Bank: Han dömdes ut av halva Sverige

Och experter och sig själv – i går föll allt på plats

1 av 27 | Foto: Viaplay
Emil Jönsson – bäst genom tiderna i sprint med sina 13 världscupsegrar – tvjustartar.
– Han är övertaggad, säger Viasats expert Emelie Öhrstig.
FOTBOLL

SOTJI. Har du den bästa dagen i ditt liv så belönas du med en silvermedalj.

Går allt käpprätt åt helvete får du brons.

Är det här svensk OS-logik ska vi nog kunna vänja oss vid den.

Okej, vi ägnade den här dagen åt att acceptera en regel till när det gäller sprinttävlingar på skidor: Har du en guldmedalj om halsen kommer du från Norge.

Men det må vara hänt.

Vi hade åkt upp till Lauras skidstadion genom en himmel som ville ner mot dalen, det var varmt och blött, snön sjöng som slask runt kängorna och all den där fukten gjorde det svårt att se några svenska plustecken.

Men när väl regnet kom var det alltså medaljer som föll.

Teodor Petersons tålmodigt välputsade silver kom rent och rakt som ett välsignat vårregn.

Emil Jönssons brutalbrons svängde in från sidan som en skoningslös Ceylon-cyklon.

Jag vet, om jag ska vara ärlig, inte ens om det var skidåkning vi såg. Det var ka-OS.

En från början stentuff bana saltströsslades sent och när kvinnor och män kastade sig uppför och utför var alla vanliga regler satta ur spel.

Marit Björgen och Dario Cologna stupade, Kikkan Randall och en sorglig Petter Northug-skugga svek, det ramlades till vänster och fölls till höger (damklassen vanns förstås av Falla) och till slut fick man leta noga efter något som kändes som riktig och rättvis idrott.

Eller, äh, det räckte att vi såg rakt fram.

Där satt gullgutten Ola Vigen Hattestad, som en velig norsk landslagsledning var nära att peta för bara en vecka sedan. Det här var hans sprint, hans bana och hans dag från början till slut. Där satt också en välartikulerad, intelligent Umeå-pojk och sa:

– Det här är mitt livs bästa dag… på skidor.

Efteråt är ju allting enkelt. Efteråt går det att peka på den ena eller andra vändpunkten, hylla framgångar som ett logiskt resultat av det ena eller andra valet.

Men väldigt lite har varit enkelt för Teodor Peterson.

Han dömdes ut av halva Sverige när han snubblade bort en lagsprint i Vancouver-OS. Han dömdes ut av expertis som sa att han nått sin maximala syreupptagningsförmåga. Till slut gjorde Teodor Peterson det enda som återstod:

Han dömde ut sig själv.

För ett år sen körde han för-OS i Sotji, och åkte ur i kvalet. 77:e plats. Patetik. Skansen.

Peterson körde som en klocka

Nu satt han i samma Sotji, sörplade cola och sög på ett silver. Jag frågade vad som hänt på ett år.

– Det var väldigt tuffa förutsättningar då, med mycket snö. Jag började tänka på vad jag måste ändra för att vara en av de starka på den här sortens banor.

Teodor Peterson körde som en klocka i går, från kval till final var han lugn och fin. Han satte taktiken, han var trygg i tekniken, och när de andra gick in i väggar och rasade i backar var han långt därifrån.

Sprinttränaren Mats Larsson grät, förbundskaptenen Rikard Grip (som följt Peterson sen skidgymnasiet) snörvlade, men kartan som ledde hit fanns i Teodors eget huvud.

Han gjorde en egen analys, och litade på den.

Mer uthållighetsträning, hårdare intervallträning, backar och höghöjdspass i Centraleuropa.

– Allting måste falla på plats, sa han. Och det gjorde det.

Jag är glad för det.

Teodor Peterson är en stadig kille som körde ett stadigt silverlopp. Bredvid honom satt en sprallig kille som just åkt skidhistoriens galnaste bronslopp.

Jönsson hade jagat i fyra långa år

Man blir alltid glad av Emil Jönsson. Han är den ende skidåkaren i OS som glatt hade svarat ja på frågan ”du, vi har tunt om idéer till invigningen, skulle du kunna tänka dig att köra en stand-up på tre timmar?”.

Om någon ska få en bonusmedalj i ett Papphammar-lopp som det här så är det förstås han.

Jönssons ben gav upp redan före finalen, hans rygg gav upp efter ett par meter, hela han hade gett upp när halva fältet, inklusive Marcus Hellner, försvann genom en fallucka och öppnade vägen till pallen.

Emil var halvt medvetslös när han kom i mål, det kan ha berott på att han jagat den här medaljen i fyra långa år.

– Som att vinna på lotto, sa han.

Det fina är att det fortfarande finns kuponger kvar.

Sverige har redan fyra medaljer, de har sex formstarka herråkare till fyra stafettplatser och tre starka sprintrar till två lagsprint-platser. Det gör ont i hjärtat att se Petter Northug göra sin sämsta Northug-imitation, men det öppnar onekligen intressanta perspektiv inför fortsättningen.

Värt att minnas, till slut

Emil Jönsson kunde knappt gå rakt när han lämnade skidstadion i går, Teodor Peterson svävade på sina silverben.

Det var på många sätt en tävling att glömma. Det är på många sätt medaljer att minnas.

ARTIKELN HANDLAR OM