INGELSTEN ÄR NYCKELN

Simon Bank: På bara ett år har han lärt sig hur man avslutar och sen glömt det igen – får Kalmar ny fart på honom vinner de guld

FOTBOLL

GÖTEBORG. Kalmar FF spelar serie­final i morgon, de är inte samma lag nu som 2007.

Men de har samma uppgift.

Att väcka Vingelben.

Foto: FOTO: BILDBYRÅN
Ur form I våras och somras gjorde Patrik Iingelsten mål på allt – nu har det gått fem matcher sedan han senast hittade nätet. Kommer han igång i gen vinner Kalmar guld, skriver Simon Bank.

För ganska precis ett år sedan skrev jag en Kalmarkrönika på precis det här ­stället.

Den handlade om Patrik Ingelsten, han som döptes till Vingelben i Halmstad. Jag skrev, minns jag, att han var en av dem som kunde avgöra serien, att han var just den sorts osannolik matchhjälte som Kalmar behövde för att vinna allsvenskan.

Så dags hade han fått sin tydliga roll i KFF, han hade börjat springa åt rätt håll på rätt bollar – men han hade inte riktigt börjat ösa in mål än, han hade ­bara vinglat in sex på hela säsongen.

Jag skrev:

”Patrik Ingelsten vet vad han ska göra, och han gör det mesta rätt. När han lär sig hur man avslutar kommer han att vräka in mål, under tiden gör han bara de som räknas”.

Så gick ett år.

Vingelben är allsvenskans ­skyttekung, han är det vassaste vapnet i det bästa ­anfallslag serien sett på år och dag. Och tänk, han har både lärt sig hur man avslutar – och glömt det igen.

Missade som om det vore 2007

Om Elfsborg haft sin trygghet i att veta att det väldigt ofta räcker att göra ett mål framåt för att vinna har KFF vetat att de kunnat kliva fram och ta lite risker, eftersom det alltid trillat in ett par, tre mål framåt.

Men nu har det gått fem matcher utan att skyttekungen gjort mål alls, Kalmar ska spela årets viktigaste matcher och det är förstås ett problem.

Mot HIF hade Ingelsten i alla fall chanser, men han missade dem som om det vore 2007.

Torka? Psykologisk låsning?

För mycket snack om proffsklubbar?

Allt är möjligt, Kalmar FF:s spelare har fått många nya problem att lösa i år; att det är ­positiva problem gör dem inte alltid ­lättare.

Vingelbens svacka är i och för sig en mindre brist mot Elfsborg än den är mot Feyenoord eller när höstmatcherna börjar rulla in. Elfsborg lär hellre ligga lågt i sitt försvarsspel, för de vill också kontrollera och kontra. De har sin Lasse Nilsson, som är väldigt olik Ingelsten som karaktär men snarlik som spelartyp.

Vi får se.

Det är, hur som helst, oerhört intressant att se två småstadslag gå in och spela SM-final (eller vad vi nu ska kalla det).

Kontinuitet och långsiktighet

Konkurrenter i precis hela Sverige tittar på Kalmars verksamhet, de nickar och smackar lite gillande med läpparna.

– Mm, kontinuitet, säger de.

– Långsiktig satsning.

– Ordning, karaktär och grundlighet.

Men någonstans tror jag att de allra flesta klubbledare blir lite störda av KFF, ­eftersom de underkänner alla mirakel­lösningar.

Elfsborg byggde arena, fick kommunen med sig, plockade hem hemvändareproffs och vann SM. Blåvitt är Blåvitt, Djurgården hade sin manual och sitt kapital, Malmö FF levde gott på Zlatan-pengarna och Hammarby 2001 var det sanslösa undan­taget som skulle bekräfta regeln om att ­bara klubbar som hittar en glittrande ­genial idé vinner SM.

Men så kommer Kalmar inridande och slåss för guld och europaäventyr, och de har inte ens sneglat på en enda genväg. De är inte en mönsterförening. De har ­inte mycket till omsättning eller nyförvärv. De har inte ens en vettig hemmaplan.

Bara kontinuitet.

Långsiktig satsning.

Ordning, karaktär och grundlighet.

Visst låter det jobbigt? Inget man kan ­köpa för pengar eller hetsa fram – utan ­bara ett extremt gediget hantverk. Kombinerat med dem lyckosamma tajmingen att en bra generation hantverkare krockar med en fenomenal generation bröder från Broakulla.

Och får de bara fart på Patrik Ingelsten igen är de svenska mästare för första gången inom ett par korta veckor.

FAKTA

Veckans lag

Tom Prahl, Trelleborg (2)

En totalt bergsäker seger mot Gif Sundsvall bar Prahls märke. Tryggt, snabbt, klokt. Inga överraskningar, och TFF fortsätter att överraska.

Daniel Andersson, Helsingborg (1)

Matcher/insläppta mål: 23/30. Gula/röda kort: 0/0.

Ställ in honom i en skitmatch och han slänger in tre bollar och tvåfotsdribblar i eget straffområde. Men ge Andersson en toppmatch mot ett lag som Kalmar och han ser fort­farande ut som seriens bäste reflexmålvakt.

Hannu Patronen, Helsingborg (1)

Matcher/mål: 10/1. Gula/röda kort: 2/0.

Han har fått ett stort ansvar i ett HIF som är rätt tunt just på backsidan, och jag ska väl inte påstå att jag är helt såld på Hannu. Det är ­lite för osäkert och svajigt – men mot KFF var han formidabel.

Magnus Wikström, Örebro (1)

Matcher/mål: 22/1. Gula/röda kort: 1/0.

Jag såg HBK-matchen som man ser matcher ibland, med ett öga. Men varje gång jag tittade upp så såg jag hur den där Wikström nickade, stångade, slogs och höll bollen långt från Alvbåge. Oerhört viktig.

Daniel Sjölund, Djurgården (2)

Matcher/mål: 6/1. Gula/röda kort: 3/0.

Inte alls bäste djurgårdare i derbyt (det var Oremo), men jag kan bli så lycklig av att se en ”svensk” ytterback lösa enkla situationer utan att det ser ut som att de är på väg att slå ihjäl sig. Daja är alltid lugn, fin, skicklig.

Helgi Danielsson, Elfsborg (1)

Matcher/mål: 17/0. Gula/röda kort: 3/0.

Jo, det här kan mycket väl ha varit veckan då Elfsborg tappade chansen på SM-guldet. I Anders Svensson och Stefan Ishizaki är två av seriens tio bästa mittfältare borta. Så vad finns kvar? En isländsk städgumma som samlar upp och stänger till och var utmärkt mot Bajen.

Andreas Landgren, Helsingborg (1)

Matcher/mål: 15/1. Gula/röda kort: 1/0.

Rätt länge har han spelat precis som han ser ut – som en liten, snäll kille. Talangfull, visst, men mjuk som en vårbris och inte tillräckligt bra för att kompensera det. Mot KFF hade det hänt något, plötsligt klev han in och dominerade ett mittfält. Lantz-effekten?

Magnus Kihlberg, Örebro (1)

Matcher/mål: 23/1. Gula/röda kort: 1/0.

I fjol gnällde jag på ÖSK – som om de behövde det – för att de saknade hårdhet. De var ett fint lag, med ett rätt elegant grundspel, men de grisade inte till sig poäng eftersom de saknade elakhet. Nu har de Kihlberg. Och poängen rullar in.

Roni Porokara, Örebro (1)

Matcher/mål: 22/0. Gula/röda kort: 4/0.

Såg ni framspelningen mot HBK? Det där delikata snittet genom en backlinje som bara en viss sorts vänsteryttrar är mäktiga. Det var rasande snyggt. Och Porokara är en rasande estetisk spelare.

Fredrik Jensen, Trelleborg (1)

Matcher/mål: 16/4. Gula/röda kort: 0/0.

Så länge som ingen berättar för honom att han är trött så springer han. Och för att vara såpass fysiskt stark har han ett sensationellt ryck. Jag tror att han kunnat slå Gif Sundsvall på egen hand. Nu blev det bara ett mål, det kunde blivit fem.

Kim Olsen, Örebro (2)

Matcher/mål: 11/6. Gula/röda kort: 1/1.

Som sagt: ÖSK saknade elakhet och tyngd i fjol och länge i år också. Ett monster till dansk har löst en del av den problematiken, och plötsligt är Örebro ett mycket mindre frustrerande lag att titta på.

Charlie Davies, Hammarby (2)

Matcher/mål: 20/10. Gula/röda kort: 3/0.

Det är inte så stora skillnader, egentligen. Han sprang i fjol också, han hade tekniken i fjol också – skillnaden är kanske bara att han lärt sig grundkursen i fotbollsteori. Och då kan han sysselsätta ett helt försvar själv.

GULT KORT

Trellefans.

Trelleborgs FF gör sin bästa säsong på åtta år – men ingen har talat om det för deras publik. 1427 såg matchen senast. Det är för dåligt.

RÖTT KORT

Andreas Augustsson, Elfsborg.

Det är en tunn linje mellan hårdhet och psykopati. Augustsson är den där elefanten som står på linjen och dansar conga.

ARTIKELN HANDLAR OM