det jobbigt. Vi behövde vinna, sa Marcus Lantz efteråt.

Så dags stod han i en korridor och eftersvettades och flinade om vartannat.

Halvannan meter därifrån stod Rasmus Jönsson och rodnade.

Han hade tre chanser i matchen. En tåfjutt en decimeter utanför, och två lobbar som Davor Suker hade varit stolt över.

– Rasmus har haft det lite tungt ett tag, men nu visade han att han är en stor talang, sa Bosse Nilsson.

Båda delarna var underdrifter. Rasmus Jönsson har haft det väldigt tungt – och han är en väldigt stor talang. Alla nittonåriga anfallare har svackor. Rätt få av dem återfår självförtroendet genom att lobba som Roger Federer.

Jönsson och HIF visade igår att de kan vinna precis vilka matcher som helst.

Men jag har fortfarande en känsla av att de är rätt dåliga på att vinna serier.

ARTIKELN HANDLAR OM