Bank: Det här är stolpe-in-OS

FOTBOLL

SOTJI. Sprint är en enkel skidgren.

Världens bästa åkare kör en kort sträcka så snabbt de bara kan.

Och till slut får Flax-Emil medalj.

En missad schweizersten, en vunnen Stina-spurt och en Peterson-plakett efter en plockepinn-final.

En timme, tre nya medaljer, och om ni undrat förut så vet ni nu:

Det här är stolpe-in-OS.

Det här är sju rätt, dubbelbingo, medvind, nedförsbacke och medsnö med extra allt.

Natten före lagsprinten låg vi vakna och lyssnade till explosioner som dundrade mellan bergen. Arrangörerna sköt silverjoner med luftvärnskanoner (jag skojar inte ens) – och sen regnade det brons.

Charlotte Kallas karta följer Charlotte Kallas verklighet – jag antar att vi ska vara glada för det – och även om hennes frånvaro förvandlade Sveriges lag från guldkandidat till medaljkandidat så kan det ha varit ett bra beslut på både kort och lång sikt.

Går inte att göra det bättre

Stina Nilsson är bara 20 år, nu fick hon gå in i det skarpaste av alla skarpa lägen, avsluta en OS-final.

Och… ja, det går ju inte att göra det bättre.

Marit Bjørgen hade redan lekt hem guldet, Finland silvret, och jag trodde att Nilsson var färdig när hon gick ut där bakom. Det hade sett ut så på andravarvet och hon hade väderkvarnen Justyna Kowalczyk bakom sig.

Det fina var att hon inte tittade bakåt. Stina Nilsson Kalla-kopierade en spurt, högg tänderna i sprintspecialisten Denise Hermann och åt upp henne över upploppet. Ida Ingemarsdotter hade tagit i så hon kräktes efteråt, Nilsson gick ut i sitt första OS och muskelmatade hem en medalj.

Bra brudar.

Grabbarna? Det var som förr i friidrott: Östtysken faller.

Den här heter Tim Tscharnke, och efteråt stod han framför oss med gapande mun och sa som det var:
– Scheisse.

Östtysken faller

Man måste ju erkänna att det är vad det är. Vi hade sett en intressant final, ett tag trodde jag att det rentav skulle vara Konungens Återkomst vi skulle få se, men Petter Northugs uppvisning var bara en sträcka lång.

Emil Jönsson och Teodor Peterson orkade inte riktigt, hade inte riktigt häng uppför, och till slut hade det där gummibandet spruckit. Vylegzjanin, Tscharnke och Jauhojärvi var loss, sida vid sida på väg in för ett trekejsarslag.

Jauhojärvi bytte spår, Tscharnkes skida kom i kläm. Östtysken faller. Teodor Peterson är lika lite som alla andra typen som skådar givet brons i munnen, han gled in på den vakanta tredjeplatsen – och för andra gången på en vecka fick Flax-Emil Jönsson ett brons utan att vara trea.

Jauhojärvi och den förtjusande dundertalangen Iivo Niskanen ordnade ett historiskt guld en historisk, finsk idrottsdag. De spelade luftgitarr, kramade svenskar och åkte äre-upplopp.

Jag stod i en fålla ett par meter därifrån, och det var som att vara mitt i en Monty Python-sketch.

Ryssarna var ledsna, tyskarna arga, svenskarna lite generat glada. Hegel hävdade det dialektiskt ofrånkomliga i händelseutvecklingen, Kant lyfte det kategoriska imperativet – och de tyska ledarna menade att Jauhojärvi varit offside.

För Finland var det en fantastisk idrottsdag, de slog Ryssland lite överallt. För Sverige var det också en fin dag, man tog ett stort steg mot medaljrekord, men någonstans tog väl skidsporten stryk också.

Av efterspelet förstod jag i alla fall två saker.

Handlar om flyt, tur och bonnröta

De flesta var överens om att Tscharnke inte haft någon större chans att rädda sig när finländaren gled in över hans skida. Och de flesta var överens om att domarna dömt helt rätt när de avfärdat tyskarnas protest, eftersom finländaren faktiskt varit ett par decimeter före i spåret.

Det finns ett logiskt och moraliskt glapp där som jag har oerhört svårt för.

Att ett enstaka lopp avgörs av en olycka eller ett felskär som sänker en konkurrent är inget att säga om. Att vara en vinnare i idrott handlar också om att ha flyt, tur, bonnröta.

Men det finns en gräns för hur mycket och hur ofta.

ARTIKELN HANDLAR OM