Å, så vackert

FOTBOLL

Vi är inte snyggast, vi är inte bäst – men halvvägs in i en lång, kall vinter vände Sverige om och såg sig i spegeln.

När de tittat klart hade de hittat fram, hem, hela vägen till EM.

Å herregud, så vackert det var.

Foto: JIMMY WIXTRÖM

Lasse Richt, Erik Hamrén och Marcus Allbäck snurrar runt i en galen gubbdans, Andreas Isaksson välter Johan Elmander över ända, i mittcirkeln bildas snabbt en vild tv-puckshög medan Sebastian Larsson och Mikael Lustig grabbhånglar på offensiv planhalva.

Jag har inte sett män kramas så här mycket sen jag var på klubb i Berlin. Men det är oktoberkväll och snart natt i ett litet långt land långt uppe i norr, och varenda liten omfamning är betalad med svensk svett och smarta strategier.

I ett helt kval har det här laget letat efter magiska koder, men när det verkligen gällde och allt stod på spel plockade de fram en gammal rostig nyckel och öppnade dörren till ett slutspel till.

Hur det såg ut?

Som Sverige.

När kvalklockan stod på fem i tolv, med visarna som en giljotin, bestämde sig Erik Hamrén för att ställa ut ett mer defensivt strukturerat och balanserat lag än någon gång tidigare i det här kvalspelet. 4-4-1-1, två raka linjer tätt som i ett likamedtecken  framför Andreas Isaksson, sjunk hem och arbeta därifrån.

van Marwijk gnällde

Med den idén vann Sverige med 3–2 mot världens näst bästa fotbollslag.

Enkel relationslära: För att bli älskad på allvar måste du älska dig själv. Det här var ett svenskt landslag som accepterat alla sina brister och skavanker och förvandlat dem till kvalitéer.

Efteråt satt en förbundskapten för ett världslag och gnällde på det negativa spelet och hade svårt att förstå hur hans lag kunnat förlora. Det kändes som att komma hem, det också. Det kändes som vi. Noone likes us, we don’t care.

Erik Hamrén hade hattat vidare med sin laguttagning, bytt position eller personal på fem av sex offensiva positioner, men han tog revansch för en dumnaiv kväll i Amsterdam och ett taktiskt tokfiasko i Helsingfors.

Den här gången hade han gett spelarna en form att arbeta i som var så tydlig att Lars-Åke Lagrell hade kunnat gå in på centralt mittfält utan att det hade märkts någon skillnad.

Sverige sjönk en bit in på egen planhalva, och la allt fokus på det mest elementära. De ville inte släppa några ytor bakom backlinjen, de ville ge Rafael van der Vaart syrebrist i området mellan backlinje och mittfält, de ville låta Holland ha bollen på alla ställen där de inte kunde hota.

Uppgiften var så tydlig att det bara var för spelarna att gå ut och göra ett stenhårt pass i fotbollsfabriken. Mikael Lustig och Martin Olsson stannade hemma istället för att fylla på framåt, laget var så kompakt att matchen blev statisk. Klaas-Jan Huntelaar fick arbeta felvänd, Dirk Kuijt hade inga ytor att springa runt i, Rafael van der Vaart fick inte bollen, Sverige släppte iväg Holland på kanterna och lät dem slå inlägg istället.

Råttorna dansade på bordet

Utan briljans, utan smink, utan en enda klackspark gjorde Sverige sin första perfekta match under eran Erik Hamrén.

Strukturen stoppade Holland, resten var en uppgift för hjältar, och de fanns här för oss igår.

Andreas Isaksson gjorde sina räddningar, men framför allt bestämde han över sitt straffområde på hörnor, inlägg, i 50-50-lägen. Han har inte alltid varit den sortens målvakt, men han var det igår.

Olof Mellberg var Olof Mellberg. Anders Svenssons ankfötter stod rätt ända tills de klev ut från Råsunda med badtofflor på. Sebastian Larsson satte sitt livs viktigaste straff, Ola Toivonen gjorde äntligen mål, Kim Källström skruvade den som Beckham och en älgkalvsenergisk Johan Elmander sprang ett varv runt jorden och var bäst av alla.

Med Zlatan borta dansade råttorna på bordet. När de dansat klart var Råsunda-publiken i himlen och Sverige i EM.

Holland hade inget att spela för – vi ska ha det klart för oss innan vi bragdstämplar segern – men de kom med en svit på sjutton vunna kvalmatcher i rad. De ville verkligen inte förlora, men de gjorde det mot ett underlägset lag som fick allt att stämma. Idag skriver vi hyllningsartiklar om alla från den fenomenale Johan Elmander till den strålande Andreas Isaksson, vi hyllar Kim Källström för hans drömfrispark och lyfter fram alla från Olof Mellberg till bollkallen.

– Vi behöver stora prestationer i såna här matcher, som Kim sa efteråt.

Sverige har hittat till EM

Men om ni vill ha en bild av hur Sverige vann? Då plockar jag en från matchens sista, flämtande sekunder.

Råsunda stod upp och bultade som ett enda stort hjärta då, Sverige var sekunder från extasen och vid sidlinjen stod Tobias Hysén beredd att komma in till partyt. Han skulle bytas in, få göra sin artonde landskamp och vara med när allt exploderade, och med en halvminut kvar kom spelavbrottet som öppnade för honom.

Domaren pekade mot linjen – men Hysén vevade vilt med armarna. Holland hade hörna, och Hysén vevade eftersom han absolut inte ville komma in. Johan Elmander är en bättre huvudspelare, det var bättre att han var kvar när hörnan slogs.

Sverige fick undan hörnan (Hollands trettonde), Tobias Hysén kom aldrig in.

Det här var en sådan kväll, en kväll när alla offrade allt för laget och till och med de som inte spelade fattade rätt beslut.

Nästa sommar spelar de EM. Den där gyllene U21-generationen får en chans att sy sina egna mästerskapsminnen, svensk fotboll får något att se fram emot och drömma om.

De har hittat hem igen. Sverige har hittat till EM.

Det var inte ett helt land som låg i den där lyckohögen i mittcirkeln när det var klart. Men det var så det kändes.

ARTIKELN HANDLAR OM