Kraschen hotar – då flög de ännu högre

Bank: Málagas fans väntar på undergången – men de tror på Isco, inte på Ikaros

FOTBOLL

MÁLAGA. Málaga är som myten om Ikaros, jag åkte till Andalusien för att se vingarna smälta.

Men här tror man på Isco, inte på Ikaros.

I väntan på undergången fortsätter fotbollen flyga.

Foto: AP SCANPIX SWEDEN
Tog laget till kvarten Isco är Málagas livförsäkring. I går gjorde han 1–0 mot Porto. ”Vi har aldrig varit med om något liknande. Och vi förtjänar det!”, säger han själv.

Den existentiella hypotesen:

Hur många vanliga dagar av ditt liv skulle du offra för att få en enda dag som är perfekt?

Hur stor risk är du beredd att ta för att leva det liv du alltid drömt om?

2010 såldes ett krisande Málaga Club de Fútbol till shejk Abdullah Al-Thani från Qatar. Klubben fick allt de pekade på – skulderna raderades, stjärnor köptes in, topptränaren Manuel Pellegrini tog över – ända tills små och stora tecken började tyda på att allt inte var som det ska.

De hade fått allt de önskat sig, men plötsligt försvann drömmakaren.

Skulder betalades inte, löner fryste inne. Klubben fick sälja stjärnor för att rädda ekonomin från totalt kaos.

Uefa har stängt av Málaga från spel i Europa nästa säsong, om ett par veckor kan avstängningen förlängas med ytterligare en säsong. Medan fansen skriker ”puta Platini” från la Rosaledas läktare försöker klubben överklaga domen i skiljedomstol.

Grundfrågan står kvar:

Var är shejk Al-Thani? Vad vill han? Hur tänker han?

I går hade Málagas supportrar väntat på svar i drygt fyra månader, de lider alla helvetets kval.

I går gick Málagas supportrar till la Rosaleda för att vara med om det största de någonsin upplevt på en fotbollsarena, de flög rakt upp mot himlen.

Brukar bryta mönster

Månen låg som en isande Fontana-målning, medan 25 000 malagueños lät sina blåvita halsdukar snurra över 25 000 huvuden och mässade en stulen, amerikansk slogan:

– Si se puede! Ja, vi kan!

Porto hade kommit hit med 1–0, ett i grunden bättre fotbollslag, och en spelmässigt överlägsen hemmamatch i ryggen. Málaga kom med vetskapen att det kanske inte ens finns en morgondag för den här klubben. Flera spelare är bara här på lån, nio sitter på utgående kontrakt, Demichelis och Saviola ryktas vara på väg hem till Bunos Aires igen, om Uefa-avstängningarna går igenom kommer det bli svårt att locka spelare, och om Al-Thani inte tar sitt ansvar…

…äh, i väntan på kraschen tog Málaga sats och flög ännu högre.

Efter tio inledande minuter då Porto maktmarkerade kom Málaga in i matchen. Det var trångt och tätt och trassligt där ute, svårt att spela förbi och framåt, men när mönstren satt sig landade bollen hos en som brukar bryta dem.

Isco föddes i Málaga för 20 år sedan, nu är han en europeisk superstjärna och en livförsäkring för den här klubben. Hans fötter pekar inåt, han ser ut som en inverterad Charlie Chaplin när han springer, och med ett par sekunder kvar till paus smeker han upp bollen i bortre krysset.

Målet förändrar hela planens psykologiska landskap. Porto blir passivt och dumt, Málaga piskas fram av sin publik och sin utvaldhet. Det här kan vara den sista stora kväll de får, det finns inga andra alternativ än att hälla ut allt sitt blod i den och se hur långt det räcker.

Det räcker hela vägen. Portos Steven Defour får sitt andra gula kort direkt efter paus, och med en kvart kvar hörnnickar inbytte Roque Santa Cruz in 2–0 med sin första bollkontakt.

För sju år sedan tog Manuel Pellegrini lilla Villarreal till semifinal i Champions League, nu har han tagit Málaga till kvarten. Av alla namn publiken på Rosaleda sjunger är det hans namn som sjungs oftast och högst. Pellegrini har hållit ihop det här laget när marken rämnade under det, när allt annat varit osäker har han tagit dem i handen och lett dem framåt.

När slutsignalen går är han den ende ljusblå i hela Andalusien som står stilla.

– Vi har aldrig varit med om något liknande. Och vi förtjänar det! säger Isco.

Ingen vill lägga sig

Om ett par veckor kan den här lilla klubben vara spärrade från europaspel, om ytter­ligare ett par månader kan hela den här drömmen ha rasat rakt ner i avgrunden.

När jag lämnar la Rosaleda finns det inte en bil som inte tutar, inte ett fönster som är stängt, inte en malagueño som tänker gå och lägga sig på länge.

Om det varit värt det?

I dag skulle en och annan sväva på svaret. I går hade de inte ens förstått frågan.