Simon Bank: Klubben må sjunka, men laget flyter

FOTBOLL

BIRMINGHAM. Det var inte särskilt vackert, men det känns som att det är tillräckligt.

Tyresös skeppsvrak seglar vidare mot en sista stor show.

Klubben må sjunka, men laget flyter fortfarande.

Simon Bank.

Jag vet inte om vi kunde fått en särskilt mycket bättre illustration av var projektet Tyresö gått vilse någonstans.

Här hade vi åkt till en semifinal i världens största klubbturnering, en handfull av världens största stjärnor hade klivit på bussen med sina överhöga löner och sin skimrande status.

Ett drömlag där.

Men en verklighet här.

Vip-paket för 400 kronor

Solihull Moors är inte Wembley, det är en del av Birmingham där man spelar sjättedivisionsfotboll, där ett par hundra åskådare hänger över staketen runt planen, där pressläktaren är en enkel rad stolar under ett plåttak och utan fungerande uppkoppling. Där man köper en vänskapshalsduk med båda klubbarnas namn på för sju pund, känner lukten av stekt lök från gatuköksvagnarna, och – om man har lust – kan köpa ett vip-paket som inkluderar en tvårätters middag, programblad, fri parkering, vip-platser och mingel med klubbledningen i en loge. För 400 kronor.

Man åker förbi moskéerna, de nedlagda familjebutikerna, de härjade indiska restaurangerna och fruktmarknaderna för att komma hit. När jag går in genom en dörr för att fråga efter pressrummet, en timme före avspark, så vänder sig en kille om och visar mig vänligt åt rätt håll.

Killen heter David Parker och är Birminghams tränare.

Efter slutsignalen samsas spelare med supportrar i den gemytliga klubbpuben medan Tyresös målvaktstränare agerar vikarierande presschef, vilket är enklare än vanligt eftersom matchen inte tv-sänds någonstans.

Det är klart att det finns utrymme för högtflygande drömmar här också, men de kan inte kosta hur mycket som helst.

Matchen i sig såg ut ungefär som man kan vänta sig att en öppnande semifinal ska se ut. Birmingham är ett ungt men samspelt lag, fysiskt tufft och ganska direkt i sitt anfallsspel – och Tyresö tog seden dit man kom.

Skadade spelare har precis kommit tillbaka, matchen gick på naturgräs och det viktigaste var att inte släppa till något i onödan. Det blev alltså en match i Birmingham på Birminghams villkor, iför den där sortens publik som jublade som högst när en glidtackling satt och buade som mest när Malin Diaz låg kvar lite för länge efter att ha fått en smäll.

Det var Dala-fotboll

När Tyresös spel sitter så är det Caroline Seger, Vero Boquete och Marta man märker. När de spelar den andra sortens fotboll så är det Lisa Dahlkvist som märks.

I dag var det Dala-fotboll.

Tyresö hade svårt att få igång sitt passningsspel, Boquete var slarvsvag och det dröjde en halvlek innan Seger började samla upp bollar högre upp i plan. Under tiden anföll de mer med lite längre bollar bakifrån, eller i bästa fall från Dahlkvist. Chanser? Några nästanlägen för Marta, ett skott över av Christen Press, en fin frispark av Marta och några hörnor som aldrig riktigt avslutades.

Birmingham har ett grundspel som sitter som gjutet i spelarna, de hotade främst genom klubbikonen (hon är född en frispark härifrån) Karen Carney och den luriga Melissa Lawley, som närmast kan beskrivas som en långsam Josefine Öqvist, irrationellt svårläst.

0–0 här, det brukar det bli när Tyresö spelar borta i Champions League. Oerhört mycket talar för att de, med friskare spelare och jämnt underlag under fötterna, löser det här på hemmaplan, och fixar en biljett till finalen i Lissabon i maj.

När jag ställde mig med Lisa Dahlkvist efteråt förklarade hon hur det egentligen går till att spela för en klubb som inte förtjänar att vara här och ett lag som verkligen gör det.

– Vi skulle aldrig förlåta oss själva om vi går och grinar bara för att föreningen är som den är.

Det självpåtagna kaoset kring TFF är förstås skamligt på precis alla sätt, men det är svårt att inte imponeras av hur Tony Gustavsson lyckas hantera det.

Tony har bestämt sig

Han var i Kongsvinger när löner inte betalades ut, nu är han med om samma sak i Tyresö. Gustavsson är den ende tränaren i världshistorien som på allvar kan säga att ”serni, jag var i Bajen ett tag – där var det jävlarimig ordning och reda”.

Han har bestämt sig för att det krossade glaset inte bara är helt, utan dessutom halvfullt.

Om spelarbussen skulle köra ner i diket på vägen hem skulle han få spelarna att minsann se att det fanns både blommor och pantburkar i vägrenen.

– Jag måste. Jag måste…, flinar han.

Jo, de måste.

Om de ändå ska begrava det här projektet så får de väl se till att ordna en fin pokal att ställa på stenen.

De är bara ett steg från finalen nu. I morgon börjar de ladda för en ny veckas resa mot slutet. På måndag spelas det match på Damson Park i Solihull igen. Herrlaget möter AFC Telford United, laget som startades av supportrar när det ursprungliga Telford gick i konkurs.

För så ser verkligheten ut.