Ni måste handla

Bank: Om tonåringar tvingas ta så här stort ansvar blir det inget blåvitt guld

Sargade Blåvitts har bytt ut nästan hela startelvan sedan i våras. Nu måste de handla om de vill vinna guld, skriver Simon Bank.
FOTBOLL

AIK slet och slog sig till en biljett till toppen. IFK Göteborg är på väg att tappa sin.

Det är svårt att inte gilla lag där varannan spelare tar med sig oömma kläder, matsäck och målsmans intyg till matcherna.

Men om IFK vill vinna guld måste Håkan Mild handla.

En timme efter slutsignalen är Jonas Olsson på väg till spelarbussen. Han kommenterar AIK:s segermål i farten (”solklar offside före”), sen tittar han över axeln och ler lite snett.

– Men vi hittade en ny mittback i alla fall.

Det finns inget som gör en tränare så glad som när små talanger kastar sig i på det djupa och visar att de kan simma.

I går hette han Mikael Dyrestam, en 17-årig mittback som spelade oavgjort med Iván Óbolo, och Olsson hade all anledning i världen att vara lycklig över att ha hittat honom.

Men om jag ska plocka ut essensen ur den där korta meningen för att beskriva både AIK:s och IFK Göteborgs måndagskväll så är orden jag fastnar för varken ”ny” eller ”mittback”.

Jag fastnar för ”Men”. Jag pekar på ”I alla fall”.

AIK tog i alla fall en skön trepoängare efter att ha slitit hjärtat ur sig – men ska de behöva slita så hårt mot ett så sargat IFK?

Och IFK kom i alla fall tillbaka i en match trots att de förlorat fem ordinarie spelare – men ska de verkligen behöva lägga den sortens ansvar på ett gäng tonåringar?

En underhållande berg-och-dalbane-tur

Att se just de här klubbarna möta varandra är lite som att stoppa in levande saker i en mikrovågsugn, höja till max och vänta på plinget.

Man vet att något kommer att hända, men inte riktigt vad.

Fan vet om ens någon visste efteråt.

Kenny Pavey stod och vägde på fötterna, med slipsen instoppad i skjortan, som en barista. Sur över en dum utvisning, lycklig över att ha vunnit ett krig om tre poäng. Dulee Johnson hade blivit utvisad för första gången

i karriären (sa han), men var nöjd med nästan allt annat. Och i IFK Göteborgs omklädningsrum tävlade man om att hylla tonåringarna som gjort det så bra, men de hade ju inte fått något för det.

Å ena sidan: en fantastiskt underhållande berg-och-dalbane-tur.

Å andra sidan: en rätt dålig fotbollsmatch.

AIK pressade sönder IFK i första halvlek, men de borde gjort väldigt mycket mer av det. IFK låg extremhögt med sin backlinje, men varenda gång som Dulee Johnson eller Jorge Ortiz grävde fram en passning bakom den så hade anfallarna sprungit offside.

Stora problem med uppspelen

– De är så snabba att de inte hade behövt chansa, sa Kenny Pavey, och det hade han helt rätt i.

IFK hade enorma problem med sina uppspel. Lille Mikael Dyrestam hade backlinjens bästa passningsfötter, men han är bara 17 och ville inte ta hand om några uppspel i onödan.

Istället kom bollarna i retur om och om igen, och till slut missade domarna en offside, AIK fick hörna – och Nils-Eric Johansson skickade in bollen i mål.

Efter det målet sa tabellen att ”jodå, AIK är ett lag att räkna med, kanske till och med ett mästarlag”.

Men spelet hade svårt att hålla takten.

Även om jag beundrar sättet de till slut yxade fram tre poäng på, att de klarade sig med tio man och att de red ut stormarna hela vägen hem, så hade jag velat se mer.

AIK borde löpt sönder IFK i djupled, de borde spelat snabbare genom mittfältet där både Ortiz och Johnson drar ner tempot för ofta, de borde gjort två eller tre mål till, och de borde absolut inte släppt in ett trasigt Blåvitt i matchen.

Mild måste handla

Blåvitt, med tre spelare som har åldern inne för att spela i Gothia Cup, har ingen fysik, ingen Pontus Wernbloom som ett enkelt spelalternativ, så de var piskade att hitta sitt passningsspel igen.

AIK lät dem göra det, och var till slut bara en straffräddning ifrån att tappa matchen.

Om AIK vill slåss om guld måste de bli bättre på att spela sönder sina motståndare.

Om IFK Göteborg vill slåss om guld måste de handla.

Håkan Mild har haft ett halvår på sig att hitta en spelare som kan... ja, inte ersätta Wernbloom, men i alla fall gå in och ge dem ett alternativ i anfallsspelet. Nu måste han visa att han hittat rätt.

Blåvitt kan fortsätta jaga poäng med ett gäng charmiga sjuttonåringar, de kommer att vinna många hjärtan om de gör det.

Men något guld vinner de inte.

ARTIKELN HANDLAR OM