Bank: Armstrong riskerar nu att bli minst av alla

Det är ett tecken om att alla haft rätt - han inser att slaget är förlorat

FOTBOLL

Han som slogs mot döden och vann bestämmer sig för att inte ens slåss för sitt liv.

Lance Armstrong var störst av alla.

Lance Armstrong riskerar att bli minst av alla.

Simon Bank.

År efter år kunde han läsa det mellan raderna, och ibland på raderna, i l'Équipe: sporten var honom på spåren. År efter år hörde han ropen efter sig under bergsetapperna: Dopé! Dopé!

Lance Armstrong var alltid starkare än misstankarna, snabbare än processerna som malde mot honom.

Han bara trippade vidare, smartare och bättre än någon annan cyklist. Cancerpatienten hade utmanat döden och vunnit, av bara farten tog han sig an den svåraste tävling som existerar i toppidrotten och vann den också. Sju gånger.

Lekte med Ullrich

Han slogs med Pantani på Mont Ventoux 2000, han lekte med och lurade Jan Ullrich upp mot Alpe d'Huez året efter. Han kraschade och kom tillbaka under den ofattbara Luz Ardiden-etappen 2003.

Lance Armstrong bjöd oss på några av 2000-talets allra mest oerhörda idrottsögonblick. Han tänjde på det möjligas gränser, och överträffade dem varje gång.

Före sin allra sista Tour satte sig Lance ner med sin älskade fiende l'Équipe och gav en intervju.

– Touren är som ett liv, sammanfattat i tre veckor. Det finns höjder, dalar, motgångar, glädje, tvivel, och så räknar man ihop allt i slutet, sa han.

Det var fint sagt. Och om vi nu räknar ihop Lance Armstrongs alla veckor – vad får vi då?

När han – mannen som brottades mot döden och vann – väljer att inte ens ta strid för sin heder och sitt namn, när han ger upp kampen mot Usada, så är det, trots hundratals rena A- och B-prover, ett tecken om att alla haft rätt. Det finns fortfarande många fajter kvar att ta, om Usadas rätt och sätt, men idrottshistoriens störste kämpe väljer att ge upp. Jag kan inte se det som något annat än ett bevis på att han inser att slaget är förlorat.

Tvåtusentalets märkligaste, mäktigaste idrottprestation kan ha byggts på kanyler, på epo, på steroider.

Lance Armstrong hade ett problem som många brottslingar har: när allt var över hade han för få vänner och för många fiender kvar. Hans försvarstal i morse var inte ens ett försvar. Det var bara floskler. Kejsaren står utan kläder, tittar man nära kan man fortfarande misstänka att man kan se spruthål i armarna.

Värd mindre än ingenting

Lance Armstrong klättrade högst upp på idrottsvärldens högsta berg, alltså faller han också hårdare än någon annan.

Han var inte cykelhistoriens störste (det är Eddy Merckx, som vann allt), men han var dess största historia. Nu är den värd mindre än ingenting.

Vad betyder det? Egentligen?

När Lance Armstrong nu spikas upp på alla världens imaginära piltavlor så borde vi kanske vara lite kritiska mot dem som stod vid sidan och tittade på.

Jag menar inte hans läkare, lagkamrater, sportchefer eller sponsorer. Jag menar inte ens UCI eller Wada eller den amerikanska idrottens maktcentran.

Jag menar oss själva.

Hur mycket bryr vi oss, egentligen, om hur segrarna kommer till? Jo, i efterhand kommer alltid all indignation, allt vansinne, alla pekande fingrar. Men är det verkligen en ren idrott vi vill ha, till varje tänkbart pris? Det är en relevant fråga, för jag är övertygad om att svaret inte är så enkelt som man kan tro.

På samma sätt som publiken accepterar en genomkommersialiserad, perverterad fotbollssport så länge som rätt lag vinner och spektaklet är underhållande så fungerar friidrotten och cykelsporten blint.

Jo, det blir alltid liv när någon åker dit (och den här gången är det idrottshistoriens kanske största fall vi ser framför oss), upprörda tonlägen, höjda yxor och en uppriktig sorg.

Men vi fortsätter ju titta.

Vi kommer alltid att fortsätta titta.

Reste sig från bädden

Publiken sätter in sina pengar i en omoralisk bank, trots att den vet att sannolikheten att den blir rånad är enorm. Någonstans på vägen måste man ställa frågan om det ens är en rättvis ränta och avkastning den är ute efter.

Är det inte bara en bra show vi verkligen vill ha? Bra historier, stora livsöden?

Lance Armstrongs var det bästa. Han hade cancer, men han reste sig från bädden, rullade undan stenen för grottan, gick ut i världen och besteg alla våra högsta berg. En ensam, trippande cowboy som ingen kunde slå.

Var det inte den filmen vi ville se?

– Jag vet vem som vann dessa sju tävlingar, mina lagkamrater vet vem som vann dessa sju tävlingar och alla jag tävlade mot vet vem som vann dessa sju tävlingar, skriver Armstrong i sitt platta pressmeddelande.

Det är kanske precis så. Det är kanske just det som är problemet.

ARTIKELN HANDLAR OM