Kan bara säga: Så. Jävla. Enkelt

Simon Bank: Spel mot ett mål – på en skridsko

1 av 3
FOTBOLL

SOTJI. De hade OS-medaljer i klassisk stil, de hade OS-medaljer i fri stil, de hade en sista markering kvar att göra.

Marcus Hellner fick en flagga, flinade, gled rakt in i stafetthistorien.

I överlägsen stil.

Simon Bank.

Lord Nelson slog tillbaka.

Tre årtionden efter att Bjørge Lillelien skrek så det ekade i norsk idrottshistoria efter 2–1 mot England knäppte en svensk Nelson på sig sin ena skida en andra gång och höll uppvisning i skåpställning.

Bjørn Dæhlie, Erna Solberg, can you hear me? Your boys took one hell of a beating.

Så här går det alltså också att vinna en stafett.

Lars Nelson kan rycka Eldar Rønning på öppningssträckan, Daniel Richardsson kan växeldra med Iivo Niskanen, Johan Olsson kan lämna över ett tryggt avstånd och Marcus Hellner kan borsta av en tokrusande Vylegzjanin på vägen hem.

Som det brukar heta på fotbollsläktarna:

Så. Jävla. Enkelt.

Spel mot ett mål

Om Johnny Weir hade kommenterat skidåkning istället för konståkning hade han sagt att Charlotte Kallas superspurt var ”som en lina kokain och en vodkashot”, men att det här var något annat.

En skön söndag, ett duntäcke och varm choklad. Spel mot ett mål, på en skridsko.

För andra gången i skidhistorien har ett herrlag försvarat ett OS-guld, för första gången på 42 år har en nation vunnit både herr- och damstafetten, för första gången någonsin har Sverige vunnit dubbelt.

En elakt gråsvart dimma gick ner över Sotji i samma stund som Lars Nelson, Johan Olsson, Daniel Richardsson och Marcus Hellner satte sig ner för att förklara.

Nelson hade röd väst på sig, Olsson gul, Richardsson grön och Hellner blå. De såg ut som världens snabbaste teletubbies, och när de summerar OS kommer de att ställa exakt samma fråga som norsk skidåkning kommer att ställa sig:

Vad hände? Hur var det möjligt?

Skidvärlden är inte större och konkurrensen inte bredare än att det märks, både sportsligt och underhållningsmässigt, om en supernation som Norge blir ståendes med stavspetsarna riktade mot vallaboden.

Ryssland har misslyckats med att fullt ut utnyttja fördelen som en sjuårig satsning mot ett hemma-OS borde inneburit.

Hur går det till?

Och Sverige?

Hur kan så många åkare komma från så trasslig bakgrund och vara som allra, allra bäst när det gäller som allra, allra mest? Skidsportens historia och dopningspolisens brister gör att misstankar aldrig är mer än en armlängd bort, och det finns både system och åkare som hade väckt misstankar och skvaller. Inte här. Ingenstans.

Ju fler man pratar med, ju mer de säger, ju mer låter det som att alla bitarna i svensk skidåkning redan fanns. De skulle bara läggas på rätt plats.

Och Rikard Grip var bra på att pussla.

Johan Olsson och Daniel Richardsson berättar om ett lyssnande ledarskap som litade på att de själva visste vad de behövde. Grip själv – han är bara 32 – berättar om hur han i början la 14-18 timmar per dag på att ringa åkare och bolla idéer.

– Vi åkare fick föra processerna, vi har fått styra, förklarade Johan Olsson.

Och när de väl ritat kartan var det dags för piskan.

– Vi försökte spränga gränser i träningen, sa Grip. Ibland har vi varit på gränsen, och då har jag kunnat säga ”vi var ju överens – nu kör vi”.

Demokrati och driv. Som om Bengt Johanssons handbollsfilosofi fått skidor på fötterna.

Kylan bet

Kylan bet kring skidstadion, en elaksvart dimma släckte lyset efter loppet, men så dags hade vi redan bilder som sken genom mörkret.

Lars Nelson och Sami Jauhojärvi, småpratandes promenerade förbi högar av utslagna konkurrenter. Richardsson och Niskanen som parkerar Frankrikes Maurice Manificat. Marcus Hellner som flyger upp på sista krönet och får en flagga i handen av den fläckfrie fairplay-fantomen Anders Södergren.

Vore de ett band vore Hellner den gäspande sångaren, Olsson den informelle bandledaren på gitarr, Richardsson basisten och Lars Nelson en sådan där som hänger efter rockstjärnor på konserter… vad heter det… trummis!

Jo, det här är ett lag att tycka om. Det har ni redan förstått.

Är de världens bästa lagglag? Nja, för att odiskutabelt ta över tronen måste de dra hem individuella guld härifrån också.

Det är väl det de ska ha femmilen till, antar jag. En svensk har inte vunnit distansen i OS på 26 år, och det känns som att det är onödigt länge.

– Vi kommer att ha fyra väldigt bra åkare där, sa Rikard Grip.

Han stod lutad mot en vägg, bakom fyra väldigt bra åkare, och försökte förklara vad som hänt.

Ryssland hade kört hem ett silver inför Putin, Frankrike firade sin hundrade OS-medalj, och ett par hundra meter bort travade en sorgsen Petter Northug hemåt utan att ens ha fått chansen.

Förra vintern toppade vallaboken ”God gli” de digitala försäljningslistorna i Norge, just före erotiska dundersuccén ”Femtio nyanser av mörker”.

Jag har faktiskt ingen koll på vilka böcker som erövrar Norge den här vintern, men gissa kan man ju.

Något säger mig att sadomasochism ligger mer i tiden än valla.

ARTIKELN HANDLAR OM