Bank: Torka tårarna

”Ni skar ut en skärva av sommaren 1994 och flyttade den hit – sen visade ni oss framtiden”

Foto: SCANPIX SWEDEN
Gav allt. Besvikelsen var stor för Pia Sundhage, Caroline Seger och Lotta Schelin när deras Sverige i går slogs ut i EM-semifinalen mot ­Tyskland inför hemmapub­­liken på ­Gamla Ullevi.
FOTBOLL

Ett älskat landslag skrattade och grät, slet och slant, de gjorde precis allt – men efteråt var det som vanligt:

Tyskland, med armarna i luften.

Pia Sundhages Sverige visade oss framtiden.

De fick aldrig skriva historia.

Bra fotboll är fotboll som känns.

Efter ett liv med den här sporten så är det där jag landat, vid den fundamentala regeln.

Det är därför jag avskyr när kommers klampar över det genuina, när pengar pet­ar undan det oförutsägbara eller när de som inte bryr sig tar makten över sporten.

Och, ja, det är väl därför det är så oerhört enkelt att älska ett landslag som det här.

När allt är över, när Lotta Schelin går runt och torkar de där tårarna med sitt svettband och Jessica Samuelsson aldrig verkar sluta gråta, så finns det saker som går att slå fast med snirkliga siffror och stadig statistik – och annat som kräver att vi går den raka ­vägen via hjärtat.

Ett brons i hemma-EM efter vinster mot lågt rankade lag och en förlust mot Tyskland? Det är ett godkänt facit. Inte mer, ­inte mindre.

De här veckorna, den här idrotten, de här profilerna, den här fotbollstränaren, de här känslostormarna?

Mer än någon kan begära.

En bit före midnatt satt vi ner med Pia Sundhage, Nilla Fischer och Lotta Schelin. Efter en stund satt bara Sundhage kvar, med sina kristallklart artikulerade analyser, och till slut sa hon att hon kämpade med en känsla.

Hon sa att hon kände att hon svikit svenska folket.

Hon sa verkligen så.

Det är klart att det finns saker att ifrågasätta – jag återkommer dit – men när vi ska summera Sveriges EM kommer jag inte för en sekund att tänka på en laguttagning hit eller ett sent byte dit.

Jag kommer att minnas att de visade det här landet en sport i enorm utveckling, och att de skar ut en skärva av sommaren 1994 och flyttade den hit.

En jämn match – där jämnast vann

Göteborg svämmade över av gult och blått och värme i går, vi fick höra den bästa versionen av ”Du gamla du fria” sedan Berlin 2006, och vi fick se ett svenskt lag som hade sitt livs chans att ta sig fram till sitt livs match.

Och, jo, vi fick se Tyskland.

De kom in med sina syndigt snygga svarta reservställ, med guldsiffror på ryggen, och var Sveriges första riktiga tungviktartest i turneringen.

Sedan 1995 har Tyskland slagit Sverige i sex raka utslagsmatcher i stora mästerskap, varje gång med uddamålet.

Det här blev en jämn match till – och ­jämnaste laget vann.

Första halvlek var en mangling från två håll, där Tyskland forsade fram från start. Med storstjärnan Célia Okoyino da Mbabi skadad fick de hitta mer kollektiva lösningar, och Silvia Neid skickade fram fyra ­offensiva spelare högt i press. Sverige lyfte sig oftast förbi pressen, och Tyskland gjorde samma sak. De började ­nöta bollar mot Simone Laudehr och den svaga svenska högerkanten och fick ett ­tidigt tryck.

De nådde inte hela vägen fram, eftersom Sveriges ryggrad höll. Caroline Seger vann sina två första närkamper, och gjorde sin bästa halvlek i EM, och längre bak var Nilla Fischers mittbacksmalande monstruöst mäktigt. De klarade den första stormen, och efter tjugo minuter fick Josefine Öqvist springa loss bakom den tyska backlinjen ett par gånger och bryta förbannelsen.

Svenskorna hängde inte med

Sverige kom in i matchen.

Det var då de förlorade den.

En snabb konting, ett snabbt Laudehr-stick på Dzsenifer Marozsán, ett snabbt felbeslut av Kristin Hammarström som gick ut trots att Charlotte Rohlin hade hyfsad kontroll på Marozsán – och så hade Tyskland gjort 1–0.

Där tyskorna gjorde en taktiskt kontrollerad match där inte en enda spelare föll ur ramen skenade Sverige fram med den där fart-och-fläkt-filosofin som Pia Sundhage mässat om i åtta månader.

Skulle jag ranka samtliga spelare på ­planen hade Sundhage haft fem-sex av de allra bästa, men också klart flest av dem som inte riktigt hängde med.

Hon hade valt att satsa på två yttrar (Öqvist och Antonia Göransson) som ­vräker på snarare än interagerar. Öqvist ­hotade, Göransson hade svårt att göra det – och jag saknade verkligen en spelare som kunde suga in bollar, som kunde ­låta bli att välja förstaalternativet varje gång.

Jag saknade Therese Sjögran.

Sundhage pratade om att spelarna ofta fattade fel beslut offensivt, att de sköt när de skulle passa och passade när de borde skjutit.

– När man skulle vara smart fotbolls­spelare, då blev det fart och fläkt, sa hon.

Jo. Just så. Sjögran fick 25 minuter, hon satte inte en fot fel. Men det räckte inte. Det räckte inte att Josefine Öqvist träffade stolp­en, det räckte inte ens att Lotta Schelin avslutade ett drömanfall med att slå bollen i mål.

Den schweiziska domaren blåste för ruff mot Annike Krahn. Hon kunde blåst för offside också. Domslutet var korrekt, juridiken har ­sina moraliska brister.

Det här svenska laget, lett av den här svenska tränaren, har spelat med sina hjärtan vidöppna. Vi har sett dem skratta, vi fick se dem gråta, och när allt skulle börja tog allt slut.

1–0 till Tyskland. En ålderstigen generation svenska spelare såg sitt livs chans ­komma och gå ifrån dem.

– Det känns tomt, sa Nilla Fischer.

– Det känns tomt, sa Lotta Schelin.

Pia Sundhage sa att hon kände att hon svikit svenska folket, att hon ville gå in i ett hål och skita i allt. När jag kom ut från Gamla Ullevi stod små och stora supportrar fortfarande kvar, med gula tröjor och ­autografblock i handen.

Om Sundhage gått in i det där hålet hade hon sett att hon har det där folket med sig.

Hon gav oss fotboll som känns. Jag vet inte om jag kan ge en finare komplimang.

TIDIGARE MÄSTERSKAP – SÅ GICK DET

EM 1984 i England

Final: Sverige–England 4–3 efter straffar.

EM 1987 i Norge

Final: Sverige–Norge 1–2.

EM 1989 i Östtyskland

Bronsmatch: Sverige–Italien 2–1 efter förl.

EM 1991 i Danmark

Sverige kvalade inte in.

VM 1991 i Kina

Bronsmatch: Sverige–Tyskland 4–0.

EM 1993 i Italien

Sverige kvalade inte in.

EM 1995 i Tyskland

Final: Sverige–Tyskland 2–3.

VM 1995 i Sverige

Kvartsfinal: Sverige–Kina 3–4 efter straffar.

OS 1996 i Atlanta

Ut i gruppspelet.

EM 1997 i Sverige och Norge

Semifinal: Sverige–Tyskland 0–1 .

VM 1999 i USA

Kvartsfinal: Sverige–Norge 1–3.

OS 2000 i Sydney

Ut i gruppspelet.

EM 2001 i Tyskland

Final: Sverige–Tyskland 0–1 efter förl.

VM 2003 i USA

Final: Sverige–Tyskland 1–2 efter förl.

OS 2004 i Aten

Bronsmatch: Sverige–Tyskland 0–1.

EM 2005 i England

Semifinal: Sverige–Norge 2–3 efter förlängning.

VM 2007 i Kina

Ut i gruppspelet.

OS 2008 i Peking

Kvartsfinal: Sverige–Tyskland 0–2 efter förlängning.

EM 2009 i Finland

Kvartsfinal: Sverige–Norge 1–3.

VM 2011 i Tyskland

Bronsmatch: Sverige–Frankrike 2–1.

OS 2012 i London

Kvartsfinal: Sverige–Frankrike 1–2.