Bank: Missarna är illa – men ännu värre är rädslan i spelet

Sportbladets krönikör: Vad var ni så rädda för, Sverige?

1 av 3
Lotta Schelin måste bli mer involverad i spelet, menar Simon Bank.
FOTBOLL

Ni hade ett folk bakom er, en fullsatt arena som älskade er, en tränare som trodde på er.

En pyspunkapremiär senare måste frågan ställas:

Vad var ni så rädda för, Sverige?

Efter lite prat om taktik och psykologi fick Pia Sundhage en fråga om hur hon själv upplevt allt.

Hur var det att leda sitt lag, inför sitt land, på sin plan? Hade hon känt av trycket?

Förbundskaptenen bet av med ett leende:

– I LOVED it!

Å ena sidan är det toppen att Sverige har en tränare som älskar att jobba under hård press.

Å andra sidan hade det ju varit väldigt mycket bättre om hennes spelare gjorde det istället.

Bra dansk coachning

De hade längtat så länge efter den här kvällen, den här turneringen. En gråstormig göteborgsmorgon hade spruckit upp i kvällssol och värme, det var dags att äntligen kliva ut på den där stora, upplysta scenen och göra allt det där man kommit överens om.

Det första som hände var att Josefine Öqvist spelade fram Lotta Schelin, som satte Kosovare Asllani i ett bra läge efter arton sekunder. Det andra som hände var att Öqvist danskdyrkade fram ett lika bra läge åt Caroline Seger.

Det tredje som hände var att ett halvt svenskt lag gick under jorden.

Kenneth Heiner-Møller är ingen nybörjare. Han har sett precis vad som händer för ett lag som blottar sig för Sveriges hårda helplanspress.

Alltså undvek Danmark det. Christina Ørntoft lyfte långa uppspel, bolltrygga Katrine Pedersen droppade hem mellan mittbackarna och skötte spelbygget – ofta med spelvändningar mot Sveriges svaga högerkant.

Den aggressiva, höga pressen är Sveriges enklaste anfallsvapen. Deras näst enklaste är den långa bollen från Nilla Fischer – alltså styrspelade Danmark så att Charlotte Rohlin fick sköta de gulblå uppspelen istället.

Med de enkla vägarna borta återstod de svårare alternativen för Sverige, och de kräver mod, de kräver att spelare gör sitt jobb.

– Jag visste att kvalitén fanns, men att vi också hade modet att spela under den sortens press, det överraskade mig.

Det var Danmarks förbundskapten som sa så efteråt, inte Sveriges.

När Xavi förklarar Barcelonas filosofi brukar han prata om att ”ta ansvar för bollen”. Gamla Ullevi ligger långt från Camp Nou, men vissa principer bär här också.

Danskorna tog sitt ansvar, de vågade spela på fötter mot ett högt stående Sverige och växte för varje minut som gick. Sverige hade så brått framåt att man inte han säga ordet ANFA… innan anfallen tog slut.

Josefine Öqvist var fullkomligt formidabel, både kvantitativt och kvalitativt. Charlotte Rohlin kom rätt i det fysiska spelet, och Kosovare Asllani var helt okej som mötande targetspelare.

De var undantag i ett lag som fegade ur.

Att Jessica Samuelsson är rädd är en sak. Att Antonia Göransson konsekvent fattar fel beslut är en sak. Att Nilla Fischer går bort sig en gång på 90 minuter så att Danmark kan skicka in ett ledningsmål ingår i riskkalkylen.

Att Caroline Seger inte visar några intentioner att försöka lugna ner sitt lag med sitt spel är något helt annat. Att Lotta Schelin knappt rör bollen är något helt annat.

Ta kommandot!

Sverige är inte ett tillräckligt bra fotbollslag för att ha råd med att lagets två bästa spelare sätter sig i passagerarsättet och hoppas att färden går till rätt destination.

De har nycklarna. De måste köra.

Sveriges 1–1-mål kom på en fin Thunebro-frispark som Nilla Fischer suveränt styrde in med huvudet. Det var kanske inte helt rättvist då, men frisparken kom till efter lagets bästa sekvens på en halvtimme.

Caroline Seger hade spelat en enkel tio- meterspassning, Göransson hade centrerat och fått bollen, Marie Hammarström hade vunnit en duell.

Danmark var bättre.

Framför allt utnyttjade Danmark sina kvalitéer bättre. Efter paus kom Nadia Nadim in och gav dem ett tydligare anfallsspel, medan Pia Sundhage gjorde sina förväntade drag: in med Lisa Dahlkvist för att kriga om mittfältet, in med Sofia Jakobsson för att få in fräscha kantben.

Danmark hade en lysande chans att göra 2–1. Sverige hade två.

Den första straffen var feldömd, den andra kom lite turligt. Den första var uselt slagen, den andra ännu sämre.

Lotta Schelins och Kosovare Asllanis straffskytte fick mig att komma ihåg en presskonferens från 2004, den när herrlandslaget åkt ur EM på straffar mot Holland och Lars Lagerbäck fick de första två frågorna från en asiatisk journalist:

– Have you practiced penalties – and why not? Har ni tränat straffar – och varför inte?

Skräckspäckat

Att Sveriges två bästa målskyttar slår två usla straffar i en EM-premiär på hemma-plan är ju illa, men det är som det är. Ibland missar spelare straffar, ibland räddar en målvakt som Stina Lykke.

Det är värre att straffmissarna var helt i linje med hur laget såg ut och spelade: skräckspäckade.

Pia Sundhage hade hoppats att få ett lag som tog med sig dörren och gick rakt in i EM, hon fick 1–1 och sänkta huvuden.

Det behöver inte betyda så mycket, det som betyder något är hur de går vidare.

Ett skräckslaget Sverige går vidare från gruppen, de kan till och med gå långt.

Om de vill mer måste de först vinna över sig själva. I går spelade de inte ens oavgjort.

Sveriges fem senaste mästerskapspremiärer – och så gick det sen

4 OS 2012: 2–1 i premiären mot Sydafrika. Ut i kvartsfinal mot Frankrike (1–2). 4 VM 2011: 1–0 i premiären mot Colombia. Ut i semifinal mot Japan (1–3), VM-brons efter 2–1 mot Frankrike. 4 EM 2009: 3–0 i premiären mot Ryssland. Ut i kvartsfinal mot Norge (1–3). 4 OS 2008: 1–2 i premiären mot Kina. Ut i kvartsfinal mot Tyskland (0–2 efter förlängning). 4 VM 2007: 1–1 i premiären mot Nigeria. Inte vidare från gruppen.

ARTIKELN HANDLAR OM