Simon Bank: Hon hade en chans, ett tillfälle, och lät det slinka iväg

FOTBOLL

SOTJI. Om du fick en chans, ett tillfälle, skulle du fånga det, eller låta det slinka iväg?

Eminent fråga, OS bygger på den – och det är så det måste vara.

Synd med Jessica Lindell-Vikarby bara.

Andra sidan av OS.

Efter en veckas skidporr då det varit en ynnest bara att vara vid liv åkte vi åt andra hållet, inte till längdstadion utan högt upp bland dimhöljda berg som någon hällt isvatten över.

Vi stod där i målhanget vid foten av en backe vi knappt kunde se, medan det i tur och ordning vräkte ner regn, ösregn, snö, mer snö, regn, storslalomåkare, snö och hagel.

Det har inte varit så synd om en samling svenskar i bergsmiljö sedan barnen från Frostmofjället. Och dom hade i alla fall en get. Vi hade en Gut, hon ledde ett tag men blev nia till slut.

Det gjorde ont att ens vara vid liv.

Och det som gjorde mest ont var att se en 30-årig kvinna från Huddinge som hade en chans, ett tillfälle, och lät det slinka iväg.

OS form och förbannelse är de fyra åren, spelen får sitt värde av sin exklusivitet, och det spelar faktiskt ingen roll vad man tycker om det, att Jessica pratar om att storslalomcupen ju faktiskt säger mer om vem som är världens bäste åkare än vad en enskild tävling säger.

Jo. I alpinteorin.

Det var Chansen...

I praktiken kommer en OS-medalj alltid att väga mer än en lång säsongs poängsamlande i Schladming och Aspen. I praktiken är världen mer intresserad av vem som är bäst när det gäller än vem som är bäst. Det är OS magi, den nästan amerikanska förtjusningen i att det är ett tillfälle och en chans, man mot man och kvinna mot kvinna.

När Jessica Lindell-Vikarby var nitton blev hon världsmästare i Serre Chevalier, och det var som att åka katapultstol in i en Anja Pärson-formad skugga.

Jessica blev ingen Anja, det blir ingen. Det som var trist var att hon inte fick chansen att bli det hon kunde eller borde blivit. Korsbanden smällde som popcorn, och det är först den här vintern som hon radat upp pallplatser i världscupen.

Det här var Chansen.

– En chans som aldrig kommer att komma tillbaka igen, sa Jessica Lindell-Vikarby. Jag kommer aldrig att åka ett OS igen.

Och så sa hon:

– Det är det som är så jävla surt.

Det sura var att hon kånkat sig ända hit, igenom en hel karriär, kommit tillbaka från skadorna och tagit sig upp till toppen, utan att kliva upp på scenen och visa att hon minsann var tuffare och bättre än alla andra.

...och hon tog den inte

Hon hade till och med slitit sig fram till ett drömläge, andraplats en halv sekund efter Tina Maze, efter ett första åk av paraplyslalom med dimma, regn och usel sikt, med modd och slask och snö som var ”som en påse socker” (det var Maria Pietilä Holmner som sa det).

Storslalom ska vara gungande, rytmiskt, men i Sotji var det smällar, slängar och slag. Chansartat, hårt, svårt.

När de slovenska tutorna slogs med slagregnet om ljudkulissen gav sig Jessica Lindell-Vikarby ut för att fånga sitt idrottslivs största, sista chans.

Hon tog den inte.

Det var glasögon som klibbade igen, en rytm som aldrig infann sig, tiondelar som blev en sekund och mer, och när hon bromsade in i mål såg hon ut som en urvriden disktrasa. Nitton åkare var snabbare i andra åket.

När Jessica kom ut till oss i regnet hade hon gråtit. Maria PH och Frida Hansdotter hade varit lagom nöjda/missnöjda, sugna på att slåss om slalommedaljer. Den beundransvärda Tina Maze hade skrikit ett Ronja-skrik från en prispall. Och Jessica Lindell-Vikarby hade bestämt sig för att inte skylla ifrån sig.

Hon sa att storslalom är en utomhussport, att hon inte hittat in i åket och att det var surt.

För Sverige kan det fortfarande bli ett stort alpint OS, men för Lindell-Vikarby är det redan över. När hon lägger ner karriären kommer hon att bli ihågkommen som en duktig skidåkare.

Inte som en som hade den sin stora chans – och tog den.

ARTIKELN HANDLAR OM