Integrerad gemenskap – ett urstarkt kollektiv

Bank: Malmö FF är exakt det som Malmö vill vara men inte riktigt blivit

1 av 3 | Foto: bildbyrån
Klockan 18.20...
FOTBOLL

MALMÖ. Två skott, en gripen skytt, klockan hade hunnit bli kvart i sju när Malmö öppnade sig som en himmelsblå blomma mot världen.

En Andersson lyfte SM-pokalen, allt var som förr.

Men ingenting var som förut.

Guillermo Molins har ingen tröja kvar, han hissas upp och ner och försvinner i folkhavet. Daniel Larsson kroppssurfar över publiken som på en rockkonsert. Jeffrey Aubynn har bara en blå halsduk kvar på överkroppen, Dardan Rexhepi har inte ens det, och längst bak står Daniel Andersson med den första hiskeliga guldhjälmen på huvudet.

Den som vill veta vad ett SM-guld betyder behöver inte göra mer än att titta.

Den som vill veta lite mer kan lyssna på Agon Mehmeti.

Han är uppväxt här, i Bellevuegården ett par hundra meter från Malmö Stadion. För sex år sen var han en liten knatte som stormade planen när MFF vann guld senast. Den här gången gjorde han det avgörande målet själv.

– Det här höjer alla. Det blir kaos på stan. Och de kanske har fångat han, lasermannen. Det har varit mycket snack om det, det är bra om det blir lite snack om fotboll istället.

Jo, det här är ett lag och en säsong att snacka länge om.

Läktarna var en ljudvägg

Malmö FF är exakt det som Malmö vill vara men inte riktigt blivit. En integrerad gemenskap. Ett urstarkt kollektiv. En enhet där olikheter gör varandra starkare och lyfter varandra till en ny nivå. Supportermarschen före matchen igår gick från Axel Ebbes stenskulptur på Möllan, den som heter ”Arbetets ära”, fram till skrytbygget Swedbank Stadion med sitt stål och glas.

Det hann aldrig bli så mycket till match.

Mjällby kom till Malmö med 500 supportrar och en tydlig idé. 4-4-2, tre-fyra snabba passningar, och så ett artikulerat längre spel på den märklige Moestafa El-Kabir bakom MFF:s halvtröga mittbackar.

Mjällby spelade bra, men inte tillräckligt. MFF spelade inte jättebra, men full tillräckligt.

Läktarna var en ljudvägg i vitt och blått, och den första kvarten tillhörde dem som var bäst på att hantera allt extra adrenalin; Jeffrey Aubynn, Jiloan Hamad, David Löfquist, domaren Jonas Eriksson. När chansen väl dök upp, tack vare ett Mjällby-misstag och Daniel Larsson, var det Hamad som tog den.

Pang på volley, 1–0, och festen kunde börja.

Ivo Pekalski satt på läktaren och skakade av köld och nervositet, men Malmö löste hans frånvaro med att låta Wilton Figueiredo spela lite djupare. Efter ledningsmålet lyfte alla tänkbara tankemonster från den här arenan och svävade norrut. Precis före paus rullade Larsson fram Agon Mehmeti från Bellevuegården till 2–0.

”Sveriges bästa, stolt och stark”

Efter halva andra halvlek skickade Helsingborgs presschef kvällens första grattis-SMS till kollegorna i Malmö. En rasande, skånsk tvekamp var över.

För första gången sedan sången skrevs kunde de sjunga den där übersvulstiga klubbhymnen och verkligen trycka på varje stavelse:

– Se där Sveriges bästa, stolt och stark…

De är inte framme än

Malmö FF är svenska mästare igen, efter sex år, och om någon undrar hur det gick till så finns det mycket att peka på. Inget av det handlar egentligen om att de varit seriens bästa lag – jag tycker att HIF på många sätt varit bättre på delarna som handlade om att få lagspelet att fungera över en hel säsong.

MFF har bara varit bäst.

Bäst på att försvara sig, bäst på att göra mål, bäst på att samla poäng. Framför allt har de varit bättre än sig själva.

Roland Nilsson fick Pep Clotet Ruiz som assistent och blev en bättre tränare, en som gav ungdomarna chansen att ta ansvar och utvecklas och förvandlade omklädningsrummet från rektorsexpedition till växthus.

Daniel Larsson gick till Malmö för att bli mer än en djupledskanin, och har blivit en spelare med ett register. Johan Dahlin har blivit en seniormålvakt. Juniorlaget har vunnit SM. Agon Mehmeti har gått upp fem kilo muskler. Dardan Rexhepi har blivit a-lagsspelare. Guillermo Molins pressades mot väggen i somras, men bet ihop och kom tillbaka som lagets bäste spelare i oktober. Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo fick nycklarna till lagets spel, och fick motorn att spinna som en kissekatt.

Igår var de framme.

Det bästa med det är att de inte är framme än.

Det bästa är att Ivo Pekalski har helt rätt när han står mitt i kaoset utanför Malmös omklädningsrum och sammanfattar MFF:s säsong medan Daniel Larsson omständligt försöker spotta ut sitt portionssnus i en ölburk:

– Vi har inte gjort vår bästa match än, ändå vinner vi guld. Jag säger inte det för att vara kaxig, utan för att vi har mycket kvar att utveckla.

Exakt så är det.

För ett år sedan var det här ett talangfullt lag som inte hängde ihop. I år är det här ett talangfullt lag som är svenska mästare. Nästa år är Agon Mehmeti och Jiloan Hamad ytterligare lite tyngre, nästa år är Dardan Rexhepi mer än en joker på bänken, och nästa år ska det här laget kvala till Champions League.

Malmö FF har en fascinerande framtid att ta tag i, men den kan säkert vänta ett par timmar.

Den här stan ska fira lite först.

ARTIKELN HANDLAR OM