Bank: Vi ser fortfarande Nordkorea från utsidan – men även om vi närmar oss är det utan att förstå

Nordkorea förlorade premiärmatchen mot USA med 2–0.
FOTBOLL

AUGSBURG, TYSKLAND. Om det inte vore för Kim Jong Il skulle de aldrig vinna en match. Om det inte vore för blixtnedslag hade de aldrig förlorat.

Fotboll är ett bra sätt att närma sig Nordkorea.

Det är bara inte bra nog.

Det har gått åtta år sedan jag träffade Brigitte Weich. Vi sågs i USA i september 2003, mitt under ett fotbolls-VM som skrev historia i Sverige.

Brigitte höll på att skriva en egen historia.

Hon, en österrikisk filmregissör, hade fått chansen att följa världens mest slutna landslag från insidan. Under flera år fick hon, under kontrollerade former, träffa och intervjua fyra unga kvinnor som spelade fotboll för Nordkoreas landslag.

– Jag upplever dem som väldigt öppna, det är inte många lag som skulle tillåta att man följde dem så nära, sa hon.

Det lät befängt, och som tiden gick slutade jag att leta efter den där filmen. För två år sedan kom den: ”Hana, Dul, Sed”, en dokumentär som presenterades som ”världens mest osannolika film”.

Jag kunde aldrig bestämma mig för om bilderna och intervjuerna gav ett mer eller mindre mänskligt ansikte åt Nordkorea.

Å ena sidan gav de kött och blod åt spelarna. Å andra sidan blev det tydligare än någonsin vem det är som kontrollerar köttet och blodet.

– Det viktigaste för oss var alltid att bereda General Kim glädje, förklarade en av spelarna.

”Hoppas de har kul på planen”

Och imorgon möts Sverige och Nordkorea igen.

Det är inte en vanlig match.

Nordkorea är inget vanligt fotbollslag, eftersom Nordkorea inte är ett vanligt land. Och hur mycket tränare, spelare, ledare och spioner än pratar om kollektiv, passningstempo och fart – de gjorde det i går igen, på en vackert grön träningsplan i Augsburg – så landar vi på samma punkt.

Nordkorea är ingen vanlig motståndare.

– Alltså... på planen känns det lite som att de lever ut. Faktiskt. Jag hoppas att det är så, att de kan ha roligt där, sa Therese Sjögran.

De senaste åren har världen tillåtits komma i alla fall lite närmare ett nordkoreanskt vardagsliv. Nordkoreansk konst har ställts ut runt om i världen (senast i Moskva i vintras), herrlaget spelade VM förra sommaren med ett tyskproffs som affischnamn, och damlaget är i Tyskland nu.

Vi ser dem fortfarande från utsidan.

Nordkorea kan inte misslyckas

De ställde in träningsmatcher mot Argentina och Costa Rica i sista stund, de har stängt alla träningar och ger inga intervjuer. I genrepet mot England hittade de en journalist som försökt gömma sig på toaletten i klubbhuset, och kastade ut honom. När de väl pratar märks mest förbundskaptenen Kim Kwang Mins sanslösa historier om åskblixtar som slagit ned i laget.

Vi vet i alla fall att fotboll är viktigt för regimen.

Kim Il Sung, Nordkoreas grundare och evige president, spelade själv fotboll under gerillaåren på 30-talet. Kim Jong Il speglar sig gärna i glansen av framgångar. Och på regeringens hemsida meddelar man att staten ”nyligen vidtagit åtgärder för att utveckla fotbollen till världsnivå på kortast möjliga tid”.

Rent sportsligt är Nordkoreas största svaghet att de inte kan misslyckas.

Skulle de förlora i morgon är det nämligen inte ett misslyckande, utan ett svek: mot nationen, mot Kim Jong Il, mot Nordkoreas grundprincip om songun – att arméns bästa alltid går främst.

– Vår store ledare älskar damlaget och all idrott, förklarade förbundskaptenen Kim Kwang Min efter finalförlusten i asiatiska spelen i höstas.

– Han ser efter spelarna som om de vore hans döttrar. Jag är mycket ledsen att vi inte kunde ge något tillbaka för hans varma omtanke.

Spelare som sviker lyfts snabbt bort.

Sedan VM för fyra år sedan finns bara en enda spelare, backen Song Jong-Sun, kvar i truppen. De senaste åren har laget flera gånger spårat ur när de varit på väg att förlora. Under en vänskapsmatch mot Australien i fjol klev spelarna av planen i sex minuter efter att ha fått en feldömd straff mot sig. 2007 attackerade hela laget domaren efter att ha blivit bortdömda i en match mot Kina.

Om man inte kan förlora är det svårt att veta hur man gör det.

Spelar för att glädja Kim Jong Il

Laget Sverige möter i morgon har en snittålder på strax över 20 år, flera av spelarna kommer ur laget som vann U20-VM 2006.

När de vunnit den gången togs de emot med en stor mottagning hemma i Pyongyang.

Partipampen Kwak Pom Gi höll ett tal och tackade för att spelarna ”inspirerat armén och nordkoreas folk i deras vilja att bygga en blomstrande mäktig socialistisk nation”.

Lagkaptenen Hong Myong Gum tackade för orden, och lovade att de skulle fortsätta svettas hårt under träningarna för att kunna ordna flera guldmedaljer för att glädja Kim Jong Il.

Under förra VM hamnade de svenska spelarna i samma matsal som Nordkoreas, Caroline Seger satt bredvid en nordkoreanska under en flygresa. Flera av svenskorna har kommit närmare Nordkorea än de flesta andra någonsin får chansen att göra.

Jag är inte säker på att det hjälpt dem att förstå.

Men de har nog förstått att de möter ett lag som inte har råd att förlora.

ARTIKELN HANDLAR OM