Prisades av Putin – men i kväll föll hon

Foto: AP
FOTBOLL

SOTJI. Hur mycket vikt går det att bära på ett par axlar?

Julia Lipnitskaja är femton år gammal, hon bar Ryssland nyss.

Och föll.

När jag går på bussen till Isbergsarenan nere i Olympiaparken känner jag igen ett ansikte på sätet bredvid.

För fyra år sedan var Joannie Rochette Vancouver-OS mest berörande berättelse, hennes mamma dog under Rochettes uppladdning, hon åkte finalen för att hedra minnet och tog ett sensationellt brons.

Nu är hon här för att se de som är kvar slåss om medaljer igen, och det är i stort sett samma åkare som senast.

Kim Yu-Na är fortfarande bäst. Mao Asada är fortfarande första utmanare. Carolina Kostner ska försöka sudda ut minnet efter två raka OS som slutat med fall och gråt.

Det som är nytt är alltså en femtonårig granitbit från Moskva.

När jag ser Julia Lipnitskaja kommer jag att tänka på en ung Jan-Ove Waldner, hans avskalade ansikte som inte avslöjade någonting, en hundraårig erfarenhet med fjortonåriga kinder.

Prisades av Putin

Julia är den mest framträdande i vågen av unga, ryska konståkare i ett Ryssland som börjar hinna ikapp sin nya identitet. Om ett par kommer de att vara många som slåss i världstoppen, men nu är det hon som alla hoppas på, hon som Putin nyper i kinden, hon som redan fått både OS-guld och rysk idrotts finaste utmärkelse.

Efter lagtävlingen åkte hon hem till Moskva för att komma iväg från allt, före sitt korta program stod hon länge och höll tränaren Eterij Tutberidze i båda händerna.

En femtonårig konstnär med flätor.

Ingen med hjärta kunde låta bli att vilja henne gott.

Lipnitskajas korta program är en kombination av hennes självlysande melankoliska uttryck och barnslighet, både i det och i det långa (Schindlers List-koreograferade) spelar hon på en kontrast mellan sårbart och barnsligt och en iskall melankoli. Tjechov i tyll.

Hon inleder så bra som hon över huvud taget kan, sätter sin tuffa trippel-trippel-kombination, och även om hon saknar den tyngd (även rent fysiskt) som krävs för att tangera åkningen och stegsekvenserna hos Kim Yu-Na eller Asada så är det ett fantastiskt väl genomfört program. Hon har sin cirkuslika flexibilitet, publiken älskar sönder henne.

Men så faller hon.

I en trippel-flipp, hennes sista hopp, landar hon snett, det ser farligt ut och det kostar poäng.

Nallebjörnen nästan lika stor

Någon i publiken sträcker sig fram Just som Julia Lipnitskaja lämnar rinken, för att ge henne en gigantisk nallebjörn. Hon tvekar ett ögonblick men tar emot den till slut.

Björnen är nästan större än vad Lipnitskaja är, och hon ser verkligen inte särskilt nallekompatibel ut. Hon rör knappt en min, besvikelsen syns ändå ända från månen.

Efter det korta programmet är det istället en annan ryska, Adelina Sotnikova, som skuggar Kim Yu-Na.

Jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Sotnikova är en väldigt fysisk åkare, spänstig, men inte komplex nog för att dra hem superpoäng. Kanske är det hemmafördelen som ger henne påslag, kanske är det att hon faktiskt är en av väldigt få toppåkare som spelar med ett alternativt uttryck.

Annars är det lyrisk romantik, överallt.

Helt överlägsen

Kim Yu-Nas skira tragik, Asadas Chopin-bomull, Lipnitskajas filmiska flickestetik, Kostners Ave Maria…

…det är lyricism och sorgsna ögon, oavbrutet. Därför är det en befrielse att bryta av med Sotnikovas glädjedans eller när fransyskan Meite lever ut till Prince.

Kim Yu-Na är annars totalt överlägsen. Det räcker ju att se henne uppvärmningsåka, med händerna på höfterna, för att känna igen hennes hållning, och hon har vuxit med det här korta programmet. Det finns ingen som åker med samma kontroll, och som är så aktiv i de där momenten som hos andra inte ens verkar tillhöra åkningen; mellanrummen, transporterna. På värmningen ser hon spattig ut, och missar ett hop – när programmet börjar är hon hundraprocentig.

Carolina Kostner spikar också sitt program, medan Mao Asada missar sin sista chans. Hon bommar en trippel axel, och kommer bara igenom en dubbel ögel i sin avslutande trippel-dubbel-kombination.

Nallebjörnen borta

Asada kan inte tävla med Kim Yu-Na den här gången. Jag tror inte att någon annan kan det heller.

Hon är störst av alla. Den minsta av alla möter jag i korridoren under arenan ett par minuter efter att hela Ryssland sett henne ramla.

– Jag är ledsen, säger Julia Lipnitskaja. Jag hoppade inte bra nog.

Hon håller högerhanden för näsan, tittar ner i marken när hon vaggar förbi på sina skridskoskydd.

Någon nallebjörn syns inte till.

ARTIKELN HANDLAR OM