JUNIORMISSTAG

Bank: Sverige hade bara sina rädslor och brister

Foto: Andreas Bardell
JOBBIGT, LINDAHL Vid 3-1-målet rusar Lindahl ett par meter utanför straffområdet. Hon är först på bollen, men skickar den i gapet på Nahomi Kawasumi som lyfter in den i öppet mål.
FOTBOLL

FRANKFURT. Efter en resa som den här undrade vi vad som skulle krävas för att stoppa det här laget.

Vad?

Vad.

En jävla vad, och så rasade resten.

Vi var 45 000 som satt på Waldstadion och såg Sverige förlora en VM-semifinal på alla sätt man kan förlora en semifinal på. Underlägsna, överkörda, bortfösta av en motståndare som var bättre på allt.

Stadion töms nu, fukten ligger tung och nattkall över Frankfurt och om jag tvingas välja ett av sätten vi förlorade på, det tyngsta, så kommer jag att peka på en bild innan allt ens börjat.

Det var bara ett par minuter kvar till avspark, Sverige hade värmt upp och jag såg hur Thomas Dennerby kallade Therese Sjögran till sig. Han ställde sig nära henne, höll henne om båda axlarna och pratade med henne. Sjögran nickade, och strax därefter förstod jag exakt vad de pratat om.

Caroline Segers vad höll inte.

Det här var plötsligt en annan sorts match.

Jag vill ju hålla mig ifrån att jämföra med herrfotbollen, men den här gången är det på sin plats för pedagogikens skull: Sverige skulle gå in i sin första VM-semifinal på åtta år, de gjorde det med en förkyld Zlatan Ibrahimovic (hon heter Lotta Schelin), med en avstängd Pontus Wernbloom (Nilla Fischer) och med ett återbud från Anders Svensson (Caroline Seger) ett par minuter före avspark.

En annan sorts match.

Marie Hammarström gick in på Segers plats, i stället för 4–4–2 fick vi ett 4–4–1–1 med Öqvist på en kant (vänster i första, höger i andra) och Sjögran som skuggforward.

Inget kvar utom sina böner

Det sista vi såg från spelargången före avspark var att Lotta Schelin torkade näsan mot ärmen. Sedan hade det här laget inget kvar utom sina böner. De ville spela kompakt, lågt försvar och hoppas att det skulle räcka med att spela loss bollen på raketerna Schelin/Öqvist.

Det var den enklaste av idéer, den mest primitiva av tankar – men svensk fotbolls historia är full av exempel på hur såna strategier breder ut sina vingar och lyfter. Svenska landslag brukar kunna låta de andra ha bollen eftersom man har något annat i stället.

Medan regnet smattrade mot Waldstadions tak blev det smärtsamt snabbt tydligt att det här inte var en sån kväll. Japan hade bollen, Sverige hade bara sina rädslor och brister.

Och det är väl här vi måste prata om den där vaden.

Caroline Seger har inte nått sin maxnivå under den här turneringen. Hon har erkänt det själv. Men den som undrat vad hon betyder för det här lagets spel behövde bara se hur det såg ut i hålet hon lämnade efter sig. Det som Seger gjorde mot Australien och Nordkorea var att, med sanslöst små medel, trumma igång ett svenskt passningsspel. De där första tio-femton passningarna, i sidled eller djupled, som får en motor att rassla igång, som syresätter ett lags blodsystem.

Ingen gjorde det enkla, svåra i går. Ingen stod i mitten och såg lugn ut. Hammarström hade nog med defensiven, Lisa Dahlkvist höjde svårighetsgraden när hon borde sänkt den. Sverige sjönk, gav bort bollen i ett räligt radband av felpassningar, och sjönk igen.

Ett undantag fanns ju. Josefine Öqvist är, på gott och ont, inte en duktig, välkammad elev som räcker upp handen och får alla rätt på provet. Hon är sin energi, sin frustande frenesi, och det var som det skulle att hon först sologjorde ett fantastiskt fint 1–0-mål för att strax efter komma för sent in i en defensiv löpning och trycka in 1–1 i eget mål.

Jossan var i alla fall något, i en match där Sverige inte hade något annat.

Kunde aldrig kontrollera boll eller rytm

Redan i första halvlek märktes det hur illa ute de var varje gång de släppte sina defensiva block och Japan kunde kontra mot ett glesare försvar. Men så länge som Sverige orkade ställa sig rätt höll de sig flytande.

Men ett lag som aldrig kontrollerar bollen orkar inte.

Ett lag som aldrig kontrollerar rytmen flyter inte.

Regalskeppet Sverige började kränga, det började ta in vatten, och i stället för att byta metod arbetade de vidare med en som ledde dem säkert mot botten. Det fanns egentligen bara ett alternativ för att bryta matchbilden. Eftersom Sverige aldrig kunde spela sig ur Japans övertag hade de kunnat slå sig ur det. Byta ut en skadeplågad, svag Linda Forsberg, flytta ner bollsäkra Sjögran på en kant, sätta in Jessica Landströms hulkfysik bredvid Schelin och börja knacka långt.

I stället väntade de in olyckan.

När den väl kom kom den ur Hedvig Lindahls händer och fötter, juniormisstag en spelare bara inte får göra på den här nivån.

Det är ju de missarna som märks och syns, men de var bara logiska följder av att ett mycket bra lag mötte ett mycket svagt. Ando, Miyama, Sawa och Ohno spelade framtidens fotboll, Sverige hade behövt göra allt rätt för att vrida klockan tillbaka.

Nu var de för snuviga, för skadade, för försiktiga för att ens vara nära.

VM är inte över, men den svenska drömmen är det. Efter slutsignalen stod svenskorna i en cirkel och pratade om att ”snabbt hitta tillbaka till glädjen”. Under tiden vecklade japanskorna ut en banderoll där de tackade världen för stödet efter Fukushima-katastrofen.

De är i VM-final, Sverige är det inte.

Det känns inte bra, men inget kunde kännas mer rätt.