Bank: Zlatan gjorde sin klart bästa match sedan klubbytet

FOTBOLL

MILANO. Jo, det handlade om hemkomster och Zlatan Ibrahimovic och vänner som blivit fiender. Men mest av allt var det kvällen då Inter skulle visa att de närmat sig.

Och mest av allt blev det kvällen då Barcelona visade att de har en bit kvar.

För två veckor sedan kryllade det fortfarande av Ibrahimovic-tröjor runt San Siro. Jag var här för derbyt då, och många interisti hade liksom inte hunnit ställa om, eller tyckt att det behövdes.

Nu tyckte de att det var dags.

På promenaden från Piazzale Lotto och ut till arenan, den där promenaden där salsiccia-vagnar och ekivok fotbolls-grafitti avlöser varandra, såg jag igår bara en Ibrahimovic-tröja. Den satt på en svensk, han skulle gömma den under matchen.

Och sen då?

Jo, det buades en del. Ja, det visslades styv kuling när hans namn dundrade ut under lagpresentationen. Och visst, Curva Nord höll upp den utlovade banderollen om att han liksom aldrig förstått att respektera deras kärlek. Sedan sjöng de Samuel Eto’os sång lite extra högt, liksom för att visa något.

Men mycket mer var det inte.

Det var en kontrollerad match

Inter ville göra världens ovanligaste match till en vanlig match, och de lyckades ganska bra.

Julio César och Maicon – förstås – fick extra varma kramar av Zlatan i spelargången. Det var vänners värme, äkta värme.

Barcelonas sektion svarade med att hålla upp en banderoll som slog fast att Eto’o alltid kommer att vara en av dem (”Eto’o siempre culé”), och när matchen blåstes igång var Barça bäst. Det tog Messi 70 sekunder att tråckla fram ett halvvasst avslut, det dröjde sju minuter innan Dani Alvés lobbat fram Zlatan till ett friläge som han missade.

Om de där heta känslorna inför allt hade behövt en matchbild att ta rygg på så hade de hamnat fel. Det här var en kontrollerad match mellan två lag som respekterade varandra, som bugade vördnadsfullt innan de försökte skada varandra.

Hårdjobbande spelare (Milito, Eto’o, Motta) bar Inter in i matchen. Sneijder, pusselbiten som fattats, sprang runt och slog blindpass och någon gång mitt i första halvlek hade Diego Milito kommit ikapp Ibrahimovic: Två hyfsade chanser, två missade chanser.

Två små punkter av värme

Det regnade ett perfekt fotbollsregn, rök av toscanicigariller och kroppsvärme, och matchen fick form.

Å ena sidan Inters kompetenta arbete, å andra sidan Barças momentana briljans.

Å ena sidan Inters gedigna försvarsmur, å andra sidan Barças eteriska attackspel.

På sätt och vis blir katalanernas toque-stil lättare att dissekera när Iniesta saknas. I vanliga fall är spelet bara ett flöde överallt, i går var Messi och Xavi två små punkter av värme som rörde sig över planen. Där de finns är det lätt att spela fotboll. Det är därför som Zlatan Ibrahimovic hela tiden tar sitt utgångsläge på Barças högerkant, nära Messi. Nu gav det inte så mycket.

De hade liksom bara bollen.

I långa perioder – och hela andra halvlek – lekte Barcelona som en storebror med en lillebror. Ni vet, en lång som håller en boll så högt så att en liten aldrig når den.

Hade snackats upp till månen

Skillnaden var att Inter aldrig blev rött i ansiktet, de dyngade inte till storebror mellan benen och de blev inte uppskickade på sitt rum.

De låg där de låg istället, i ett bekvämt handbollsförsvar framför Julio César.

Barcelonas bollinnehav var gigantiskt, men det var ett sämre, mer ofarligt bollinnehav än de har när de är som bäst. Bollen gick lite långsammare, alternativen var lite färre – och Inter kunde vila i sitt försvarsspel.

Matchen hade snackats upp till månen, men ingen förmådde plocka ner den därifrån och göra den till sin.

Zlatan Ibrahimovic hade förstås chansen. Han hade en riktigt bra möjlighet, två hyfsade, och José Mourinho sa det bra efteråt:

– Det här var den sorts match där båda lagen har max tre-fyra chanser. Om man sätter dem så vinner man.

Han kunde lika gärna sagt att ”det lag som har den sorts spelare som sätter dem vinner”. Det är den sorts spelare Zlatan Ibrahimovic behöver bli också när hela världen tittar på. Han var det inte igår, men han kan fortfarande bli det.

Zlatan gjorde ändå sin klart bästa match sedan klubbytet.

Jag tyckte om hur han rörde sig, såg att hans touch var bättre än förut och att han gjort sig av med den där överambitionen som gör att han hellre är nära bollen än målet.

Både han och matchen hade behövt ett mål för att lyfta, men de varken fick det eller tog det.

Vi fick andra svar istället.

Barcelona kom till Milano och höll Inter i brygga i en timma, men Inter bröts inte ner. Zlatan Ibrahimovic kom till Milano och fick en orkan i ansiktet, men kvällen slutade med att han kramades och skrev autografer.

Ingen vann, men framför allt hade ingen förlorat något.

ARTIKELN HANDLAR OM