Eran Erik har börjat

Bank: Men det här ställer stora krav

Foto: Bildbyrån
Erik Hamrén visar hur han vill ha det.
FOTBOLL

CESENA. Ny förbundskapten. Ny generation. Nytt spelsystem. Nytt självförtroende i svensk fotboll.

Eran Erik började i går, den började bra.

Nu återstår bara ett gammalt problem att lösa.

Klockan var två minuter över halvtolv, vi satt på en läktare som simmade i dimma och såg Erik Hamrén starta sitt värv som svensk förbundskapten i fotboll.

– Det är skojigt och spännande, sa han.

Alla nickade. Det säger säkert mer om hur det varit än om hur det är, men när den här träningen rullade igång så luktade det vår, trots att det är vinter. Det var skojigt, det var spännande. Spelare sprang för att visa sig duktiga för den nye, och vi noterade varje minimal liten nyhet med applåder, stående ovationer, tappade hakor och lyckliga utrop:

Dom har med BOLLAR när de hoppar över häckarna! Han har VISSELPIPA!! DE RING-PEPPAR

INTE FÖRE TRÄNINGEN!!!

Man ska inte ändra för ändrandets skull, men

efter tolv års lagerbäckande och söderbergande ska man inte underskatta värdet i att något bara är nytt. Erik Hamrén pratade länge och animerat med Olof Mellberg före träningen, han studsade runt i sin grå overall och var extremt aktiv när han skulle instruera in presspelet i 4–2–3–1-uppställningen. Han blåste igång, bröt, pekade, ropade, blåste igång igen.

Efteråt pratade han om drömmar (”jag vill vinna medaljer”), bröt på norska (”erfaring”, ”bollbesittelse”) och bjöd in till en diskussion om landslagets relation till media.

Erik Hamrén gjorde allt detta rätt, bra och förtroendeingivande. Han är lätt att tycka om.

Men strunt samma.

Upp till bevis för Hamrén

Spelare och publik och media vill alla ha samma sorts förbundskapten: En som vinner fotbollsmatcher. Häromveckan skrev jag en krönika om hur Hamrén vill göra det, att Sverige för första gången i modern tid kommer att gå in till en säsong och spela som de flesta andra europeiska landslag gjort de senaste fem åren; med en ensam anfallare.

Lars Lagerbäck hade en käpphäst när det gällde 4–5–1. Hans tudelade tes gick ut på att a) Sverige är för oskickligt på att bygga spel för att spela så, och b) att det är lättare för två anfallare att låsa fast bollen än det är för en.

Del två av det resonemanget stämmer definitivt.

Nu är det upp till Hamrén att visa att del ett inte gör det.

Sverige måste hitta ett sätt att hjälpa en ensam anfallare, att spela sig upp och fylla på med fler spelare runt straffomårdet. De två saker som fällde landslaget i VM-kvalet var att innermittfältet blev för baktungt och att det saknades djupledsfart, och att den kombinationen betydde att alldeles för mycket kom att hänga på att Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson skulle kombinera sig fram till avslut och mål.

Det gjorde de för sällan, och Sverige missade VM.

Det räcker inte med att säga ”4–2–3–1” för att de gamla problemen ska försvinna i ett moln av gul rök. Sverige har varit för svagt i sitt tidiga passningsspel, och vi har – sedan Fredrik Ljungberg slutade och Christian Wilhelmsson flydde till landet med miljonerna – haft för få spelare som kunnat utmana i djupled.

U21-landslaget lyckades med båda delarna i somras, och såg fantastiskt ut. Nu är det a-landslagets tur att försöka, och jag önskar lycka till.

Det kan gå, men det ställer stora krav. Större krav.

En förbundskapten med drömmar

Erik Hamrén är ingen offensivtränare, men han har en offensiv mentalitet (bara det att han pratar om drömmar – jag är inte ens säker på att Lagerbäck hade drömmar). Fallhöjden är större i 4–2–3–1 än i det gamla systemet, när det inte fungerar är det ett av de mest negativa spelsätt som finns.

Jag pratade med Kim Källström om det i går. Inte bara för att Kim är extremt fotbollsklok, utan för att han spelar i Lyon. OL har på två säsonger visat

hela skillnaden mellan ett fungerande och icke-fungerande 4–5–1. När de varit bra har de spelat en fenomenal, kollektiv anfallsfotboll – men i fjol var Karim Benzema väldigt ofta världens ensammaste man längst fram.

– Vi spelade på förstalöpning för ofta då. Vi ville framåt hela tiden, fick korta anfall och kontringar mot oss. Vi blev trötta. Man måste kunna hålla i bollen också, rulla runt utan att sticka på mål. I Sverige uppskattar vi inte det spelet, men de bästa lagen spelar så, förklarade Kim.

Sverige är inte ett av de bästa lagen. Sverige är ett landslag som just missat VM, men som drömmer om medaljer och vill testa något nytt.

– Nu börjar resan, sa Erik Hamrén.

Och alla nickade igen, entusiastiskt.