En perfekt match

Bank: Det var evigheter sedan ett svenskt landslag startade kamper så här

Foto: bildbyrån
Emir Bajrami gjorde 2–0 för Sverige.
FOTBOLL

När Sverige kom in före match spelades ”Happy Land” i högtalarna på Råsunda. När de gick ut efteråt behövde de inte spela nåt alls.

Landslaget hade hittat sin egen rytm.

Landet klappade lyckligt takten.

Ska vi ge ordet till Luther först?

Det Sverige mötte i går var ett skotskt b-lag, med sju ordinarie borta och en helt ny backlinje som aldrig hade spelat tillsammans. Spelarna kom från klubbar som väldigt motvilligt släppt iväg dem strax före seriestart, och de begick taktiskt harakiri med att spela högt utan press.

Man kunde absolut kräva seger, till och med en säker seger, och det finns ingen anledning att skena iväg. Vi ska minnas att vi är dödliga, kvalet blir något helt annat, allt det där.

Så. Färdigbromsat.

Sverige fick det motstånd de fick, men matchen gjorde de själva – och de gjorde den på ett så modigt, lekfullt och positivt sätt att vi inte kunde göra så mycket mer än att sätta oss och kryssa i de tomma rutorna.

Zlatan Ibrahimovic fick sitt lag, sina lekkamrater. Anfallet fick sina diagonallöpningar och sitt spel bakom backlinjen. Pontus Wernbloom fick 45 minuters kvalitetsfotboll. Kanterna fick sin fart, publiken fick sina mål och Anders Svensson fick spela briljant tiqui-taco-fotboll och visa precis varför han valt att fortsätta spela landslagsfotboll.

Jag vet inte hur bra fantasi Erik Hamrén har, men om han unnat sig att drömma inför den här matchen så var det det här han drömde om. En perfekt match.

Han tog ut sin startelva för att bryta hierarkier. Om han startat med Kim Källström och Sebastian Larsson hade han cementerat sin EM-elva, nu öppnade han dörrar för Pontus Wernbloom och Mikael Lustig – och såg hur de tog dörrarna med sig och klev rakt in.

Backlinjen känslig för press

Den nya svenska landslagsgenerationen vill spela sin nya fotboll, och i går både vågade och fick de göra det. Andreas Isaksson slog knappt ett långt uppspel, utan rullade ut bollen till Mellberg och Majstorovic. Pontus Wernbloom tog steget upp, Anders Svensson låg kvar – och eftersom Skottland hade oerhörda problem med sin backlinje så fanns hela tiden tre–fyra uppspelsalternativ. När skottarna löste de mest uppenbara strategiska felaktigheterna märktes det att Sveriges backlinje fortfarande är lite känslig för press – men det var så dags då.

Då var ju matchen redan slut.

Wernbloom hade hittat en av många fina diagonallöpningar in bakom försvarslinjen och spelat fram kapten Ibrahimovic till 1–0. Bajrami hade tagit emot en av ännu fler fina Svensson-lösningar och dunkat in 2–0 på egen retur. Och däremellan hade Sverige lekt klappklapp- och fartfotboll i en hel halvlek.

– Vi ska inte jämföra med hur det var förut, sa Ibrahimovic efteråt.

Dynamik, frejdighet och mod

Nä. Men det gör vi ju ändå. Och det vi kan säga redan nu, innan en enda viktig, riktig match spelats, är att det var evigheter sedan ett svenskt landslag startade matcher på det här sättet. Oavsett motstånd. Attityden är annorlunda, anslaget väsensskilt. Och det var inte bara 1–0-målet, som kom medan den skotska klacken fortfarande var inne på andra versen av ”Flower of Scotland”. Efter fem minuter vände Emir Bajrami upp på högerkanten och slog ett inlägg, som Mikael Lustig var framme och nickade på.

Vänsteryttern till högerbacken. Dynamik, frejdighet, mod, från första sekunden.

Så länge som matchen hade nerv och spelarna orkade behålla sin koncentration såg anfallsspelet precis så rörligt och lovande ut. Bajrami hittade rätt med sina löpningar (inte lika ofta med sina fötter), Wernbloom hade exakt känsla för hur högt han kunde gå utan att svika Anders Svensson, Svensson själv slickade sig om munnen medan han stack in spel bakom Skottlands dumhöga backlinje – och överstetuppen själv såg ut att älska varje sekund.

Zlatan Ibrahimovic var först in på uppvärmningen – då när de spelade Amanda Jenssen i högtalarna – och han visade hela sitt register före paus.

Zlatan fick ett lag att leka med

Det var klackar, det var duvvinge-skarvar, det var lyftningar och ryck och blindpassningar. Han drev in och ut ur matchen, men det var han själv som bestämde hur han gjorde det. När han klev ner 30 meter i planen var det för att skada skottarna med stickpassningar, inte för att han blivit frustrerad och uttråkad.

Zlatan var inte ”tillbaka”, han var någon helt annanstans än han varit förut. Han hade fått ett lag att leka med, och gjorde det. Hans Sverige vann med 3–0, Ola Toivonen fick nicka in ett Källström-inlägg, och när vi skulle mäta negativt mot positivt fanns det inte mycket att väga med.

Kanske hade de haft lite svårare att hitta Johan Elmander än Bajrami, kanske hade de sett lite känsliga ut i uppspelsfasen, kanske hade vi sett ett par farliga kontringar efter svenska hörnor. Och visst dramatiserade Kim Källström sin ”petning” när han demonstrativt lät bli att prata efter matchen.

Men det var bisaker, bisatser.

Sverige log inombords

Hamrén sa precis rätt saker efteråt, pratade om glädje och mod, men också om hur mycket som finns kvar att jobba med. Olof Mellberg hade lika rätt när han sa att det minsann är en helt annat sak att våga när det gäller poäng och kvalmatcher.

Man kan inte göra annat än perfekta matcher, och i går var Sverige nästan där.

– Kan ni höra Sverige sjunga…? skanderade den mäktiga skotska klacken när de sista sekunderna av matchen rann ut.

Det kunde man inte. Men jag lovar att Sverige log inombords.