Bank: Det här var bättre än något vi sett på väldigt länge

FOTBOLL

Hon som ska göra mål gör mål, hon som ska vinna mittfält vinner mittfält.

De som ska vara redo för EM?

De är det.

Tio minuter före avspark bad speakern på Skarsjövallen publiken på ståplats att vänligen tränga ihop sig lite.

Tio minuter efter avspark fick han ta i lite hårdare:

– Hörrni, det är faktiskt tre–fyrahundra som fortfarande vill in.

Det är fem år sedan det var så här stor ­publik på en fotbollsmatch i Ljungskile ­senast. Det finns ett sug efter det här landslaget, och det var inte mindre efter 90 minuter mot England än vad det var inför.

Det här var bra.

Det här var bättre än något vi sett på ­väldigt länge.

Om man vill kan man imponeras av ­resultatet, av 23 avslut, elva-tolv klara chanser och fyra mål på ett såpass respekterat lag som England. Om man har lust kan man peka på drömanfall och -kombinationer som visade vilket anfallsspel det här laget är mäktigt när allt klaffar.

Visst. Men det där är saker för hjärtat, det är sånt som gör att spelarna sover bättre i helgen, att de har en skön känsla med sig in till EM-premiären mot Danmark på onsdag.

Själv är jag gladare åt allt hur mycket ­hjärnan lärde sig.

Tydligare än så här kunde vi ju inte få se vare sig styrkorna eller bristerna i det här laget, vilka motorvägar anfallet ska gps-gnugga och vilka falluckor försvaret får försöka undvika.

Vi såg ju allt.

Sverige gick inte in till det här genrepet. De rusade in, och i början stresspressade de sönder Englands uppspel. Lotta Schelin och Josefine Öqvist störtdök mot bollbärande backar, Marie Hammarström och ­Caroline Seger tryckte upp i understöd – och Sverige vann boll efter boll, kom fram till läge efter läge.

Nilla Fischer är en världsback

Vad lärde vi oss av det? Att Sverige kan sätta sitt presspel hänsynslöst.

När initialchocken lagt sig hittade England förbi kamikaze-pressen och hittade fram till rättvända mittfältare. Efter tretton minuter diagonallöpte Ellen White in bakom Nilla Fischer, fick bollen bakifrån och gjorde 1–0.

Vad lärde vi oss av det? Att Nilla Fischer är en världsback när hon kan kliva på, när inte hennes snabbhet testas – men att Sverige kommer att vara illa ute varje gång som de låter motståndare sticka in bollar bakom backlinjen.

Sverige tappade spelet, de tappade in ett mål, och det finns få saker i fotboll som är svårare än att snabbt hitta tillbaka.

– Vi gjorde egentligen inget speciellt. Vi bara såg till att bli mer kompakta, få in yttermittfältarna lite, sa Caroline Seger.

Det räckte.

Efter en kvarts svacka hade Sverige kvitterat, och det efter ett mål som alla Sveriges ungdomslag borde använda i sina teoripass den här veckan. Lotta Schelin mötte ett uppspel, Antonia Göransson gled in bakom henne, Marie Hammarström satte en boll i djupet, och Göransson gjorde allt rätt med både förstatouch och avslut.

Det var löpning och motlöpning, det var kantspelare som centrerade, det var snabbt passningsspel i djupled, och ultrahög ­teknisk nivå.

Så snabbt hittade Sverige fram till förarsätet igen, och det var liksom ingen tvekan om vem som höll i nyckeln.

Sverige vann boll högt

Caroline Seger byggde bilen, tankade ­bilen, petade i rätt växlar och tryckte gasplattan rätt genom gräsmattan.

Med ett Sverige som vann boll högt, som klarade att hitta uppspel på fötter, fick hon göra allt det där som hon är bra på. Kriga in bollar, fördela bollar, hota motståndarförsvar med bollar.

Om Sverige ska lyckas i EM måste de bocka av en ganska kort checklista. Lotta Schelin måste göra sina poäng, Seger måste spela mer än hon springer, trygghets­spelare som Rohlin och Thunebro måste vara trygga, och laget måste kollektivt ­klara att gömma undan sina brister.

Mot England låg Schelin bakom två mål och gjorde två. Rohlin och Thunebro var superstabila. Caroline Seger var en enmansarmé som vann vartenda krig hon gick in i.

Det finns ingen anledning att skena iväg för långt efter 4–1 mot ett England som bytte sig sönder och samman efter paus.

Det fanns ju frågetecken. Jessica Samuelsson fick chansen som högerback istället för Lina Nilsson, och efter en hemsk första kvart såg det ut som om Sundhage försökt laga en läcka med ett hål. Men Samuelsson växte sig in i matchen, och förtjänar sin plats. Kristin Hammarström var bra på ­linjen, men imponerade inte i sitt större spel. Josefine Öqvist var bra defensivt, men används fortfarande inte optimalt offensivt. Och så vi fick alltså se precis hur sårbart Sverige är längst bak om man hamnar i en viss sorts (löp)situationer.

Men det är också bra.

Det är bra att vi vet precis vad det här laget kan, det är bra att de vet ­exakt vad de inte kan.

4–1 mot England, fem dagar kvar till EM.

– Nästa match här är Ljungskile–Värnamo, den 29 juli. Välkomna tillbaka då, sa speakern på Skarsjövallen.

Spelarna hörde honom, de stod kvar ute på planen, men jag är inte säker på att de kommer tillbaka den 29:e.

Går allt som det ska vaknar de i Stockholm den dagen. Sent.

ARTIKELN HANDLAR OM