Bank: Atlético ger oss lektioner i livet

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

MADRID. De senaste tio åren har Barcelona lärt oss allt om fotboll.

Atlético de Madrid?

De lär oss om arbetet och kollektivet. De ger lektioner i livet.

Simon Bank.

Precis vid avspark ställer sig 50 000 supportrar, unga och gamla, kvinnor och män, upp och sjunger Atlético Madrids klubbhymn.

Den handlar om hur man går genom Manzanares, samlas i tusental på Vicente Calderón.

– Los que gustan de un fútbol de emoción. De som älskar en fotboll med känslor.

Det brinner här. Det är rött och vitt överallt, och läktarkoreografin som spänner över tre läktare är ett av Atleti-ikonen Luis Aragonés allra mest berömda citat:

”Ganar, ganar, y volver a ganar. Vinna, vinna, och vinna igen. Det är fotboll”.

Det finns så många sorters fotboll, och i Madrid har vi just sett två lag spänna upp ett helt spektrum framför våra ögon. Barcelonas intellektuellt geometriska drömfotboll, Atletis fenomenala fotbollskollektivism.

Spelades i Argentina

Och sa jag att den här matchen spelades i Madrid så ljög jag.

I tanken så spelades de här minuterna i Argentina.

Från ena hållet kom konstnären Leo Messi, loppan som betvingar naturlagarna. Från andra hållet kom krigaren Diego Simeone, pragmatikern som lägger sitt hjärta i mittcirkeln. Argentinas eviga idékamp mellan Menottismo och Bilardismo, gud och djävulen, i en enda match.

Det verkade bara inte som att Barça hade förstått det.

Runt arenan hade ultrasgruppen Frente Atlético tapetserat väggarna med budskap om att det var dags att förvandla el Calderón till ”ett helvete”, men Barcelona struttade ut på en stilla fotbollspromenad i parken.

Innan de märkt vad som hände låg de på gräset och kippade efter andan.

Atleti var överallt. De drog ihop sig centralt och lågt, expanderade blixtsnabbt, drog ihop sig och expanderade, som en enda stor rödvit hjärtmuskel.

Barcelona försökte – med svaga mittbackar och en cirkusmålvakt – dribbla och passa sig förbi pressen, men blev överkörda varje gång.

Efter fem minuter dunkade Koke in 1–0. Efter 20 minuter hade Atleti haft tre bollar i ribban och insidan av stolparna.

Skadeskjutet

Arda Turan var inte med, Diego Costa lämnade sent återbud, men deras viktigaste spelare stod nere vid sidlinjen i svart kostym och vevade dem framåt. 50 000 på läktarna skyfflade kol på helvetesbrasan.

Ni har hört allt om den gula väggen i Dortmund? Här höll fyra röda väggar på att rasa in med man och allt.

Hur är det möjligt?

Hur kan en förlorarklubb som Atlético Madrid, som inte varit i en europacup-semifinal på 40 år, ställa sig i en ring med FC Barcelona och gå på knock?

Tja, den vanligaste tröjan på läktarna har nummer 14 på ryggen, med namnet Simeone.

Det är Diego Simeone som byggt det här, och de senaste åren har jag läst och letat efter förklaringsmodeller. Har han använt sig av psykologer? Är träningsupplägget annorlunda? Är han en macchiavellisk Mini-Mourinho?

Jag har inte kommit längre än till att Diego Simeones metod är Diego Simeone.

Total ansträngning, total ärlighet, totala krav, total lojalitet, total organisation. Det första han gjorde när han tog över som tränare var att samla spelarna i omklädningsrummet för att förklara att det fanns en enda sak han aldrig tänkte tumma på.

– Att ni arbetar.

Det låter banalt, men det är bara banalt om det inte fungerar.

En arbetarklubb

Under två års tid har Simeone fått sina spelare att spela en fotboll som är i total samklang med klubbens idéarv. Atleti är en arbetarklubb. Arbetare som vill se spelare som arbetar.

Talang? Teknik? Gärna. Men viktigast av allt är att du går till jobbet och gör ditt jävla jobb.

I varje liten detalj har Simeone förkroppsligat den attityden. Det är som att se en uppgraderad, bättre variant av Bielsas Bilbao. Elva spelare som krymper försvarsytor, fyra-fem spelare som exploderar i attacker. Barcelona försökte trötta ut dem med sitt passningsspel, och slå hål med sina genier. De kom nära ett par gånger, särskilt när Atleti sjönk djupare efter paus. Både Xavi och Messi hade superchanser, Howard Webb hade kunnat blåsa straffar åt båda håll.

Men det räckte inte.

Ett skadedrabbat Atleti kunde trots allt försvara sig med hela sin normala styrka. Ett skadedrabbat Barcelona försvarade sig med Bartra och Mascherano som mittbackar och Pinto som målvakt.

Barça är utslaget, Barça är Spaniens trea i Europa, och de har sig själva och sina misslyckade värvningar att skylla. De har haft evigheter på sig att köpa en försvarschef, men har låtit bli.

Styrs av tanken – inte pengar

2014 må fotboll vara en sport som till 99 procent styrs av resurser, men ett av fyra lag i semifinalerna styrs av tanken att ett gott arbete kan räcka precis lika långt.

Jag hoppas att Europa såg den här lektionen, jag hoppas att ni hör åskan som mullrar från Manzanares i södra Madrid. I detta nu ser jag kapten Gabi samla in sina spelare i en rödvit ring i mittcirkeln, han håller sig för huvudet, försöker förstå vad som hänt. Runt om hoppar hela Calderón, de har vunnit, vunnit och fortsatt vinna.

Barcelona kom med Messi, Neymar och Iniesta. De mötte en klubb som alla brukade skratta åt, men ett lag som aldrig kommer sluta springa.

Arbete-Stjärnkult 1–0. Målet gjordes av Koke, han heter Resurrección egentligen.

Det betyder, som av en händelse, ”återuppståndelse”.

Se Atlético Madrids segermål (extern länk)