Folkfesten fortsätter

SIMON BANK: Det var aldrig arenorna
som mullrade och lät – det var människorna

Foto: STEFAN MATTSSON
Här byggs framtiden Nu lämnar både Djurgården och Hammarby sina anrika arenor. Sportbladets Simon Bank skriver om sorgen, saknaden, minnena – och vad vi måste ta med oss in i den nya eran.
FOTBOLL

Stockholms vackraste har gjort sitt, Stockholms slitnaste ska bli grus och gamla minnen.

Inga mer matcher på Stadion.

Inga mer sånger på Söderstadion.

Mycket försvinner nu. Det som föddes här får aldrig göra det.

Simon Bank.

Jag gillar mina morgonrutiner.

Därför går jag nästan alltid samma väg hemifrån till mitt frukostfik. Genom Slakthusområdet, söderut och sen hem igen.

De senaste åren har promenaden varit lite knöligare, eftersom den gått genom en byggarbetsplats. Varje förmiddag, på vägen hem, har jag kunnat se hur ett rymdskepp i trä och stål brett ut sig i slutet av Arena- vägen.

Det är som om den där främmande farkosten steg för steg ätit upp allt bakom. Husen, gatorna. Söderstadion.

Det nya framför det gamla. Det har varit mycket imponerande, och mycket sorgligt.

Det här är veckan då omvandlingen når sin sista punkt. Hammarby möter Ängelholm i sin allra sista match på Söderstadion den här söndagen, nästa söndag möter Djurgården Öster i den sista matchen på Stockholms Stadion.

Det är ett naturligt steg, vi vet det.

Framtiden kommer till alla, väntar på ingen. Att stå stilla är att gå bakåt.

Under en och samma säsong flyttar alla de tre stora 08-klubbarna, under ett och samma år kommer de mest drivande krafterna i den moderna svenska fotbollskulturen ryckas upp med rötterna från Norra stå, Sofialäktaren, Söderstadions norra läktare, och planteras om någon annanstans.

Friends och Tele2, Sverige bygger på.

I Stockholm är det en politiskt genomdriven framtidsvision, ett led i ”Vision 2030”, det som ska ge oss ”en storstad som kittlar”, ett ”Entertainment District” i Globenområdet.

Finanskrisen ändrade allt

Stadsledningskontorets beslutsförslag om att bygga Tele2 Arena kom i september 2009. Exakt samma månad kraschade Lehman Brothers och världen vreds ett varv.

Bygget blev ett halvår försenat, en miljard dyrare. Det har riktats rasande kritik om en arenabubbla, om överetablering och konkurrens med Friends Arena. Det har talats om slöseri med skattepengar.

För Hammarby är det här ”det viktigaste avtalet i klubbens historia”, för Djurgården fanns det till slut inga andra alternativ. För två år sedan beslutade de att flytta in från start.

Hammarby säger hej då till Söderstadion den här söndagen, Djurgården sjunger ut Stadion nästa söndag.

Jag tror att de kommer att tycka om mycket med sin nya arena (jag gillar det mesta utom konstgräset), men jag vet att det knappast är klackarna som är tänkta att hålla allt det här under armarna. De nya arenorna är byggda som breda underhållningspalats, som konsumtionscentra för dem som har råd att gå på konsert, på match, dricka gott och äta gott och köpa en t-shirt.

På de gamla arenorna levde folk, men tillväxten låg ju och sov.

Det här är veckan när vi vänder blad. En vecka när Brasilien visar upp sina fantastiska fotbollsarenor medan gatorna gungar under protester mot kollektivtrafik som de fattiga inte har råd med. En vecka när bussarna står stilla vid Gullmarsplan under en strejk för vettiga arbetsvillkor.

Spelar det nån roll?

Nej, kanske ingen. Kanske allt, egentligen.

Nästan varje morgon går jag förbi Tele2 Arena. Häromdagen gick jag rakt in. Jag hade bestämt möte med en av dem som bygger det nya som ska ersätta det gamla, som vet hur det känns att hålla i hammaren när framtiden sveper undan allt som varit.

Bajen-supportern som bygger nytt

Niclas Visell, 32, är Peab-anställd snickare. Han visar runt i de fräscha, djupröda toaletterna, omklädningsrummen, pekar mot ståplats, berättar om snickerierna i det där utrymmet som ska bli tv-studio. Arenan är estetisk, skandinavisk, funktionell och elegant i trä och stål. Taket är nästan helt fråndraget, vi sätter oss i solen och snackar.

Niclas har jobbat på Tele2 Arena i ett år.

Men han har stått på Söderstadion i tjugo.

– Jag var tolv-tretton första gången. Jag blev helt såld direkt, säger han.

Vi pratar om fotboll, från division sex upp till allsvenskan. Niclas var rätt lovande som liten, tills ett söndersparkat knä satte stopp. Nu spelar han i Kärrtorps IK, Nacka Skoglunds sista klubb (”vi börjar bli gamla, klubben har bara ett par år kvar om inget händer”), men mest följer han Hammarby.

– För mig… Hammarby är nästan bara glädje. Visst, det finns ett aggressions- moment i det, men mest är det glädje. Mycket glädje.

– Det har blivit mindre bortaresor, jag är tvåbarnsförälder nu. Den senaste är bara tre-fyra veckor, en kille. Och så har jag en liten tjej på tre.

Niclas nickar ut mot plastgräset.

– Det är hit man kommer ta dom.

Sorg och nyfikenhet

Den utbredda känslan bland Hammarbys supportrar är en accepterad sorg, parat med nyfikenhet. Flytten är rakare för dem, ett stenkast från den slitna betongklumpen Söderstadion. De har redan döpt om den till Nya Söderstadion. För Djurgården är allt mer komplicerat, mer svåraccepterat. De flyttar bort, de lämnar det där vackra tegelslottet på Valhallavägen.

– Söderstadion är hemma, det är vår borg. Men om vi nu ska byta så känns det här helt okej. Jag har varit med och sett den växa, som bajare är det lite kul att vara med och bygga.

– Det är en flytt, en uppgradering, och det är upp till oss supportrar att göra nåt av det. Det är ingen annan som kan göra det här till ett hem.

Det har gått lite drygt fyrtio år sedan Hammarbys supportrar öppnade den svenska dörren till en europeisk supporterkultur, sedan sången började eka på Söderstadion.

Det här är helgen när den tystnar för gott.

– Det kommer att bli känsloladdat, säger Niclas Visell. Det blir nog tårar på läktarna. Man hör det från dem som varit på Söderstadion sen barnsben, som fostrats där, som tar med sig sina barn nu.

Det kommer att hållas hjärtskärande sorgeceremonier på både Söderstadion och Stadion den här veckan.

Hur förklarar man det för någon som aldrig förstått? Det är ju bara betong och tegel?

Jag vet inte, men jag antar att det är lättast att förstå för den som bott i ett hus eller en lägenhet där livet förändrades i grunden. Där du träffade någon, älskade någon, bråkade med någon, grät och skrattade och skapade minnen med någon: där du i någon bemärkelse blev till.

Så tänker du att du efter allt det, av någon fullt rimlig anledning, måste flytta. Till något nyare, fräschare, mer funktionellt. Den sorgen, den saknaden, ekona efter alla de där minnena som konstituerar en stor del av vad du är.

Råsunda, Söderstadion, Stadion är den känslan, upphöjt i tiotusen, tjugotusen, hundratusen.

Det byggs och rivs arenor i hela Sverige, och det finns lika många supporterberättelser som det finns supportrar. Jag frågar Niclas Visell om hans bästa Söderstadion-minnen, han pratar om 7–0 mot Enköping och vändningen mot Sundsvall, om SM-guldet förstås.

– Fast, alltså, i går satt jag och försökte komma ihåg min första match, men det jag kommer ihåg är läktarna. Allt folk, hur alla pratade, var glada. Jag minns inte ens vilka vi mötte.

När vi nu går in i den Nya Arenatiden så är det nog det vi mest av allt ska komma ihåg och försvara.

Förväntan och samhörighet

Jag kommer ju själv ihåg mitt första besök på Söderstadion, som nyinflyttad och obehagligt objektiv bonnjävel. Jag minns inte heller vilka Hammarby mötte, men jag minns promenaden dit.

Hur det slog emot redan på avstånd: ljudet av trummor, fötter mot betong, sång. Det där mullrande ljudet av förväntan och samhörighet, rotat i tiotusen unika, gemensamma historier.

Den här söndagen säger vi farväl till Söderstadion, nästa söndag lämnar vi Stadion.

Från den tid som varit tar vi med oss ekon och minnen. För den tid som kommer tar vi med oss en insikt:

Det var aldrig arenorna som mullrade och lät. Det var människorna.

ARTIKELN HANDLAR OM