Aftonbladet
Dagens namn: Torsten, Torun
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Eguren halkar runt i ett ingenmansland

Nyförvärvet har svårt att finna sin plats

Sebastián Eguren lämnar planen efter att ha blivit utvisad. Sebastián Eguren lämnar planen efter att ha blivit utvisad. Foto: Joel Marklund, Bildbyrån

Svenska mästarna kämpar vidare i gyttjan på Råsunda.

Allvarligare:

Det verkar som att Sebastián Eguren är på väg att fastna där.

Ibland – eller ganska ofta – låter saker bäst på engelska, så för att sammanfatta det bestående intrycket av Brommapojkarna–AIK tycker jag att vi lämnar över ordet till Kenny Pavey.

– This is supposed to be the national stadium. Have a look out there. It’s a disgrace, really.

I översättning: Råsundas gräs är en skam.

Under veckorna tränar AIK och BP anfallsspel på sköngröna konstplaner, de nöter passningssekvenser och spelvändningar. Ibland går det dåligt, ofta går det bra. Men igår klev de ut på en lervälling, och plötsligt såg de ut som topptränade mimare som skickats upp i en boxningsring.

Tafatt? Klumpigt? Försiktigt?

Visst. Välj vad ni vill.

Båda lagen var smarta nog att söka diagonala uppspel, BP mot Olof Guterstam och AIK mot Martin Mutumba – men farten försvann i geggan och attackerna var lätta att försvara sig mot.

Idiotiskt att kräva anfallsfotboll

BP kunde i alla fall glädjas åt årets första poäng och åt ett försvar som inte släppte till något i onödan. Målvakten Benny Lekström pratade om att försvaret styrt skotten dit han ville ha dem, och ungefär så såg det ut matchen igenom, med undantag för en ribbmörsare från Walid Atta före paus.

AIK mäts, vare sig de vill eller inte, mot det AIK vi såg i fjol.

Ska vi vara rättvisa är det förstås idiotiskt att kräva flödande anfallsfotboll på ett underlag som är bättre lämpat att dreja keramikvaser av än att slå passningar på. Men det fanns en tid i fjol, i början av säsongen, när AIK också famlade efter sitt spel – men när de kompenserade det med en kompromisslös aggressivitet i allt de gjorde.

Aggressiviteten kom först, spelet kom sen. Resultaten kom hela tiden.

I mars 2010 har AIK långt till aggressiviteten, långt till spelet, och anfallsspelet är av det slaget att jag känner mig rätt säker på att jag ensam – med ett par stora målvaktshandskar och fotriktiga skor – skulle kunna hålla nollan på Råsunda.

Att AIK skulle få svårt att ersätta Ivan Óbolo var lätt att räkna ut, men nu saknas han lika mycket i presspelet som i det konstruktiva spelet. Det finns ingen motor som startar den höga pressen, som jagar hela vägen ut och drar med sig de andra.

Och reservdelen som AIK leasat har antingen skadats i leveransen eller installerats fel.

Sebastián Eguren borde passa alldeles perfekt i AIK. Han har utstrålningen och arbetsmoralen, han är en poängspelare och en symbolspelare. Problemet är inte att han just nu inte är något av det – problemet är att han v e t att han just nu inte är något av det.

Sjukdomstecken hos mästarna

En frustrerad Eguren måste visa med hela sin kropp när passningarna inte kommer dit han vill. En frustrerad Eguren tjafsar med domaren i 75 minuter tills han får en självskriven varning. En frustrerad och överambitiös Eguren lägger sig i straffområdet så att hela Råsunda rodnar, mitt i en period då det verkligen kändes som att AIK skulle kunna forcera in ett avgörande mål.

Utvisningarna på slutet, när både Eguren och Kenny Pavey får röda kort, är de första sjukdomstecknen hos mästarna, små röda utslag av frustration. Mikael Stahre baddar utslagen med sin exakta tonträff och sin övertygelse, och ingen har lagt ut livbåtarna på Råsunda än, men det betyder inte att problemen inte finns.

Det är svårt att spela passningsspel på usla planer, men det är extremt tydligt att Jorge Ortíz blir handikappad när han inte har Dulee Johnson att bygga spel med, och det är lika tydligt att Eguren mest halkar runt i ett ingenmansland mellan mittfält och anfall.

Har inte släppt in något mål

Nästa måndag är de svenska mästarna tillbaka på Gamla Ullevi igen, 149 dagar efter guldfesten och 90 minuter från årets första uppförsbacke.

De har inte släppt in ett enda mål än, men de har inte gjort några heller. Och AIK är fortfarande inte en klubb där man kallar ett halvtomt glas för halvfullt.

     

Det var 4304 åskådare på matchen igår. I dag kommer det att vara 4304 färre på Stadion när Djurgården möter Helsingborg.

Dif:s protester mot förbund och nämnder är enkla att förstå. En demokratisk organisations främsta tillgång är trovärdigheten, och förbundets godtycke i bedömningarna av straff är obegripligt.

Jag är med Djurgården så långt. Men om vi nu ska prata om trovärdighet så ska vi också, apropå demokrati, ha klart för oss att Svenska Fotbollförbundet höll årsmöte igår, två kilometer från Stockholms Stadion. En av punkterna öppnade för frågor till disciplin- och besvärsnämnden.

Det kom inga.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
SPORTKRÖNIKÖRER
Om Aftonbladet