Häcken – det hetaste vi har

Bank: Hisingspojkarna har fått supportrar – och förtjänar det

FOTBOLL

BORÅS. Om vi nu har en serie som bär sina kors, utskälld och iskall, då ska förstås tabellen se ut just så här.

Hetast i Sverige: Häcken, Hisingen.

I går åkte de till Borås och levde upp till etiketten.

Foto: SCANPIX
TOPPMÖTE  Häcken är just nu ett topplag – och Elfsborg ska vara det. Trots det blev det mållöst på Borås Arena i går. ”Man blir frustrerad när vi kryssar”, säger Emir Bajrami, som brände en del chanser för Elfsborg.

Jag vet inte vad som egentligen är mest sensationellt.

Att Häcken numera har ett hundratal supportrar som åker till en bortamatch och står kvar och trummar tio minuter efter slutsignal? Eller att Häcken numera har ett lag som verkligen förtjänar sitt trummande?

Hur som helst. Det har de – och det gör de.

Eftersom jag inte ville skriva en text till om en allsvenska som står midjedjupt i gyttja så

åkte jag till Borås för att få se två spelande lag på en jämn, grön plastmatta. En lite övertänd speaker välkomnade publiken till ”en toppmatch i allsvenskan”, trots att Elfsborg inledde matchen som sjua – men det var lätt att förstå vad han menade.

Elfsborg är ett topplag, Häcken leder serien.

Efter 90 minuter hade båda visat varför det är på det viset.

Egentligen var det inget som överraskade publiken på Borås Arena. Det hade regnat i Borås, Elfsborg hade spelat småtrevlig fotboll.

Anders Svensson hade varit bäst på planen – och hemmalaget hade vunnit ytterligare en match på poäng men inte på mål.

Det går att peka finger åt slump och elaka marginaler, sånt där som gör att en känsligt smekt frispark från Emir Bajrami går ribba-ut i stället för ribba in, eller att Amadou Jawo styr inlägg samma väg. Men när samma mönster upprepar sig vecka ut och vecka in, säsong ut och säsong in så finns det andra frågor att ställa.

Borde inte Elfsborg vara lika vasst längst fram som de är 30 meter från mål? Borde de inte kunna växla in seriens bästa passningsspel mot fler målchanser, fler mål?

Gerhardsson gör sin läxa

Felen de gjorde i går var ganska enkla att ringa in. Det första pressade Häcken fram. Eftersom Peter Gerhardsson är duktig på att läsa sina läxor så vet han att Mathias

Florén har Elfsborgs bästa uppspelsfot, och att de är lättare att möta ju längre ner Anders Svensson befinner sig. Alltså ställde Häcken upp sin defensiv i ett samlat 4-1-4-1 med Dominic Chatto som dammsugare och Jonas Henriksson som lojalt jaktplan runt Floréns fot. Chatto kommer aldrig att uppleva den där drömmen han har om att spela på Chelseas mittfält, men i den här serien finns inte många som täcker så stora ytor, så bra.

Elfsborg klarade att spela upp ändå, men det krävdes att Anders Svensson gick hela vägen ner och hämtade boll. Och eftersom han inte klarar att vara på två ställen samtidigt och Daniel Nordmark samtidigt hade en jobbig dag kunde de inte såra Häcken alls i mitten. Amadou Jawo, som ska vara den som binder ihop mittfält med anfall låg och krigade mot mittbackar ihop med James Keene, och gjorde ingen nytta alls.

Slutminuterna visade styrka

Jawo är ingen centertank, lika lite som James Keene är det. Keene är en hundvalp, han lever sitt liv för att springa efter bollar, kanske bitas lite när andan faller på. Han skulle vara fantastisk bredvid en stark targetspelare, men han är inte den spelaren själv.

Först när Martin Ericson kom in – det var 25 minuter kvar då – fick Elfsborg en spelare som sökte upp området framför Häckens backlinje och utmanade dem där, rättvänd. Men det var för lite, för sent.

De där sista minuterna visade Elfsborgs slumrande styrka.

De visade, ironiskt nog, också Häckens samlade styrka.

Hisingspojkarna har jobbat, värvat och spelat ihop så mycket trygghet i allt de gör att de kommit över en av de allra största skillnader som finns mellan att vilja vara ett topplag och att kunna vara det:

De tänker som vinnare.

För väldigt många lag hade det varit naturligt att vika ner sig mot Elfsborg de sista 20 minuterna. Slå ifrån sig, sjunka hem, kämpa, be en bön för en poäng. Väldigt många tränare hade också skickat ut den sortens signaler till sina spelare.

Varken Häcken eller Peter Gerhardsson gjorde det.

De har inte en backlinje man skulle satsa pengar på i jongleringstävlingar, men de vågade ändå spela sig ur svåra situationer, så att laget kunde andas. Och Gerhardsson? Tja, när Elfsborg vräkte på som mest skickade han in John Chibuike och Vinicius för att ligga kvar högt med tre kontringsprojektiler.

– Vi ville vinna, ville få till nånting, förklarade han.

Hur mycket Häcken från Hisingen vinner i år får vi se.

Att de fått till nånting tror jag att vi kan slå fast redan nu.

FAKTA

LAGEN, PROFILERNA OCH MATCHERNA SOM LYFT ALLSVENSKAN DE SENASTE 10 ÅREN

2000

Göteborg var fotbollens huvudstad nummer ett. Med fem klubbar från stan var det derbyn var och varannan vecka.

2001

Experterna trodde Hammarby skulle åka ur. Men det brokiga gänget slog alla med häpnad och tog till slut hem klubbens första guld.

2002

Jättederbyt på Ullevi mellan IFK Göteborg och Örgryte drog 42 386 personer, flest sen 70-talet. ÖIS vann med 5–2.

2003

Johan Elmander, Andreas Isaksson, Kim Källström. Djurgården hade ett superlag och spelade en fantastisk allsvensk fotboll.

2004

Malmös säsong var en succé. Guldet i all ära. För första gången sen 1977 lockade en allsvensk klubb mer än 20 000 i snitt.

2005

Assyriska kom in som en frisk fläkt när klubben debuterade i allsvenskan. Men fallet gick snabbt, laget åkte ur direkt.

2006

När Henrik Larsson kom hem till allsvenskan lyfte han publiksnittet på egen hand, både på Olympia och på bortaplan.

2007

IFK Göteborg kom tillbaka till tronen. För första gången sen 1996 vann Blåvitt guld, med talanger som Wernbloom och Berg.

2008

Brödratrion Elm var tongivande bakom Kalmars första SM-guld. Framförallt Viktor Elm var överallt, hela tiden.

2009

”Guldmatchen” på Ullevi i sista omgången hade allt. IFK hade guldgrepp, men AIK vände och tog hem guldet.